Arkitekturmuseets Stora satsning på seriösa modeller ger oss erfarenheter som kan öka vårt vetande om byggnadskultur – och modellbygge.

Byggnader gör sig bra i modell. Arkitekturmuseets nya basutställning har stora pedagogiska förtjänster och är en fantastisk kunskapskälla. Den ger oss erfarenheter som kan öka vårt vetande om byggnadskultur och modellbygge. Men man bör vara medveten om att modeller inte kan ersätta verkligheten.

Modeller är avbildningar på samma sätt som oljemålningar, skulpturer och fotografier med alla deras komplicerade förhållanden till verklighet och sanning.

Man kan även betrakta modeller som konstverk. Även modellbyggandet har sina Rembrandt, Zorn och Picasso, sina naivister och sin hötorgskonst. Det är bara det att modellbyggandet ännu inte blivit föremål för de studier och kritiska diskussioner som utvecklat de andra konstarterna i sekler och decennier. Därför har vi svårt att avgöra vad som är bra och dåligt. Till och med Statens konstråd har faktiskt fallit »naturimiterande hötorgskonst« och köpt in en plastmodell i skala 1:87 för placering i Alvesta järnvägsstation.

Modellens uppgift

Byggmästare, arkitekter och ingenjörer har i alla tider arbetat med modeller av två olika slag. Det ena är enklast möjliga skissmodeller eller försöksmodeller, som använts för att utveckla idéer. Det andra är mer eller mindre påkostade presentationsmodeller, som använts för att sälja idéerna.

Museer har å sin sida använt modeller för kulturhistorisk dokumentation. Men tyvärr har museifolk som beställare och förvaltare inte alltid kunnat skilja mellan verkligt dokumenterande modeller och modeller som utförts för att ge lite miljöfärg som rekvisita i någon utställning. Man har inte heller alltid förstått kvalitetsskillnaderna mellan modeller som utförts med verkligheten framför ögonen och modeller som byggts efter ritning.

En motsättning mellan arkitekter och museifolk gäller synen på hur verkligheten ska abstraheras i modell. Varje modell är med nödvändighet en abstraktion. Men redovisningen av en arkitektonisk tanke kräver en annan sorts abstraktion än redovisningen av en existerande husmiljö.

Det förefaller som om man i arkitekturmuseet inte varit riktigt medveten om vilken sorts modeller man ville ha. Man har förklarat att man önskat sig så »neutrala« modeller som möjligt » eftersom det inte är modellerna utan arkitekturen som ska tala«. Det har resulterat i att man undervärderat modellbyggarnas betydelse. Man har gett dem för korta arbetstider och undvikit att redovisa deras namn. Samtidigt har man förklarat sig nöjdare med de »dokumenterande« målade modellerna där gräset visas grönt än med de »obegripliga« trärena arkitektmodellerna där yrkesskickligt modellhantverk faktiskt hjälper till att förtydliga arkitektoniska tankar. Dessutom har man exponerat modellerna i en påträngande yvig inredning som gör sitt bästa för att reducera modellerna.

Jag undrar om inte utställningens oklarheter har sin grund i en sådan rädsla för elitism som ger ovilja att skilja mellan hus och arkitektur. Arkitektur och byggnadskultur är olika saker även om de berör varandra. Som själ och kropp. Till utställningen har man köpt och lånat in många fina modeller till folkliga byggnader. Men vad är det som motiverar deras plats just här? Det blir lite tamt när man redovisar slott och stugor, arkitektritad modernism och trivialbyggande på samma sätt. Man kunde önskat ett mer vågat ställningstagande: att arkitekturen skildrats som ett intellektuellt äventyr eller att husbyggandet skildrats som ett romantiskt resultat av folkliga traditioner i samspel med landskapet eller politiken.

Olika tider – olika uttryck

De insamlade modellerna ger hur som helst möjligheter till nya insikter. Även för modeller har funnits tidsbundna stilregler som här kan studeras jämförande. För den gamla klassicismen gällde träsnickarens material och verktyg. För »nationalromantiken« gällde lerskulpterade volymer och målad gips. För funktionalismen gällde olika skivmaterial.

Det tidiga 1900-talets modellbyggare kallade sig bildhuggare. Detta medvetande om modellbyggaren som en bildseende hantverkare eller konstnär bröts ned av funktionalisterna som hade ett kluvet förhållande dll konst och ville se allt nytt byggande som något maskinmässigt opersonligt och exakt.

Det är möjligt att tidsbundna sätt att bygga modeller faktiskt begränsat möjligheterna att gestalta arkitektonisk avsikt. De nationalromantiska modellerna är så måna om att se ut som huggna, direkt ur klippan att de svårligen kan uppfattas som rum för mänskliga aktiviteter.

De funktionalistiska modellerna ska se ut att vara så rationellt producerade att det är svårt att uppfatta dem som gestaltade volymer med alla sina dimensioner samtänkta. Funktionalistiska presentationsmodeller ser ofta mest ut som fyrkantiga sammanställningar av tvådimensionella fasadritningar. Tyvärr gäller det också flera av de nytillverkade modellerna som ska dokumentera moderna arkitekturverk.

För att dokumentera arkitektur behövs något mer än att kunna bygga modell efter ritning. Vad detta »något« är är kanske inte så lätt att säga, men det finns exempelvis i den plastmodell av konsthallen i Landskrona som arkitekten Sten Samuelson själv byggt.

Det finns också i ett par andra arkitektmodeller som uttrycker en i det här sammanhanget mycket intressant protest mot rationalismens fientlighet mot det personliga och kroppsliga: en vältummad villamodell i plasterna av Ralph Erskine och en grovsågad trämodell för Sigurd Lewerentz till kyrkan i Björkhagen.

Kongeniala modeller

Det går inte att ställa upp regler för hur exakt eller fritt man ska bygga modeller. Allt beror på sammanhanget. Just exaktheten får en särskild betydelse i modeller som skildrar det senare 1800-talets byggen där man gladdes åt maskinmässig precis än även i de rent dekorativa elementen. Det är också två exakta modeller i helt rätt utförande som gör rummet med det industriella genombrottets byggande till utställningens mest trovärdiga del. Det är Marcus Andängs modell av järnbron i Uppsala och Stig Larsons modell av en av snickerivillorna vid Ronneby brunn.

Stig Larson svarar för övrigt också för den modell som möter en när man stiger in i museet och som föreställer Helgo Zetterwalls numera rivna disponentvilla vid Tyska Bryggargården i Karlskrona. Den är ju en alldeles utmärkt upptakt till ett modernt arkitekturmuseum då den representerar det skede i andra hälften av 1800-talet när man blev så medveten om historiska stilar att man kunde ge sig rätten att fritt välja stil. Ett fritt val var ju själva förutsättningen för modernismen och dess sökande efter en ny stil för den egna tiden.

Stig Larsen hör till modellbyggandets verkliga konstnärer som lever sig så in i de hus han bygger modeller av att han också engagerar sig i kampen för deras bevarande. Han har sett alldeles för många onödiga rivningar i sin hemstad Karlskrona. Modellerna bygger han i papper och vitlim lager på lager enligt en långsam och extremt maskinfri metod som på något sätt träffar helt rätt när det gäller att skildra rationalismens »irrationellt romantiska« förhållande till effektiviteten.

Larsens modeller gestaltar i sig kollisioner mellan romantikens »sinnliga« förhållande till byggandet och modernismens krav på »objektiva« abstraktioner. De speglar den mångtydiga och egendomliga motsättningen mellan konst och industri som präglat byggandet sedan 1800-talets mitt och som le Corbusier omedvetet gav uttryck för när han under 1920-talet envist predikade om massframställningens välsignelser och illustrerade sina teser med utsökta fotografier av handbyggda maskiner, bilar och båtar.

Redovisa, förklara, presentera

Att insikten att modellen är en abstraktion och förmågan till inlevelse i arkitekturen ofta är viktigare för modellbyggaren än den faktiska hantverksskickligheten visar den fina samling trärena modeller av världshistoriens »viktigaste« byggnadsverk som utförts som studieprojekt av en årskull arkitekturelever vid Tekniska högskolan i Stockholm. Modellerna är likartat byggda med koncentration på själva arkitekturen: rum/kropp, bärande/buret, stomme/utfyllnad. Där materialväxlingar haft betydelse har det i modellerna gestaltats genom användning av olika träslag. Det hela har blivit mycket vackert och mycket tydligt. Aktiv handledare för modellbyggarna har varit Stig Victorsson.

Victorsson har också svarat för en mycket fin presentation av Tage Hertzells arkitektur för Garnisonen i Stockholm. Några har kritiserat modellen för att den är för vacker och i sitt trärena utförande inte ger en rättvis bild av hur huset ser ut i verkligheten.

Jag förstår inte den kritiken. jag tycker att man i stället borde titta närmare på modellen för att lära sig uppskatta det verkliga huset lite mer. Modellen uttrycker just den omsorg om detaljen som faktiskt är nödvändig när detaljen ska upprepas i våning efter våning på höjden och i flera hundra meter på längden. Så många stora hus har misslyckats för att de inte tålt upprepningen, men Garnisonen är en sorts minimalistiskt verk där upprepningen fungerar likt ett mantra och blir storslagen. Modellen visar att detaljen fungerar. jag är övertygad om att det inte går att bygga en lika vacker modell av exempelvis bankbygget mot Sergels torgs östsida.

Victorssons modell av Garnisonen är naturligtvis inte – och har aldrig avsetts vara – en »miljödokumenterande« modell. Den visar inte hur huset ser ut. Men den förklarar arkitekturen, gör den begriplig. Och det är väl just sådana modeller som man kanske hade önskat sig flera av i arkitekturmuseet.

Skickliga modellbyggare som kan läsa och förklara arkitektur är för övrigt viktigare än många anar för att synliggöra och lösa problem redan under skiss- och presentationsstadiet. Inte skulle väl Gert Wingårdh kunna byta ut »sin« modellbyggare Inge Eklund mot vem som helst eller mot en dator?

Gunnar Sillén

Arkitekt, författare och konstnär med bl.a. utformningen av den bebyggelsehistoriska utställningen Svenska hus bakom sig. Han är också en av initiativtagarna till Modellbyggarakademien.

3/1998