Mot slutet av 1990-talet utvecklades belysningstekniken kraftigt. Samtidigt förändrades synen på gaturummets ljussättning. Då genomfördes belysningsprojektet ”Ljus på Vasagatan” i den riksintressanta kulturmiljön i Göteborg. Lars Ocklund berättar om projektet – från tävling till färdigt resultat.

Att våra städer är belysta är något vi tar för givet. Vi förväntar oss att även efter mörkrets inbrott kunna ta oss fram i trafiken och använda det gemensamma ”vardagsrum” som staden är. Det handlar om grundläggande trygghet, säkerhet och i förlängningen – demokrati.

Alltifrån de första gasljusens fasta ljuspunkter i gaturummet har belysningen i städerna handlat om att få maximalt med ljus utifrån de tekniska förutsättningar som fanns. Gaslyktorna placerades som fyrar i utvalda gathörn för hastande stadsbor att kryssa mellan. Med det elektriska ljuset kunde ett tätare mönster av stolpar och fasadmonterade lyktor binda ihop de tidigare öarna av ljus.

Kraven på gatubelysningen ökade ständigt och på 1950- och 1960-talen var det biltrafiken som formade hur belysningen i våra städer såg ut. En standard kallad rebel, ”Regler för belysning – Föreskrifter och allmänna råd för stationär trafikbelysning”, utgick från behovet av ljus på en landsväg så att en förare av ett fordon skulle hinna uppfatta ett hinder och få stopp på fordonet i tid. Det