Vad kan vi lära oss av pansarfärgssystemet, ett sofistikerat, varaktigt och nästan bortglömt linoljebaserat rostskyddsfärgsystem från 1900-talets första hälft? Arja Källbom ger exempel på lärdomar som är användbara för att förbättra egenskaperna hos dagens linoljebaserade rostskyddsfärger och kanske även för andra linoljefärger för utomhusbruk. 

Pansarfärg är ett samlingsbegrepp för en linoljebaserad rostskyddsfärg som användes främst mellan 1920 till 1960-tal, även om begreppet dyker upp redan på 1890-talet. Färgtypen introducerades troligen av Kungliga Vattenfallsstyrelsen för att rostskydda kraftledningsstolpar i början av 1920-talet. 

Erfarenheter visade att konceptet med färgsystemet fungerade mycket väl för rostskyddsbehandling av oförzinkat järn och ­olegerat stål. Färgen användes bland annat för stora infrastrukturer som bil- och järnvägsbroar, radio- och telegrafiöverföring och industrier. Den användes även på plåttak. När man under 1960-talet istället kunde varm­förzinka stora objekt, föll pansarfärgerna gradvis i glömska. Man kan fortfarande finna exempel på originalytor från tiden. 

Framgångskonceptet

Det finns ingen universell pansarfärg, färg­recepten och variationerna var många. Trots det finns ändå utmärkande