Samuel A Berg berättar här om konstruktionsbetongens fantastiska utveckling – från otympliga grundkonstruktioner via det monolitiska byggnadsverket till smäckert svävande broar och torn. Kunskapen kom söderifrån via Danmark med tyngdpunkten i Österrike, Tyskland och Frankrike. Exemplen är i de flesta fall hämtade från hans kommande avhandling, History of reinforced concrete.

Ordet betong, från franskans beton, har sitt ursprung i det latinska bitumen (jordbeck). Enligt språkforskaren G Bergman är ordet beton, som användes en bit in på 1900-talet, belagt i svenska språket sedan 1665. Med betong avses ett kompositmaterial bestående av cement, sand, sten-grus och vatten. Förutsättningen var ett starkt lim, som kunde hålla ihop ballasten i kompositen. En formidabel jakt efter ett starkt bindemedel inleddes under 1800-talets första hälft, då Europas alla kanalbyggen krävde ett vattenfast lim.

Den hydrauliska kalken, vars råmaterial återfanns i naturliga märglar (finkornig kalkhaltig jordart), tillverkades genom bränning och släckning. Genom fransmannens Vicats och tysken Fuchs ihärdiga kemiska försök på 1810-talet föddes så kunskapen om