Carin Flemström var säker: nya bostäder behövdes på Dalarö. Som s-märkt ledamot av stadsbyggnadsnämnden var hon positiv till bygget av nio trevåningshus i betong mitt i byn, bland träbebyggelse från 1800-talet.

Men också en politiker kan ändra sig om argumenten är de rätta. Här berättar hon själv hur det gick till.

I början uppfattade jag Dalarös Vänner som bakåtsträvande »nimbys«. Jag gick
faktiskt så långt att jag samlade Fastighets ägarföreningen, Södra Skärgårdens intresseförening, Hembygdsföreningen och Hyresgästföreningen bakom ett gemensamt uttalande där vi fullständigt stödde fastighetsägarens och kommunens planering.

Det var inte bara för att jag ville ha fler flerfamiljshus på Dalarö som jag inledningsvis tog ställning för »betonghusen«. Det handlade också om mina privata erfarenheter. Innan min familj flyttade till Dalarö bodde vi i 18 år i stockholmsförorten Rinkeby. Jag tyckte – och tycker fortfarande – mycket om bebyggelsen där: vita hus omgivna av gröna ängar. När kritiken kom mot vita femvåningshus tog jag personligen åt mig, det var som man kritiserade mina barns uppväxtmiljö.

Dessutom var en del av kritikerna mycket välbeställda och inte i fokus för mina engagemang. Dalarö är inte något S-område, vi får mellan 14 och16 procent i kommunalvalen och det skulle inte kosta så många röster att fatta ett impopulärt beslut.

Argument som bet

Vad var det då som gjorde att jag ändrade mig och ställde mig bakom Dalarös vänners kritik?

Jag såg att Dalarö på ett förödande sätt blev tudelat mellan de som var för och de som var emot exploateringen av Lyngsåsa. Det var som hela byns utveckling stannade upp. Det kändes inte politiskt och mänskligt ansvarfullt att fortsätta så och vi ordnade ett förhandlingsmöte där vi kunde mötas i att området ska bebyggas, men att vi måste få diskutera mer hur det skulle se ut.

Det fanns också några argument som träffade hårt. Varje gång jag träffade Elise Claeson, ledande i Dalarös vänner, på byn så undrade hon över hur jag som socialist kunde godta att kommun och kapital gick hand i hand. Där kom hon som konservativ och kritiserade mig från vänster! En ung barnfamilj berättade också hur de i många år bott trångt för att kunna spara för att få bo i den miljö som Dalarö representerar. Och varför skulle de inte få det? Vem var jag som ville förstöra det de kämpat för?

Jag började se på mitt bostadsområde med nya, nyfikna ögon. Tidigare hade jag uppskattat Dalarö för närheten till skog och vatten. Visst var kulturhusen fina, men jag var inte så intresserad av dem. När jag nu argumenterade för en exploatering så tvingades jag ändå lyssna på motargumenten och blev överraskad över den kärlek man har till sina hus. Jag började se byggdetaljer och omsorgsfullt bevarade trädgårdar på ett sätt jag inte gjort tidigare. Också ägarna till kulturhusen, som lägger ner så mycket tid och pengar på dem och ger mig och besökande en fantastisk miljö att bo i och besöka, började jag se med nya ögon.

Än i dag gäller min fulla sympati dock bara de husägare som är skrivna i Haninge, som bor här året om och betalar skatt här. Jag vantrivs med alla hus som står mörka på vintern. Det är ett hån mot alla bostadslösa att fina hus står tomma tio, elva månader om året.

Nya frågor, nya svar

Jag började växla fokus. Kanske skulle inte mitt och min lokala partiförenings bidrag till Dalarös framtid främst bestå i att ge plats för ytterligare ett femtiotal ytterst välbeställda personer. Kanske var det viktigare att bevara en unik kulturmiljö som skulle kunna vara en tillgång för besökare från hela kommunen, ett turistmål för dem som inte har råd med mer än en bussresa.

Ja, börjar man tänka om, så rullar det på! För att komma vidare i frågan om hur man skulle kunna bygga så anordnade vi tillsammans med Dalarös vänner ett seminarium. Dalarös vänner visade sig ha ett utmärkt kontaktnät, bland annat kunde arkitekten Kjell Forshed visa hur man kan bygga enligt modell svensk traditionell trästad och få in i princip lika många bostäder – men med småstadens signum. Det var en ren aha-upplevelse för mig, inte minst som jag kommer från Härnösand och älskar Norrlands kuststäder.

Tänk att jag vid dryga 65 års ålder fick upptäcka att man inte måste bygga hus på ett enda sätt! Att man kan bygga nytt med variation och respekt för gatumiljö och topografi. Jag blev mer mottaglig för insikten om att de vita femvåningshusen skulle se väldigt stora ut i Dalarös trähusmiljö från 1800-talet. De skulle se ut som en mur från vattnet.

På nästa seminarium kunde vi tillsammans visa upp ett alternativ som var ekonomiskt hållbart och som knöt an till Dalarös bystruktur. Just detta med bystruktur är viktigt och handlar inte bara om hus, utan också om
vägarna som är våra egentliga mötesplatser.

Alla med på tåget

Så långt allt väl. Men om vi skulle få till stånd en förändrad detaljplan så måste vi påverka partierna. Framförallt måste jag få mitt eget parti med på tåget. Första steget var att få vår lokala förening – Dalarö Utö Ornö socialdemokratiska förening – med på ett ändrat uppdrag. Det krävde tid för möten, men gick annars rätt så lätt.

Sedan handlade det om hela Arbetarkommunen i Haninge. Också här lärde jag mig något nytt. Jag trodde att jag skulle få svårast med de partikamrater som bodde i miljonprogramsområdena, men det var precis tvärtom. Det var de som uppskattade att jag och min lokala partiförening slogs för vår närmiljö och att det finns en mångfald i kommunens bebyggelse.

Men helt lyckades jag inte. När jag försökte förklara alla detaljer och upptog två timmar av ett partigruppmöte i stadsbyggnadsnämnden med frågor om färg och hur högt ett 2,5-våningshus på Dalarö får vara, fick de andra nog. Vi skulle ju diskutera den centrala utbyggnaden av Handen med pendeltågs- och busstation! Jag valde då att kompromissa, att vara en person som inte betraktas som omöjlig att prata med. För det kommer ju fler detaljplaner och fler skärgårdsfrågor.

Den viktigaste lärdomen jag dragit av allt detta, är vilken tillgång människors intresse för sin egen närmiljö är. Varje större byggprojekt borde börja med att de lokala kunskaperna samlas in. Så gjorde byggbolaget Veidekke inför projekteringen av nya bostadsrätter på Strand Hotel på Dalarö – ett projekt som hittills löpt långt smidigare än alla turer kring Lyngsåsa, tack vare att man från början bjöd in alla dalaröbor och lyssnade på deras kunskaper och önskemål.

Och utan Elise Claeson och Dalarös vänner hade den här berättelsen slutat helt annorlunda. Min insats som politiker har varit helt
beroende av deras uthållighet och kunskap.

Carin Flemström
Carin Flemström pensionerad socionom och fritidspolitiker i haninge.
carin.flemstrom@telia.com