När våra förfäder jägarna blev bofasta samlare krävdes inte järn för byggnaderna, men då järnet började användas för vapen och livets uppehållande fanns järnets uttolkare smeden förstås redan där. Smeden har i alla tider varit lite före sin tid, ett slags bygdens uppfinnarjocke. Han antingen fann på själv eller snappade upp sådant som behövdes. Ganska snart, kan man gissa, byttes lädergångjärnen hos de forntida stormännen ut mot smidda järngångjärn. Gärna vackert utsirade.

Till smeden gick man på landet ända in i vår tid för att få ett problem löst, det kunde vara kyrkans tjänare som behövde beslag till en kyrkport som skulle vara svår att forcera. Eller traktens herreman som beställde en konstfärdig grind till huset där den egna makten och rikedomen skulle manifesteras. Då passade det bra att järn var dyrt, men för vanliga människor och i allmogens byggnader var järnet förr en sällsynt lyx.

Stommarna till de södra landskapens korsvirkeshus och skiftesverkshus och det typiska nordiska timmerhuset kunde alla uppföras praktiskt taget utan järn. Men inte ens i adelns praktbyggnader slösades det med den dyrbara varan. I Mälsåkers slott kan man se att även flera meter höga fönsterpaneler ursprungligen var fästade i putsen med bara några få handsmidda spikar.

Friformssmide

Mycket av det smide som vi idag möter i gamla byggnader eller som vi anar finns dolt i konstruktionen är friformssmide. Med slag från hammare, slägga eller idag maskinhammare formar smeden det glödande järnet till ett beslag eller annan produkt. Förlagan kan finnas i en ritning eller i ett redan smitt föremål, men lika ofta skapas formen i smedens huvud. Beroende på skicklighet utför smeden smidet till att bli så nära som förebilden eller den egna föreställningen som möjligt.

Stuksmide

En annan typ av smide är stuksmidet. Att smida en spik eller en bult innebär att stuka till järnbiten till att uppfylla en specifikation. Spiken ska ha en viss längd, bulten en viss diameter för att kunna foga samman eller fästa. Här använder smeden utöver hammare och städ oftast olika slags verktyg för att ge exakta dimensioner, men också här är handen och ögat avgörande för resultatet.

Sänksmide

Också sänksmidet är ren hantverksmetod som vi kan se exempel på i byggnader. Genom att använda ett sänke – en form av något slag – tvingar smeden järnet att kopiera formen. Dörrhandtag och vissa gångjärnsstaplar är ofta sänksmidda. Resultatet beror förstås också här på smedens skicklighet. Produkten kan bli bedrövlig även med bra formar om arbetet inte utförs med känsla och finess.

Gemensamt för allt smide är att järnets struktur behålls genom utsmidningen, och den färdiga produkten får därigenom mycket bra hållfasthet till skillnad från skärande bearbetning där en jämn yta kan skymma en sämre funktion eller en brottanvisning. Ett smitt gångjärn kan göras smäckert men blir ändå segt och motståndskraftigt mot utmattning. Genom utsmidningen får materialet ett slags fibrig struktur, och järnets kristallstruktur blir mer finkornig. Ett plåtgångjärn med samma godstjocklek har, bortsett från att det betraktas som mindre vackert, inte lika bra funktionella egenskaper.

Vad är då vackert?

Ofta hör man att gammalt smide är vackert. Sällan motsatsen. Vad är det då som ligger bakom denna uppfattning? Jämför till exempel ett handsmitt gångjärn med ett fabrikstillverkat. Det maskinellt framställda är jämntjockt med raka linjer. Hålen är exakt utförda. Böjningen i bakänden för gångjärnstappen är helt jämn. Köpare får mycket funktion för pengarna eftersom maskinerna gör att kostnaden hålls nere. Mycket talar för att vi väljer byggmarknadens gångjärn.

Men den som pungar ut för smedens produkt och som låter blicken löpa längs det handsmidda får sina sinnen att jobba mer: Detta gångjärns linjer är lite ojämna, det smalnar av samtidigt som materialet tunnats ut. Längst ut breddas materialet i en lökformad spets som har en svagt markerad rygg. Avstånden mellan hålen är inte exakt lika och de sitter inte på exakt samma höjd. Böjningen för gångjärnstappen är lite ojämn.

Hela tiden anas hantverkaren bakom jobbet med det handsmidda gångjärnet, och det är kanske där vi ska börja. Från den isländska sagan Havamal känner vi citatet »man är mans gamman«, den glädje vi känner i andra människor och deras arbete. Den maskinoperatör som finns bakom byggmarknadens gångjärn har inte tillåtits sätta sin prägel på produkten.

Smeden förr däremot har sannolikt tagit reda på plankornas bredd för att inte hamna med spikarna i springorna och vet precis hur tunt material han kan lämna utan att dörrens stabilitet äventyras. Med lökspetsen kan han briljera lite med sin skicklighet. Men den egentliga orsaken till denna lökspets är praktisk: det uttunnade materialet behöver breddas ut för att inte vara för svagt för sin funktion. Hålens varierade höjd, slutligen, beror på att de görs på känn. Hela resultatet för den hantverksframställda produkten är också funktionellt, men på ett annat sätt än den maskinella. Detta uppfattar vi som vackert.

Vi ska nog heller inte underskatta dragningskraften från våra rötter. Det moderna gav oss ett relativt drägligt liv i städer och tätorter i utbyte mot bondesamhällets hårda slit. Inte vill vi ha tillbaka detta, däremot gärna symboler för den stabilitet vi förlorade på vägen. Här passar järnet bra in, och varför inte ett handsmitt gångjärnsblad som hänger på en kraftfull hake, slagen rakt in i träet

Karl-Gunnar Norén och Lars Enander

Karl-Gunnar Norén är folkhögskollärare, arbetar med pedagogik och media och har skrivit Järnsmidesboken och Klassiskt järnsmide i samarbete med Lars Enander, som är smed.

4/2001