Mycket har målats med plastfärg, men inom byggnadsvården är den fortfarande tabu. Frågan är dock hur man förhåller sig när det plastfärgsmålaade börjar få ett kulturhistoriskt värde – när det handlar om restaurering av en originalfärg? Paul Hansson tar oss med på jakt i en förbjuden värld av akryl, vinyl och latex.

För en tid sedan, sammanhanget spelar ingen roll, öppnade jag entrédörren till ett av våra så kallade miljonprogramsområden och steg rakt in i… Sverige, tidigt 70-tal, jag är på väg hem till en kompis i klassen, går i gångtunneln under den väg som skiljer villorna från lägenheterna, kommer fram till 8 D, tar tag i handtaget och drar upp dörren. Samma träullsplatta i taket, samma stålglättade betongtrappa, samma svarta räfflade gummimatta, samma vita plastbokstäver på blå sammet bakom glas och rostfri ram, 2 TR. KARLSSON.

Men det är väggfärgen som får mig att stanna upp, för trots att den är diffus så är minnet av den kristallklart. Hur skulle det kunnat bli på annat sätt? Med alla de små flingorna, så små att man inte riktigt såg deras färg, så många och så spridda att blicken sökte ett mönster, något att vila på, men förgäves, slumpen var total. Och det var inte bara i 8 D, det såg likadant ut i 1 E, 8 B, 3 A, 4 F, 16 C eller vilken kombination ni vill, överallt dansade de små flingorna undflyende över sin dimmiga bakgrund. Det var flingfärg, ett slags myrornas krig på burk, och jag hatade den.

Sällsynt idag

Det var inget kärt återseende, men jag kan inte förneka att det var länge sedan vi sågs. Flingfärg är numera sällsynt. Flingfärger och andra prickiga färger var färgindustrins svar på den traditionella stänkmålningen. De blev vanliga från 1950-talet och får i den här artikeln bilda inkörsport till en förbjuden värld av akryl, vinyl och latex.

Plastfärg. Som ett rött skynke får den varje byggnadsvårdare att frusta till, skrapa med hovarna och fälla ner hornen. Den har också förtjänat att stångas för den mängd förstörda kulturella och ekonomiska värden som den har på sitt samvete. Trots smällarna så finns den kvar – utomhus, även på trä om det grundas med olja först, och inomhus är den fortfarande kung. På marknaden i stort alltså, inte hos byggnadsvårdare som gärna väljer andra färgtyper, inte heller i större utsträckning på äldre traditionella konstruktioner. Även gemene man har blivit varnad.

Original i ett halvt sekel

Men vad vet vi egentligen om efterkrigstidens rika flora av färger? De har, tyvärr i många fall, målats i och på nästan alla hus. Men de har också varit originalfärger i alla hus som byggts under ett halvt sekel. Frågan är hur mycket som finns kvar? Och om det har något värde? Kan vi i så fall ta vara på det? Jag ger mig ut på jakt.

Jag börjar på nätet och söker på Rikantikvarieämbetets Materialguiden. Där tillrättavisas jag genast: ”Plastfärg se: Akrylatfärg”. Jag klickar vidare under denna rubrik och läser under Antikvariska aspekter. ”Akrylatfärgerna har ännu inte nått den ålder att de är aktuella som historisk ytbehandling i kulturhistoriskt värdefulla byggnader.”

Men det är på gränsen nu: I en artikel om Stockholms stadsmuseums nya utställning ”Om huset får välja” ser jag en bild av ett trapphus från 1975, målat i tidstypiska starka kulörer. Jag ringer Fredrika Mellander Rönn och frågar om det i utställningen också finns råd om hur man kan ta hand om den här typen av modernt måleri. Men nej, det gör det inte.
Halvvägs framme alltså – moderna färger har fått ett kulturhistoriskt värde men vården är vi inte framme vid. Jakten går vidare.

Övermålad flingfärg

Jag ringer några antikvarier som inventerat miljonprogramsområden och frågar om de vet var det finns trapphus med flingfärg. Johanna Hadmyr och Daniel Melchert som inventerade i Malmö kan inte på rak arm komma på något. Det finns förklaringar. Trapphus är utsatta för hårt slitage och målas därför om med täta intervaller. Områdena ägs av ett fåtal fastighetsförvaltare så trapphusrenoveringarna har gjorts i stor skala och överallt. Slutligen så var flingfärgen inte särskilt omtyckt.
Men hos Per Olgarsson på Stockholms stadsmuseum får jag napp.
– Jo, i Tensta finns det några trapphus med flingfärg kvar. De är lite ovanliga med sina kraftiga färger.
I Tensta finns också en av Stadsmuseets museilägenheter och trappuppgångarna i det huset, byggt 1969, ströks faktiskt inte med flingfärg, de stänkmålades, enligt uppgift av ”kringresande” dalmasar. En medveten anknytning till traditionen utförd med moderna material.

Flera sorters flingfärg

Det börjar bli dags att prata med någon som har praktiska erfarenheter. Jag ringer Lars Wigren på Ernst Wigrens Måleri AB i Simrishamn.

– Flingfärg? Ja, det beror på vad du menar, där fanns två sorter. Jag kommer ihåg att min far sprutade en färg som blev prickig, men det var inte flingor i den utan det var som två olika färger i samma burk som inte riktigt löste sig i varandra, vi brukade säga att det var det närmsta vi kommit schackfärgen i tomteverkstan på julafton, det var nåt segt skit, det hängde ihop och blev långa trådar och det gick åt fullt med lösningsmedel så det blev förbjudet.

– Sen kom det riktig flingfärg men den rollades på. Först rollade man en bakgrundsfärg och sen rollade man på en färglös lack som var full med flingor, ofta svarta och vita. Det var en vattenlöslig akrylatfärg, men jag kommer inte ihåg vad den hette, inte den andra heller, men den var hållbar. Far sprutade skolan i Gladsax på 60-talet och den färgen var kvar när vi kom dit och skulle måla för några år sen, berättar Lars Wigren.

Flingor överallt

Tillverkarna måste ju veta namnet så jag slår en signal till Nordsjö (nu en del av Akzo Nobel) och blir hänvisad till Claes-Göran Pettersson, som inte är inne men ringer upp efter en stund.

– Ja, det som sprutades det var Multilack! Det var Nordström och Sjögrens fabrikat, sedan fanns det Multacolor, det var Förenade Färgs fabrikat. De kom på 50-talet men blev sedan förbjudna. Den andra hette ”Fling” och jag var med när den provades första gången 68-69 på Linero i Lund. Den finns inte längre.
Jag undrar om den blev förbjuden?

– Nä, folk tröttnade, herregud man flingade ju allt, allt!

Restaurering av plastfärg?

Jag återvänder till Materialguiden och läser under rubriken Reparationsmetoder:
”Akrylatfärger kan övermålas. Bäst resultat erhålls om man fortsätter med samma färgtyp. Vid underhåll av utvändigt akrylatmålat trä bör färgen avlägsnas från de ytor som behöver en ny grundbehandling. Därefter följer samma behandling som vid nymålning (se ’Hantering och bearbetning på arbetsplatsen’).”
Det är en smula ironiskt att artikeln om plast – förlåt – akrylatfärger har skrivits av Kerstin Karlsdotter Lyckman, en av landets mest kunniga om historiska linoljefärger som också doktorerat i ämnet. Jag ringer upp och frågar bävande:

– Om man nu skulle vilja restaurera en plastfärgsmålning, skulle det gå?
Svaret dröjer en kort stund, men sedan pratar vi om olika typer av plastfärger, min okunnighet om sammansättningen i dessa avslöjas, de olika kvaliteterna genom åren (jodå, det har såklart funnits bättre och sämre), och slutligen kommer vi fram till att visst skulle det gå. Troligen skulle man göra som man nu gör med många andra historiska färgskikt, noga undersöka färgsättning, färgtyp och utförande och sedan göra en fullständig ommålning, en renovering. Det skulle bli nödvändigt att göra smärre avvikelser eftersom det är kvalitetsskillnader mellan olika akrylatfärger. Dagens färger är i flera avseenden bättre än de tidigare.
Men, tänker jag, hur många av oss brukar gå så på djupet när det gäller att måla om med linoljefärger? Skulle ni välja en sämre linoljefärg än en bättre om den sämre var originalet?

Plastfärg i byggnadsminne

Renovering i all ära men om det befintliga ytskiktet är välbevarat och har stort värde då bör vi försiktigt rengöra, bättra och konservera. Hur skulle man hantera ett ytskikt av plastfärg i ett byggnadsminne som skyddats enligt

Kulturminneslagen?

Svaret är närmre än jag tror. Min kollega Henrik Borg berättar att i Eslövs Medborgarhus (byggt 1957 och förklarat som byggnadsminne 2001) finns på pelarna en färg som man först trodde var senare tillkommen men som visade sig vara ursprunglig. Medborgarhusets arkitekt var Hans Asplund och i hans bygghandlingar från 1957 stod att pelarna skulle sandblåsas (blåsa sand på klister), men någon sand fanns inte på pelarna. Vaktmästare Knut Wallin kunde inte påminna sig att det varit någon sand på pelarna och inte heller att de skulle ha blivit ommålade.

Utredning vidtogs. En färgskiktsanalys utförd av Bengt Skans visade att ytan var uppbyggd av ett övre skikt som inte helt täckte ett undre skikt. Det undre skiktet bestod av två latexfärger (PVAbaserade) i grått och vitt, i det övre fanns också två latexfärger men här var de i grått och brunt och akrylbaserade, ett minst sagt intrikat utförande.

I tidningen Byggmästaren från 1958 kunde man läsa Asplunds recension efter invigningen av Medborgarhuset. Det tog bort de sista tvivlen om originalutförandet för Asplund skriver: ”Fristående pelare är sandspacklade och tvåfärgssprutade med en hållbar och ganska vacker yta.”

Men färgskiktsanalysen hade ju visat att pelarna inte bara sprutats med två färger utan också två gånger? En rimlig förklaring är att arkitekten efter första sprutningen velat justera färgerna något och att pelarna sprutats en gång till. Asplund justerade andra målade partier i byggnaden och i kommunens arkiv finns en faktura 9642, daterad den 11/4-57, som har två punkter:

1. Sprutning av pelare 416:30, 2. Bättring av pelare 133:40, Summa 549:70.

Utredningen ledde till att Asplunds ursprungliga intentioner inte rekonstruerades utan de befintliga ytskikten sparades efter försiktig rengöring. Därmed bevarades, så vitt jag vet, för första gången medvetet en ytbehandling av plastfärg för sitt kulturhistoriska värde. De pelare som var så skadade att ytskiktet inte kunde bevaras sprutades med en vattenlöslig latexfärg med flingor i, som målarmästare Göran Nilsson efterbehandlade med lackroller så att flingorna skulle framträda och stämma bättre överens med de ursprungliga pelarna.

Flingfärg idag

På marknaden finns idag åtminstone en ny typ av flingfärg. Den som vill ha andra utseenden kan köpa färgflingor, exempelvis från Hagmans, eller använda de flingor som säljs för golvmålning, de är större än ursprunget men kan kramas sönder till önskad storlek. Färgflingorna rörs ut i en vattenlöslig lack, exempelvis Binderlack, för att sedan strykas på vald bottenfärg.
Färgsättningar fram till 1970-talet har idag fått ett visst värde. Men kommer de att bevaras? Kommer de som är övermålade att skrapas fram? Eller blir de övermålade en gång till? I så fall är det dags att spekulera i det framtida värdet av 1980-talets lindblomsgröna schabloner, svampningar och tejpade linjeringar.

L Ä S T I P S

Läs mer om de moderna färgernas fascinerande historia i:
Materialguiden. www.raa.se/materialguiden. Artiklar om alkyd- och akrylatfärger samt om polymermaterial.
Så målade man. Karin Fridell Anter, Henrik Wannfors.
Svensk färgindustri under 200 år, Del 2: Massproduktion och välfärd. Tiden 1925-1970. Alf Johansson Sveriges färgfabrikanters förening (SVEFF) 2001 resp. 2004.

Paul Hansson

F d 1:e antikvarie på Regionmuseet/Landsantikvarien i Skåne. Numera är Paul redaktör för Byggnadskultur (sen 2008).

paul.hansson@miljoochminne.se

4/2007