När våra förfäder jägarna blev bofasta samlare krävdes inte järn för byggnaderna, men då järnet började användas för vapen och livets uppehållande fanns järnets uttolkare smeden förstås redan där. Smeden har i alla tider varit lite före sin tid, ett slags bygdens uppfinnarjocke. Han antingen fann på själv eller snappade upp sådant som behövdes. Ganska snart, kan man gissa, byttes lädergångjärnen hos de forntida stormännen ut mot smidda järngångjärn. Gärna vackert utsirade.

Till smeden gick man på landet ända in i vår tid för att få ett problem löst, det kunde vara kyrkans tjänare som behövde beslag till en kyrkport som skulle vara svår att forcera. Eller traktens herreman som beställde en konstfärdig grind till huset där den egna makten och rikedomen skulle manifesteras. Då passade det bra att järn var dyrt, men för vanliga människor och i allmogens byggnader var järnet förr en sällsynt lyx.

Stommarna till de södra landskapens korsvirkeshus och skiftesverkshus och det typiska nordiska timmerhuset kunde alla uppföras praktiskt taget utan järn. Men inte ens i adelns praktbyggnader slösades det med den