Han har nyligen blivit professor i kulturvård vid Göteborgs Universitet och tar emot i sitt rymliga och ljusa arbetsrum, som är inrymt i ett vackert jugendhus i tegel och natursten vid vallgraven. Han håller på att göra sig hemmastadd, längs väggarna står flyttkartonger som ännu inte är upppackade och då han säger »Jag vet inte hur man stänger av telefonen« är det helt i sin ordning.

Den nye professorn heter Ola Wetterberg och gick själv för 20 år sedan ut med antikvarieexamen från institutionen.
– Fast jag är naturvetare från början, säger han. Jag är född i Stockholm och uppvuxen i Småland, där jag gick i skolan. Till Göteborg kom jag för att studera – kärnfysik. Men jag började aldrig. Jag engagerade mig i stället i olika kultursammanhang och försörjde mig genom jobb i omsorgsförvaltningen, med förståndshandikappade. Det var åren 1976-77. Så en dag fick jag se i universitets kurskatalog att man skulle starta en treårig utbildning i byggnadsvård. Det var jag intresserad av, så jag sökte och kom in.

Ola Wetterberg talar hellre om bebyggelse än om byggnader. Han ser husen som delar av samhället; alltså inte bara som