Historien om koloniträdgårdar i modern mening är mer än hundra år gammal i vårt land. Varifrån idén kom, var det började, hur trädgårdar i städernas närhet växte till en rörelse och bredde ut sig över hela landet berättar här Leif Thorin.

Genuint svenska tror nog de flesta att våra koloniträdgårdar är. Och på ett sätt är de det, för det var nog torpstugorna och potatislanden hemma på den svenska landsbygden de hade som förebild, industriarbetarna som byggde de första kolonistugorna i städernas utkanter kring sekelskiftet 1900.

Men koloniträdgårdsrörelsen som idé har ett annat ursprung. Den nådde vårt land på 1890-talet efter att ha vuxit fram ur flera olika verksamheter i Tyskland och funnit sin nordiska form i Danmark. Det var efter danskt mönster som koloniträdgårdsrörelsen organiserades i Sverige, liksom för övrigt även i Finland och Norge, i början av 1900-talet.

Ungefär samtidigt började man anlägga koloniområden i många andra länder på den europeiska kontinenten norr om Alperna. Våra svenska koloniföreningar blev en del av en europeisk folkrörelse, som alltsedan år 1926 företräds av ett internationellt förbund med säte i Luxemburg och nu har mer än tre miljoner kolonister anslutna i femton nationella förbund.

Odling för husbehov

De koloniområden som anlades på 1890-talet i Malmö och Landskrona räknas som de första organiserade koloniträdgårdarna i Sverige. Men ett liknande område anlades ännu tidigare av Jonsereds fabriker utanför Göteborg för att arbetarna inte skulle flytta till Amerika.

Ett avgörande inflytande på koloniträdgårdsrörelsens utveckling hade Anna Lindhagen, som år 1903 såg koloniträdgårdar i Köpenhamn och då gav sig ett heligt löfte att arbeta för koloniträdgårdar hemma i Stockholm. Hon hade de rätta kontakterna och snart anlades där det ena koloniområdet efter det andra. I flera andra städer togs liknande initiativ och när så det första världskriget bröt ut och det blev svårt att få tag i livsmedel fick koloniträdgårdsrörelsen ordentlig fart.

Hus till lyst

På de flesta kolonilotterna fanns det då inga stugor utan det var odlingen av rotfrukter och grönsaker som var det primära. Men det fanns ofta starka önskemål om att få bygga ett lusthus eller en liten stuga på kolonin och på ganska många områden ingick det från början i planerna att detta skulle vara tillåtet.

På en del håll blev bebyggelsen ganska vildvuxen. Det tyckte inte Anna Lindhagen om. Hon ansåg att lusthusen skulle »göra minsta möjliga väsen av sig« men de fick inte heller »stå i långa, regelrätta rader, som ett upplag av lådor eller marknadsstånd« eller så att de »förstör naturintrycket«.

Det var också viktigt hur stugorna målades. Gula, bruna eller röda skulle de vara, inte skära, blå eller ljusgröna, för dessa färger ansågs inte vara lämpliga i naturen. »De svarta ledsamma papptaken bör man söka utrota« skrev Anna Lindhagen och takfoten skulle gå långt ner så att fasaderna inte skulle bli alltför höga i förhållande till sina små längdmått. För det var verkligen mycket små stugor som tillläts: 5-8 kvadratmeter inne i eller helt nära staden och 14-15 kvadratmeter längre bort.

Kolonisterna rättade sig motvilligt efter överhetens arkitektursyn och år 1910 kunde Anna Lindhagen konstatera att »svårigheterna att få ett prydligt byggnadssätt genomfört börjar minska allteftersom de proportionerliga och på samma gång enkla lusthus, å vilka ritningar tillhandahålles av föreningen tilltaga i antal.« Det kostade 25 öre att köpa dessa typritningar till kolonistugor, upprättade av arkitekter som kom att höra till de allra mest namnkunniga och respekterade i vårt land: Ragnar Östberg och Lars Israel Wahlman.

Kolonisterna och staden

I en tidskrift från år 1926 konstaterade sekreteraren i Stockholms Stads koloniträdgårdsråd, Anna Åbergsson, att koloniträdgårdsrörelsen kom in i ett nytt skede när kristiden för livsmedelsproduktionen var över. Hon framhöll koloniträdgårdsverksamhetens betydelse för hälsan, ekonomin och skönheten i städerna och pläderade för att koloniträdgårdarna skulle läggas in i stadsplanerna.

Så skedde emellertid inte i någon större omfattning och när arrendet gick ut fanns det inte något besittningsskydd. Men det tillkom ändå ganska många koloniområden fram till tiden efter andra världskriget. Kolonistugorna tilläts bli litet större än tidigare och i områden från 1930-talet och framåt kan man tydligt se hur byggnadsstilen påverkades av funktionalistiska förebilder i bostadsbyggandet.

I 1952 års generalplan för Stockholm finns ett stort område för koloniträdgårdar i den schematiska planen för hur en förort skulle planeras. Ändå levde så sent som på 60-talet många beslutsfattare i tron att välbelägna koloniområden var bra reservmark för utbyggnad av bostäder, parkeringsplatser, bollplaner och annat som behövdes i de snabbt växande städerna.

Många koloniområden togs i anspråk för annan markanvändning, ibland helt i onödan, som i fallet Enskededalen i Stockholm, det som var den verkliga bakgrunden till P. C. Jersilds tragiska historia i Babels hus (även filmatiserad med Carl Gustav Lindstedt som drabbad kolonist). Ibland, men långt ifrån alltid, lyckades kolonisterna utverka att nya koloniområden anlades i utbyte.

Starkare och tryggare

På 1970-talet fick koloniträdgårdsrörelsen företrädare som starkare kunde hävda dess intressen och när staten i början av 1980-talet formulerade sin nya rekreationspolitik ansågs koloniträdgårdar och odlingslotter vara en utmärkt form av närrekreation, som förtjänade samhällets stöd. I Göteborg inspirerade en doktorsavhandling om Boende och skaparglädje (Lena Jarlöv 1982) till ett nytt koloniområde med fria tyglar för självbyggeri i Lövgärdet i stadens nordöstra utkant. Staten lämnade bidrag till anläggningskostnaderna med motivet att kolonistugorna skulle »öka kvarboendet« i stadsdelen.

Många kommuner engagerade sig nu i tillkomsten av koloniområden och fritidsbyar. Kolonisternas besittningsskydd stärktes och man såg inte längre deras verksamhet som en tillfällig markanvändning. I många kommunala översiktsplaner skriver man nu om behovet av kolonilotter och de gamla koloniområdena i Stockholms innerstad och i flera andra städer anses vara av riksintresse för kulturminnesvården.

Typritningar och tävlingar

Åtskilliga arkitekter har på senare tid lagt mycken möda på nya typer av kolonistugor, men det har inte i någon vidare omfattning påverkat byggandet. På den första moderna bostadsmässan 1985 i Upplands Väsby visade till exempel Boro-hus upp ett nytänkande (av arkitekt Björn Malmström) i en stuga som bara byggdes i detta enda exemplar.

När Koloniträdgårdsförbundet år 1990 var värd för en stor internationell kolonikongress medverkade Stockholms Stad och arrangerade bland annat en nordisk idétävling om 90-talets koloniträdgårdar. Bland 52 inlämnade förslag fanns det åtskilliga uppslag att ta vara på för stugfabrikanterna. Fastighetskontoret byggde ett exemplar av varje prisbelönad stuga på Järvafältet, men i övrigt lämnade tävlingen inga spår i produktionen, kanske delvis beroende på att kommunerna under 90-talets ekonomiska kris nästan helt upphörde med att anlägga nya koloniområden.

Sedan dess har koloniträdgårdarnas betydelse för miljön och folkhälsan uppmärksammats alltmer och trädgårdsintresset ökat markant. När det nu byggs små kolonistugor på Årstafältet har Stockholms Stad återigen engagerat sig i hur de bör se ut och med hjälp av välrenommerade arkitekter tagit fram typritningar på stugor som är bygglovsbefriade. Jämförda med byggvaruhusens friggebodar blir de dyra och kanske inte så populära bland kolonisterna, men de fungerar bra som traditionella kolonistugor.

Det gjorde förstås inte de skapelser som visades i full skala utanför Moderna Museet och Arkitekturmuseum när Stockholm var kulturhuvudstad år 1998; världskända arkitekter visade då sina visioner av mötet mellan människa och natur, materialiserade i »kolonistugor«. De var roliga att se och kliva in i men stärkte nog påtagligt många kolonisters fördomar om arkitekter.

Nyligen har en allmän arkitekttävling lockat 265 förslagsställare att visa hur en trädgårdsbyggnad på tio kvadratmeter skulle kunna se ut. Det vinnande förslaget visades i full skala i slutet av mars för 60 000 besökare på den stora trädgårdsmässan i Stockholm. Inte heller denna stilrena byggnad, med varierbara gränser mellan ute och inne, kommer att bli någon bästsäljare som kolonistuga.

Men nog borde det vara möjligt att i serieproduktionen få fram litet mer varierade och smakfulla små stugor än de som finns för närvarande. Och det skulle också finnas en marknad för dem, om kommunerna tog sitt ansvar och såg till att fler koloniområden anlades.

God bebyggd miljö

Enligt de av riksdagen fastställda miljökvalitetsmålen ska det i en god bebyggd miljö finnas möjlighet till »lokal odling«. Det är bara att hoppas att planerare och beslutsfattare i framtiden tar detta på större allvar än vad man till exempel har gjort i planeringen av Hammarby Sjöstad i Stockholm. De kolonilotter som finns i närheten skulle behöva flerfaldigas. I stället finns det idéer om att bygga en idrottsanläggning på koloniområdet, alldeles vid randen av Nackareservatet, samtidigt som regeringen har anmodat storstadsregionerna att vara särskilt varsamma med de tätortsnära naturområdena …

Leif Thorin

Arkitekt och generalsekreterare i Koloniträdgårdsförbundet.

2/2003