Efter tekokrisen på 1970-talet var Borås identitet som industristad mer eller mindre utplånad. Mycket revs, både industrier och arbetarbostäder, men när den djupaste krisen var över väcktes tanken att hitta nya användningsområden för det som fanns kvar. I dag sjuder det av liv i Borås gamla industrier. Stadsantikvarie Fredrik Hjelm berättar hur det gick till.
under 1970-talet var Borås en håglös stad med stor utflyttning och växande arbetslöshet. Redan i mitten av 1900-talet hade staden börjat känna av konkurrensen från nyindustrialiserade låglöneländer och den första större nedläggningen kom 1956, då Drufvefors Väfveri AB lades ned.
En textilindustri i fritt fall lämnade efter sig ett enormt bestånd av industribyggnader som inte längre behövdes för sin ursprungliga funktion. Inga nya verksamheter stod på kö för att flytta in i de äldre fabriksbyggnaderna och det fysiska arvet efter textilindustrin blev en belastning som Borås inte orkade bära, varken ekonomiskt eller mentalt. Det gamla, det uttjänta, det olönsamma, smutsiga och slitsamma skulle bort. Grävskoporna och dynamitgubbarna fick fritt spelrum och lämnade efter sig ett stort hål i stadens historia. Rivningsvågen som drabbade industribebyggelsen på 1970- och 80-talen blev lika förödande som den som ödelade stadens samtliga arbetarstadsdelar under främst 1960-talet.
industristaden
Staden, som hade levt och andats industri och arbetarklass under ett drygt sekel, skulle sannolikt tvingas möta framtiden utan vare sig den bostadsbebyggelse eller de industribyggnader som utgjorde fundamentet till dess existens och hela identitet. Några få kloka människor insåg tidigt att utan det fysiska kulturarvet som ram för vardagslivet skulle det bli problematiskt att få en helt rotlös stad att växa och blomstra igen.
Väverier blir skola
Trots mycket omfattande rivningar fanns det i början av 1990-talet ännu några fabriksanläggningar bevarade i Borås. Men mörka skuggor föll över flera äldre byggnader som delvis var outhyrda och samtidigt stod inför kostsamma underhållsåtgärder. Kommunen hade övertagit ett stort antal industribyggnader och därmed fanns en viss uthållighet. Samtidigt var ekonomin svag och initiativförmågan och den drivkraft som krävdes för att kunna utveckla och förvalta hela beståndet på ett långsiktigt sätt saknades. 1990-talets ekonomiska kris ställde en mängd frågor om resurshushållning och återbruk av befintlig bebyggelse. I Borås hade arbetet med FN:s handlingsprogram Agenda 21 fått fäste och diskussionen om en hållbar utveckling satte kulturmiljövårdens tankar om varsamhet och bevarande i fokus på ett helt annat sätt än tidigare. I den myllan växte det första mer medvetna återbruksprojektet fram runt en anläggning som ursprungligen bestod av två väverier från 1876 och 1898. Byggnaderna var år 1994 hårt nedslitna och hotades av rivning när den tidigare verksamheten flyttat till nya lokaler. Men tanken om återbruk låg i tiden och idén föddes att husen skulle återanvändas som gymnasieskola. Stadsbyggnadskontoret drev projektet och i sin ambition att lägga bevarandet på »rätt nivå« skickades Byggnadsnämnden till Hamburg för att studera varsamt återbrukade industrilokaler. Etablerade begrepp inom byggnadsvården som autenticitet, patina och varsamhet kan beskriva målbilden på ett bra sätt. I Borås, där bevarandefrågorna ständigt varit lågprioriterade, var bara det faktum att begreppet varsamhet nämndes ett stort steg i rätt riktning. Trots en dyr ombyggnad – drygt 150 miljoner kronor – och starka protester från den blivande lärarkåren, genomfördes ombyggnaden under 1995–96 och det nya Viskastrandsgymnasiet blev efter omständigheterna mycket bra. Framgången med att varsamt bevara och återbruka kulturarvet för att skapa unika lokaler med ett historiskt djup blev en vägvisare för flera stora ombyggnadsprojekt under den kommande femtonårsperioden.
Modiga beslut
Vid samma tid mötte den planerade rivningen av byggnaderna för Borås Spinneri AB från 1885 ett starkt motstånd och tvingade fram en inventering av vad som fanns kvar av industribebyggelsen i staden. En sådan gjordes 1996 och kommunen fick fram ett relevant och bra beslutsunderlag. Efter långa diskussioner stoppades rivningen och spinneribyggnaden med tillhörande bomullsmagasin såldes till ett lokalt företag, med krav på att de skulle restaureras exteriört till ett ursprungligt utseende. År 2001 var arbetet klart och snart femton år senare är byggnaderna välmående och välfungerande, med kontor, konferenslokaler och restaurang. Förfallet har vänts till prydnad och anläggningen är idag en pärla i staden och en stolthet för Borås. Åhaga Lokverkstad etablerades år 1903 då staden blivit en stor järnvägsknut. Anläggningen hade på 1980-talet lämnats åt sitt öde och var närmast på väg att bli en ruin. Rivningshotet hängde blytungt över Åhaga, men Stadsbyggnadskontoret arbetade intensivt för ett bevarande. Höga renoveringskostnader, 15 miljoner kronor, skapade debatt och vissa politiker valde att konsekvent kalla anläggningen för »tegelhögen på Åhaga«. Skamfläcken skulle rivas så fort som möjligt – att se den som en resurs för Borås var en närmast skrattretande tanke. De styrande var dock modiga och satsade på ett bevarande. En detaljplan togs fram som säkrade bevarandet av detaljer som sågtandstak, skorsten, traverser samt fönsterpartier. Istället för att jämnas med marken räddades Åhaga och när »skalet« stod färdigt fanns plötsligt ett tiotal intressenter på kö för att köpa den anläggning som tidigare ansågs omöjlig att använda. Som det tidigare visat sig vill många verksamheter synas i, och förknippas med, karaktärsfulla och kulturhistoriskt värdefulla byggnader. De måste dock lyftas till en viss nivå – glasögonen på kommersiella intressen är absolut inte de samma som på byggnadsvårdare när det gäller att se potentialen i en gammal byggnad. Åhaga, som i dag är en av landets mest bokade evenemangslokaler, blev en viktig pusselbit i arbetet med att låta kulturarvet bidra till att skapa bilden av ett nytänkande och positivt Borås.
Kulturarv bygger framtid
Det mest omfattande projektet med att återbruka och bevara lämningar efter Borås industritradition är arbetet med området Simonsland, som mellan 1918 och 1968 byggdes upp av Svenskt Konstsilke AB. Under 2006 togs de första stapplande stegen mot det som efter invigningen 2014 benämns Textile Fashion Center och där man idag hittar Textilhögskolan, Textilmuséet och ett antal mindre textilföretag. Att ett återbruksprojekt av den här storleken genomförs i Borås är resultatet av en rad kloka beslut och investeringar som under lång tid pekat i samma riktning. Staden har insett att man har ett användbart kulturarv att bygga sin framtid på. Man vet av egen erfarenhet att kulturhistoriskt värdefulla byggnader kan fungera som katalysatorer för nytt liv i mer eller mindre uträknade och nedgångna städer eller områden. I stället för att se industrihistorien som något som ska elimineras och glömmas, är det industriella arvet nu något man stoltserar med. Borås ser i dag ljust på framtiden och det byggnadsarv som industrialismen lämnat efter sig kommer att utgöra en grund för identitet, kontinuitet och tradition i det nya samhälle vi står inför.
Fredrik Hjelm
Hjelm är stadsantikvarie i borås.
fredrik.hjelm@boras.se
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
