När vattenkraften kring förra sekelskiftet började användas för att producera elektricitet med trefasteknik, fick arkitekterna till uppgift att skapa anläggningarnas yttre. Ny teknik skapade nya former.

 

Vattenkraftverket blev en av de viktigaste och mest uttrycksfulla framstegssymbolerna i det tidiga 1900-talet. Här kombinerades det tekniskt djärva med det skönt romantiska i en och samma anläggning, den internationella maskinestetiken med den nationella monumentdyrkan.

Ny teknik, nya former

Vattenkraftsproducerad elektricitet introducerades i Sverige 1882, vid Rydals bomullsspinneri utanför Borås. Tre år senare byggdes i Bofors den första vattenkraftstationen i ordets egentliga bemärkelse. Syftet var primärt att leverera belysningsström till ett nytt stort verkstadskomplex som behövdes för den mycket expansiva kanontillverkningen. Effekten var på 70 hästkrafter, vilket mer än väl räckte till att ersätta ljuset från härdar och talgdankar med bågljus och glödljus inne i fabrikslokalerna. Därmed underlättades precisionsarbeten som svarvning, borrning och fräsning av de stålgjutna kanonämnena väsentligt.

Inom ett par decennier efter trefasteknikens genombrott 1893 nådde kraftstationerna sin estetiska fulländning. Det gällde ångkraftverken och i än högre grad vattenkraftverken. Ambitionerna ställdes osedvanligt högt, på i stort sett alla håll. De många nybildade privata och kommunala kraftbolagen engagerade i regel någon av de välrenommerade ingenjörsbyråerna som i sin tur anlitade skickliga arkitektkonsulter. Statens Vattenfallsverk däremot knöt tidigt till sig egna arkitekter på mer eller mindre fast basis.

Ambitioner saknades sannerligen inte. Det kan man lätt konstatera genom att exempelvis besöka Stockholms stads slottsliknande paradanläggning Untra i Tierps kommun eller Vattenfalls första kraftverksanläggning i Trollhättan. Den senare byggdes primärt för att förse göteborgarna med elektrisk kraft.

Här följer ett utdrag ur min kommande bok om den svenska vattenkraftens historia som handlar om detta bygge.

Ett svenskt nationalkraftverk

År 1906 fattade riksdagen beslut om att den svenska staten skulle anlägga ett elektriskt vattenkraftverk i Trollhättan. Därmed tog en ny och mäktig aktör steget in på kraftverksarenan.

Beslutet innebar startsignalen för byggandet av Sveriges då i särklass, under en kort period också Europas, största vattenkraftverk. Det kom att kallas Olideverket eller bara Olidan. För projekteringen och anläggandet av detta verk byggde staten upp en egen, omfattande kompetens. Olidan i Trollhättan blev det första i raden av svenska nationalkraftverk, dvs. ett antal stora, statliga manifestationer inom kraftområdet som genom sin väldighet, kostbarhet, tekniska och estetiska fulländning skulle inspirera och gjuta kraft i svensk industri och svenskt samhällsliv.

Olidan projekterades under ledning av de sedermera legendariska vattenbyggarna Vilhelm Hansen och Gösta Malm. För själva arkitektarbetet svarade Erik Josephson, mer känd för sina insatser som huvudansvarig för Fortifikationsdepartementets många militära anläggningar omkring sekelskiftet 1900.

Tanken var att Josephson bara skulle utarbeta ett ritningsförslag till detta första nationalkraftverk varefter en arkitekttävling skulle utlysas för fasadutformningen. Men förslaget blev så pass bra att Josephson ensam fick förtroendet att utforma både maskinhall och intag. Ritningarna låg klara sommaren 1908 och arkitektens direktiv kom att väga tungt under det fortsatta byggnadsarbetet som i maj 1909 hade nått fram till själva taktäckningen.

Som en fästning

I december 1909 besiktigades granitarbetet av byggherren. Utlåtandet var entydigt. Det talades om omsorg och skicklighet. Endast en sten fick anmärkningar.

Vad fortifikationsarkitekten Josephson med hjälp av ingenjörer och hantverkare hade skapat i Trollhättan var ett modernt västsvenskt befästningsverk, en inre inloppsspärr till Göta älv och kanal. Fasaden är symmetrisk och rytmiskt komponerad. Hela anläggningen är som utmejslad ur klipporna med ett imponerande, skarpskuret och uttrycksfullt detaljarbete.

Ovanför den stora tunga ekporten har riksvapnet huggits in i graniten, som en markering av hur viktig denna nya statliga byggnad var. Samma emblem prydde för övrigt fortifikationens kanslihus och kommendantshus runt om i Sverige.

Barriärens falloslika granitskoningar ger ett synnerligen maskulint och kraftfullt intryck. De döljer en med kraftstationen integrerad valvbro som Josephson såg som »en naturlig förmedling mellan de stora murmassorna och terrängen i hvilken den utlöper«.

Att ge de många likformade utloppen karaktären av en ålderdomlig stenvalvsbro är ett elegant drag som gör denna moderna anläggning till en del av det svenska kulturlandskapet. Josephson hade varit med och ritat på en sådan brotyp vid åtminstone ett par tillfällen tidigare, t. ex. Djurgårdsbron från 1896-97. Säkerligen kände han också till den stora och berömda romerska stenvalvsbron Puente Romano i spanska Salamanca vilken precis som Olideverket är försedd med kraftfulla naturstenskontreforter vid varje valvanfang.

Det bestående intrycket är ändå de fortifikatoriska dragen. Konceptet hade successivt renodlats genom skissarbetet, från de tidigaste förslagens mer kasernliknande former till den slutliga slagkraftiga och befästningsliknande anläggningen med antydan till hörntorn och tinnar.

Under arbetets gång hade så gott som all karaktär av hus arbetats bort och ersatts av ett renodlat uttryck av just en anläggning. Vi möter här ett av de första försöken att skapa en genuin kraftverksarkitektur, en arkitektur som inte härbärgerar ett anonymt innehåll utan som i former, material och dekor tolkar detta innehåll. Korrespondensen mellan form och innehåll består i hög grad av den eftersträvade och uttalade symboliken av vattenkraftverket som en anläggning och inte en byggnad.

Arkitekternas nya erövringar

Anläggningskonsten blev under det sena 1800-talet, i takt med att den komplicerades och märkvärdiserades, alltmer en angelägenhet för arkitekter. Den estetiska utformningen av exempelvis broar, vattentorn, vattenverk och kraftverk lämnades successivt över av väg- och vattenbyggarna till mer eller mindre specialiserade arkitektkonsulter. Josephson blev en av de första, skickligaste och mest anlitade svenska arkitekterna i detta sammanhang och det är just inom kategorin anläggningar som vi ska söka förebilderna till Olidan.

Särskilt vattenverken med deras spärrdammar och intagsbyggnader finns det flera skäl att uppehålla sig kring. För samma upprepade mönster av stödpelare omväxlande med välvda murverk som vi finner i Olideverket var ett gångbart motiv för dammanläggningar och vattenverk nere på kontinenten vid denna tid. Ett berömt sådant exempel är Vyrnwy-dammen, byggd under 1880-talet för att försörja Liverpool med färskvatten och länge Europas största damm.

Josephson var för övrigt väl förtrogen med denna byggnadsuppgift. Innan kraftverksritandet påbörjades hade han fullbordat åtminstone två vattenverksuppdrag, i Borås (1898-1900) respektive Norsborg i Stockholm (1900-1904). De båda är arkitektoniskt besläktade, med Boråsanläggningen som den mest fortifikatoriska till sin karaktär. Här finns torn som sammanbinds med långa murverk krönta av värn och genombrutna av höga, smala öppningar av skottgluggskaraktär precis som i Olidan.

Förebilder

Josephson har format de turbinavskiljande murpelarna som uppåt avsmalnande s. k. pyloner. Det hela ger
murverket en spänst och en känsla av stabilitet som tilltalar ögat. Som konsthistoriker frestas man att söka förebilderna till pylonerna i de egyptiska klipptemplen (exempelvis tempelgården i Saqqara) eller murverken kring de kungliga palatsen i Babylon, som vid denna tid under uppmärksammade former grävdes ut av tyska arkeologer.

Men pylonen som byggnadsmotiv finns på betydligt närmare håll, i elkraftssammanhang i form av ledningsmaster för elektrisk kraftöverföring och framför allt inom 1800-talets brobyggnadskonst. Brittaniabron i Wales, byggd 1846-50 efter ritningar av Robert Stephenson, ståtar till exempel med några av brohistoriens mäktigaste pyloner. I båda fallen handlar det dock mer om teknik än estetik. Pylonformen är nämligen i första hand en konstruktiv optimering, beräknad för att minimera pelarnas eller tornens murmassa.

På kraftverkssidan vet vi att det finns en mycket klar förebild och inspirationskälla till Trollhätteverket. Strax innan Olidan började byggas hade kanadensarna, genom Ontario Power Company, fullbordat ett tekniskt mycket snarlikt kraftverk i Niagara Falls. Även här är kraftverket förlagt till en platå i klippan vid foten av fallet, tillloppsvattnet störtar ner genom ett antal tuber och den elektriska utrustningen inryms i ett separat ställverk på en platå högt ovanför kraftstationen.

Anläggningen besöktes 1906 av Vilhelm Hansen och Gösta Malm på en USA-resa och beskrevs mycket ingående i den efterföljande reserapporten. Kraftstationen är trots en något annorlunda stil samma andas barn och bildar i form, material och färg en del av det berg den är byggd mot.

Nationalmonument

Förutom ett stycke anläggningskonst av den högre skolan måste Olidans kraftstation tveklöst betraktas som en av nationalromantikens klenoder. Som sprungen ur det svenska urberget ruvar den nere i Olidehålan, i symbios med naturen och omspunnen av trolsk naturmystik. Den kärvt kraftfulla anläggningen ska ses som en storsvensk manifestation, ett skolexempel på dådkraft och självbekräftelse av vad svensk ingenjörskonst förmådde åstadkomma. Inget fick sparas på, varken krafter, pengar eller goda idéer när det gällde att förse en hel landsändas industrier med stora mängder billig energi.

I format, material och uttryck är Olideverket något av Västsveriges svar på Stockholms slott; det är imposant, tungt och lite dystert. Visserligen är det inte lika påkostat i detaljerna, tillkommet under samma våndor eller ritad av en lika hyllad arkitekt. Men det är minst lika ändamålsenligt, uttrycksfullt och anpassat till platsen.

Hela anläggningen genomsyras för övrigt av rojalistiska övertoner och till och med de höga ledningstornen kröntes med kungakronor. I en tid som denna, då Sverige just hade mist Norge och ännu inte funnit ett verksamt medel mot den emigration som under ett halvt sekel sugit livskraften ur den svenska nationen, blev projektet något förmer än vad vi idag kanske tolkar som en vanlig statlig industrietablering. Det blev en viktig nationell uppgift och det är denna som Josephson så skickligt och kongenialt tolkar i sin arkitektur.

Lasse Brunnström

Chef för Röhsska museet i Göteborg.

2/2000