Egentligen skulle de bara titta, men plötsligt stod de som ägare till en gammal herrgård med 14 tillhörande hus. För Gunilla von Platen berättar Charlotte och Leif om planerna på nya verksamheter och om byggnadsvårdslägret med tema kakelugnar.
Bergslagens djupa skogar, i det malmrika området i mellersta Sverige, har det bedrivits bergsbruk sedan medeltiden. Under 1600-talet etablerades de första järn- bruken som kom att få stor betydelse för stormaktstidens ekonomi. I Malingsbo, i södra Dalarna nära gränsen till Västmanland, anlades en bergsmanshytta och en smedja på 1620-talet vid forsen Hed- strömmen.
Järnbruket grundas och utvecklas
Myntmästaren Marcus Kock, vallon och in- vandrad från Belgien, hade värvats av Gustaf II Adolf för att utveckla landets myntpräg- ling. Han fick privilegiet att också utveckla järnhanteringen och anlägga järnbruk.
Han grundade flera järnbruk, bland annat Malingsbo bruk där han också uppförde en ståndsmässig herrgårdsbyggnad på åsen ovanför bruket. Verksamheten utvidgades och bruket nådde sin storhetstid under 1700-talet då Malingsbo var det största bruket i västra Bergslagen.
Herrgården brann 1699, men ättlingar till Marcus Kock uppförde kort därefter den nu- varande herrgårdsbyggnaden i karolinsk stil med säteritak, en stramare, enklare och mer lantlig byggnad än den samtida barockens herresäten. Terrasser och plana ytor skapades för de fyra flygelbyggnaderna som byggdes några decennier senare och för att åstad- komma en passande trädgård på herrgårdens baksida.
Under 1800-talet blev det svåra tider för bruken med hårdare konkurrens till följd av industrialiseringen och nya metoder för järn- framställningen.
Den sista verksamheten på bruket var en spiksmedja som lades ner 1891. Domänverket köpte mark och byggnader 1899, mellan 1902 till 1968 användes herrgårdsbyggnaderna för Skogshögskolans sommarkurser och senare bedrev Svenska Kyrkan ett behandlingshem
i några av flygelbyggnaderna. Den välbevarade herrgårdsmiljön byggnadsminnesförklarades 1935.
Nytt liv på Malingsbo
För två år sedan började herrgården leva upp igen! Charlotte von Scheele och Leif Hern- borg, som båda arbetar med projektledning och förvaltning av fastigheter, blev de köpare som Fastighetsverket under flera år hade letat efter.
– Vi åkte dit bara för att titta på anlägg- ningen och det blev ungefär som när man ska titta på en hundvalp, berättar Charlotte, kärlek vid första ögonkastet. Planen var att kanske köpa något om så där tio år, så jag såg besöket på Malingsbo som en övning i mitt arbete med att göra en kalkyl och ta fram ett beslutsunderlag inför ett köp – men så blev vi ägare till herrgården och de 14 byggnader som ingick i köpet.
Det som gör den välbevarade herrgårds- miljön så speciell är proportionerna, symme- trin och de spåntäckta säteritaken.
– Som en blandning av Riddarhuset och röda stugan, säger Charlotte, de mänskliga proportionerna gör att man kan ta in hela anläggningen.
Framtiden på Malingsbo
Tanken är att Malingsbo ska drivas kommer- siellt. Det långsiktiga målet är att skapa en verksamhet som kan berika platsen. Char- lotte framhåller att det går att äga och för- valta kommersiella kulturfastigheter.
– Det är det kulturhistoriska värdet som gör det till ett kommersiellt värde – och inte till en belastning eller hinder. Min tid som konsult på Statens fastighetsverk var en bra skola som gav mig synsättet att fastigheterna vi förvaltar ska hålla för evigt – och den in- ställningen älskar jag.
Både Charlotte och Leif har andra jobb, så det är svårt att få tiden att räcka till för allt som de vill göra, men redan första sommaren startade de café och pensionat, anordnade guidningar, konstutställning och sommar- loppis.
– Nu satsar vi tillsammans med lokala aktörer på pensionats- och besöksverksam- heten, säger Charlotte och vi har en dialog med kommunen om att åter sätta Malingsbo på kartan med alla möjligheter som miljön och det vackra landskapet erbjuder.
Hela brukssamhället är väl bevarat och har klassats som riksintresseområde med herr- gården, arbetarbostäder, några äldre jord- bruksbyggnader och kyrkan från 1700-talet. Malingsbo ingår som ett av de 68 besöksmålen i Ekomuseum Bergslagen och så sent som på 80-talet var Malingsbo-Kloten Sveriges femte besöksmål!
rar vi rum för rum, fortsätter Charlotte. Nu målas väggarna och så har vi inventerat och börjat renovera innanfönstren till alla hus. Nästa stora fråga är vilken typ av värmesystem vi ska välja. Det har suttit elpaneler i huset, men nu är kakelugnarna den enda värme- källan. Men fungerar de?
Byggnadsvårdsläger för kakelugnarna
En idé som föddes och förverkligades var att anordna ett byggnadsvårdsläger på Malings- bo med inriktning kakelugnsrenovering, i Svenska byggnadsvårdsföreningens regi.
Under rådande pandemi vidtogs olika åt- gärder för att kunna genomföra lägret som varade under sex dagar med kakelugnsmakare Emilie Jansson som lärare. Emelie är landets första kvinna som har gesäll- och mästarbrev i kakelugnsmakeri. Hon fick efter flera år som lärling hos olika kakelugnsmakare ta över Göteborgsbaserade kakelugnsmakeriet Henriksson Eftr AB.
Det som gör lägren så populära är kombinationen praktik och teori och att vara tillsammans med andra som delar intresset för byggnadsvård.
Byggnadsantikvarie Stellan Ridderstrand hade inför lägret gjort en stilhistorisk beskriv- ning av kakelugnarna i huvudbyggnaden och den ena flygeln. Fyra kakelugnar var aktuella för renovering och de femton lägerdeltagare tilldelades gruppvis varsin kakelugn som de skulle plocka ner för att återuppbygga till en funktionsduglig ugn.
– Det finns egentligen inte någon mer värme- beständig och bevarande eldstad än kakelugnen. Det tar ofta upp till en och en halv timme innan den blir varm, men å andra sidan behåller den värmen upp till tio timmar. Eldar du på rätt sätt, så håller en kakelugn upp till 40 år, förklarar Emelie. Det som gör lägren så populära är kombinationen praktik och teori och att vara tillsammans med andra som delar intresset för byggnadsvård. Som ett kollo för vuxna där man bor, äter och jobbar tillsammans och har kul. Det är lika spännande varje gång man plockar ner en gammal kakelugn, säger Emelie. Varje ugn har sin egen historia och ibland avslöjar en signatur eller kvalitén på lera och glasyr var och vem som tillverkat den. Ibland hittar man ett brev eller något som gömts bakom ugnarna. Jag brukar också lämna ett litet meddelande till nästa person som ska sätta om den, men jag avslöjar inte var …
Deltagarna tyckte att de fått lära sig mycket, men också fått insikten om att det är så mycket mer att tänka på än vad de hade trott. Det var högt tempo och lite kort om tid, tyckte några. Och tungt!
– Vi har släpat in 600 kg bruk och tegel till Det är verkligen ett heltidsgöra här, från morgon till kväll, säger Johan, och allt tar mycket längre tid än man tror.
Jill, som är byggnadsvårdare och snickare, har länge velat gå på något av lägren och nu när hon blivit ägare till ett 300-årigt hus i Småland med flera kakelugnar, passade det här lägret bra.
– Jag ville lära mig mer om kakelugnar och hoppas kunna sätta om en i mitt hus, säger hon. Det har varit så roligt med alla här som har liknande intressen och som be- rättar om sina egna projekt. Jag tog med mig en bok hit, men har inte öppnat den, för vi har haft så mycket att prata om på kvällarna.
Yngst på lägret var Esther som hittills bara arbetat med sin far som är kakelugnsmakare i Uppsala.
– Han ska snart gå i pension och jag hoppas kunna ta över firman en dag och tyckte att det skulle vara lärorikt att få jobba tillsam- mans med andra också.
Charlotte berättar att de nyrenoverade kakelugnarna blev godkända av sotaren. Den största ugnen hann dock inte bli riktigt klar i somras, så under en helg i oktober samlades några av deltagarna med Emelie för att färdigställa den.
– Det firades med att Emelie tände en brasa i en av ugnarna som färdigställdes i somras och när den fick fyr och vi hörde hur den kalla luftpelaren i skorstenen äntligen drog med ett »poff« och ett sprak, då skålade vi i champagne!
Gunilla von Platen, länsombud i Södermanlands län
