Norra Älvstranden på Hisingen: rader av stapelbäddar, skogar av kranar, ljuden från maskinhallar och plåtslagerier, en aldrig blank vattenspegel och tusentals människor i rörelse. Det krävs gott minne eller god fantasi för att se det framför sig. Men det går. Bevarade konturer och detaljer låter oss ana historien om Sveriges största varv. Av Kristoffer Henrysson.

På norra älvstranden i Göteborg pågår sedan 80-talet ett av Sveriges mest uppmärksammade stadsbyggnadsprojekt. Eriks-bergs, Lindholmens och Götaverkens gamla varvsområden har exploaterats hårt under devisen Den goda staden. Det byggs för företagande, utbildning och boende. Miljön har ändrat karaktär, men allt byggs inte nytt. Varvens kvartersstrukturer har bevarats och många byggnader står kvar med bibehållna namn, men anpassade för nya funktioner.

– De knyter an till områdets historia men ger också konkurrensfördelar. De gamla byggnaderna ger en annan känsla än nya kontorsbyggnader som tenderar att se likadana ut. Det ger en egen profil, säger Lars Ivarson, vd för Norra Älvstranden Utveckling AB som driver utvecklingsprocessen.
Det är inte fråga om ett strikt antikvariskt bevarande. Varvslokalerna byggs om för nya verksamheter. Maskinverkstäder har bl a blivit kontor och hotell, en skeppsbyggnadshall har blivit idrottshall, en plåtverkstad curlinghall, ett snickeri teater.

Planerna tog tid

Under mitten av 1800-talet grundades de företag som under långa perioder kom att vara världsledande inom varvsindustrin – Götaverken, Lindholmens Mekaniska verkstad och Eriksbergs mekaniska verkstad. 1975 arbetade 15 000 personer på varven som fram till nedläggningarna tillverkade över 1 700 fartyg. Den plötsliga och nästan totala nedläggningen av Göteborgs paradindustri under slutet av 70-talet var paralyserande och det tog lång tid innan några planer för området sattes i verket.

– I mitten av åttiotalet hade området börjat förslummas. En del byggnader vandaliserades och i andra bedrevs verksamheter med låg ekonomisk bärighet. Något måste göras, säger Pietro Raffone, arkitekt på Arkitekturkompaniet, som tidigt var med och planerade för omvandlingen.
Detaljplaner saknades så man började bygga om befintliga varvslokaler. Arbetet startade på Eriksberg med de två ”katedraler” som blivit framträdande för områdets utveckling, Eriksbergs mekaniska verkstad (1923) och maskinhallen Blå hallen (1962), men det var också här flest byggnader försvann.
– Det fanns nya byggnader i korrugerad plåt med ytor dubbelt så stora som Scandinaviums, omöjliga att göra något med. De äldre passade bättre, säger Pietro Raffone.

Nytt med karaktär

Eriksbergshallens nya version ritades av Arkitekturkompaniet och Blå hallens av White Arkitekter. De återinvigdes 1994. Idag samverkar de – med hotell, teater och bar m.m. i Blå hallen och evenemangs- och konferenscenter i Eriksbergshallen. Byggnaderna har tillförts mycket nytt men har ändå behållit sin karaktär. Fasadtexter finns kvar eller har lagts till på gammalt manér. Balkar, lejdare och traverser med lyftkrokar och svängkranar återfinns i interiören. I Blå hallen där de stora dieselmotorerna tillverkades och provkördes har avgasutblåsens mynningar blivit runda fönstergluggar.

– Att bygga om är lika intressant som att bygga nytt. I de gamla varvsbyggnaderna finns en höjd och konstruktioner för en annan tid och andra krafter som man aldrig skulle tänka sig idag. Ombyggnader handlar mycket om att arbeta med motsatspar, med nytt och gammalt, säger Pietro Raffone.

Sista stapelbädden bevaras

På Eriksberg får den röda bockkranen, som blivit logotyp för området, stå kvar. Den används som utsiktsplats och för bungy jumping. Villan, varvets sista trähus och numera restaurang, hade stora sättningsskador men räddades efter att ha sjösatts och dragits upp på ny plats. Den sista stapelbädden, där ostindiefararen Götheborg III byggts, kommer också att finnas kvar. Torrdockan är blötlagd och tjänar som småbåtshamn.

Varven har fått lämna sina spår. Återstår nu att väcka båtlivet, för kajerna är tomma och vattnet ligger blankt.

Kristoffer Henrysson

Redaktör på Statens maritima museer

kristoffer.henrysson@maritima.se

2/2005