Han har nyligen blivit professor i kulturvård vid Göteborgs Universitet och tar emot i sitt rymliga och ljusa arbetsrum, som är inrymt i ett vackert jugendhus i tegel och natursten vid vallgraven. Han håller på att göra sig hemmastadd, längs väggarna står flyttkartonger som ännu inte är upppackade och då han säger »Jag vet inte hur man stänger av telefonen« är det helt i sin ordning.
Den nye professorn heter Ola Wetterberg och gick själv för 20 år sedan ut med antikvarieexamen från institutionen.
– Fast jag är naturvetare från början, säger han. Jag är född i Stockholm och uppvuxen i Småland, där jag gick i skolan. Till Göteborg kom jag för att studera – kärnfysik. Men jag började aldrig. Jag engagerade mig i stället i olika kultursammanhang och försörjde mig genom jobb i omsorgsförvaltningen, med förståndshandikappade. Det var åren 1976-77. Så en dag fick jag se i universitets kurskatalog att man skulle starta en treårig utbildning i byggnadsvård. Det var jag intresserad av, så jag sökte och kom in.
Ola Wetterberg talar hellre om bebyggelse än om byggnader. Han ser husen som delar av samhället; alltså inte bara som monument utan som rum för mänsklig verksamhet. Jag tror han tänker mer som etnolog än som konstvetare.
– Jag utbildade mig till bebyggelseantikvarie här vid institutionen för kulturvård/bebyggelsevård. Jag hörde till det tjugotal som antogs till den första årskursen 1978. Det var då en lokal utbildningslinje, ledd av Jan Rosvall och Nanne Engelbrektsson. År 1992 fick ämnet forskarutbildning men med professuren har det varit trassligt. På senare tid har den till 20 procent uppehållits av Bengt O. H. Johansson, som adjungerad professor, jag är den förste ordinarie.
Utbildningen har varit mycket uppskattad. Många årskullar av bebyggelseantikvarier har gått ut och fått anställning i länsstyrelser och kommuner. Många har startat firma. En stark utveckling för en ny yrkeskår.
– Verksamheten etablerades parallellt med kulturminnesvårdens expansion under 1970-talet. En hel kår av antikvarier har tagit plats i samhällsplaneringen. Arkitekterna får hjälp att bevaka kvalitet, föra dialog med byggherrar, påverka den fysiska planeringen. Det har skett en byråkratisering, om man så vill; synen på den byggda miljön påverkas numera av och har blivit en uppgift för antikvariska specialister.
Jag lockas av att nu få undervisa i mitt eget ämne, att ge grundutbildningen stabilitet, och ser det som en utmaning att konsolidera forskarutbildningen. Jag vill lära känna institutionen och sedan bestämma åt vilket håll den ska gå.
Bebyggelsehistorien kommer även i fortsättningen att stå i fokus. Ola menar att bebyggelseantikvarierna fått en viktig roll i samhället och i den praktiska verksamheten, både kunskapsförmedlande och kritisk.
Vid institutionen finns sedan början av 1980-talet även konservatorsutbildning med laboratiorier och verkstäder. Här utbildas omkring 18 konservatorer varje år. Institutionen hör till den naturvetenskapliga fakulteten.
Lika viktigt för helheten vore att införliva praktiska hantverk på avdelningen.
– Vi samarbetar med hantverksskolan Da Capo i Mariestad och utreder om det vore möjligt att knyta skolan till universitetet. Det vore rimligt, den byggnadskultur som förr låg i händerna på hantverkare har ju i hög grad kommit att förvaltas av antikvarierna. Men utbildning och forskning i hantverk får ske på dess egna villkor, förutsätter andra verktyg.
Efter universitetet var det dags för museipraktik vid Industrimuseet i Göteborg: inventering, men även intervjuer med industriarbetare, hantverkare och småentreprenörer längs älven. När museet flyttade till Apotekarnes i Gårda provade Ola på utställningsarbete som var intressant också därför att det gav anledning att skriva och att forma grafiska produkter.
Etnologin är viktig, att studera människor, nutida landskap. Att upptäcka att bebyggelsen har ett användningsvärde, vid sidan av det estetiska värde som ligger i att vara någon arkitekts verk. Han fick studera människor i miljöer.
– Senare arbetade jag som antikvarisk kontrollant för länsantikvarien Karin Eriksson vid Olofsfors järnbruk nära Nordmaling. Där finns lämningar av masugn, spiksmedja, lancashiresmedja. Bruket är fortfarande i gång med moderna anläggningar vid sidan om de gamla. Eldsjälen i Olofsfors var Nils Eriksson, byggmästaren som en gång blev adopterad av brukets disponent. Denna insats att dokumentera, bevara och vårda bruksmiljön var ett sätt att betala tillbaka och visa sin tacksamhet för styvföräldrarnas omsorger.
Då Mariestad skulle fylla år, fick Ola ansvaret för att i samband med jubiléet ordna en industrihistorisk utställning: motorer, glas etc. Det gällde att samla material, skaffa bilder och att skriva. En skola gjordes om till utställningslokal. Åter fick Ola skriva och producera trycksaker.
Ett kraftprov var att i samband med att Bohusläns museum flyttade in i nytt hus och invigdes till länsmuseum ordna en av öppningsutställningarna. Ola fick samarbeta med alla de 72 hembygdsföreningarna i länet, med museets utställningschef Kjerstin Cullberg. Tomas Niklasson målade landskapsbakgrunden till de iscensatta visningarna av utställningsföremålen .
– Åren runt 1990 tjänstgjorde jag på Chalmers där jag både undervisade och undervisade i arkitekturens teori och historia. Tillsammans med Boris Schönbeck fick jag vara med om att byggnadsvård blev ett obligatoriskt inslag i arkitektutbildningen. Undervisningen drevs som organiserad byggnadsvård med obligatoriska moment som uppmätning, material och hantverk. Eleverna tvingades också att läsa lagtexter – det var då PBL kom och vi tyckte lagtexter var viktiga att förstå och använda för arkitekter. Bland kollegerna fanns Finn Werne, Peter Sjömar, Björn Linn och Rasmus Wärn.
Det här var en hektisk tid. Ola hade gift sig och under de här åren föddes barnen och han doktorerade. Han ägnade 70 procent åt det egna arbetet på handlingen, 30 åt institutionen och utbildningen. Avhandlingen Monument och miljö kom 1993. Som handledare hade han professorn i stadsbyggnad Hans Bjur, som examinator Björn Linn.
Efter avhandlingsarbetet fortsatte han att studera stadens historia. I boken Smutsguld och dödligt hot hävdade han att det är lika relevant att se historien ur ett tekniskt perspektiv och undersökte hur man på 1860-talet hanterade stadens sophantering. Det gamla sättet dög inte längre i en tid då industrialismens varor kom i omlopp. Avfallet blev allt svårare att sälja och återanvända. Hur problemet skulle lösas blev en överlevnadsfråga där näringslivets konkurrens och samhällets demokrati var verksamma krafter.
– Jag såg då också att situationen 1990-talet visade en problematik parallell med den på 1860-talet. Fler prylar hamnade i soporna, som blev föremål för källsortering, återvinning av material och energi. Logistiken visade också likheter, fast hästen var ersatt av bilen.
Bevarande och förnyelse är ett motsatspar som fängslar Ola. I fältet mellan dessa krafter förändras samhället. Det gäller både för de historiska skeenden som han beskriver i avhandlingen och flera böcker och för samtidsfrågorna. Han lyfter gärna fram stadens perifera platser och vardagslivet där för att studera stadens struktur och utveckling.
– Hur uppfattas den moderna staden av kulturmiljövården? Vad väljer man att spegla? Man kan välja ett humanistiskt, socialt perspektiv, säger Ola, som väl har kommit rätt långt från sin ungdoms mål att bli kärnfysiker.
Ulf Lindahl
4/2002
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
