Hur byggnadsvård och restaurering bör utföras råder ofta samstämmighet om. Fredric Bedoire visar i denna genomgång hur olika resultaten ändå kan bli.

Svensk byggnadskultur har skördat en triumf under det senaste året. Vanligtvis är det svårt att peka på en restaureringsinsats som står över tyckande och olika uppfattningar, men i det här fallet går det. Triumfen handlar om att rädda en fasad i rikets känsligaste stadsparti som när den sprutades med smetig alkydputs för trettio år sedan betraktades som oåterkalleligen förlorad: Bolinderska huset vid Södra Blasieholmshamnen i Stockholm, ritat av Helgo Zettervall och ett av det svenska 1800-talets finaste privata byggnadsverk. Fasaden har återfått sin skarp-skurna detaljering och oljemålade glans, svarande mot ett färgrikt och kraftfullt inre. På få andra ställen känner man närvaron av 1870-talets fasadbehandling lika tydligt. Här har också funnits den samstämmighet aktörerna emellan som är en förutsättning för ett gott resultat: en ambitiös ägare (Grand Hotel) och en kunnig arkitekt (Sven Ahlsén, Ahlsénarkitekterna) i gott samarbete med antikvariska myndigheter.