Metoder och material vid tjärstrykning av spåntak har varierat genom historien. Karl-Magnus Melin har studerat gamla recept och arbetsbeskrivningar, och återupptäckt den svarta tjärans skönhet och goda egenskaper.

På senare år har diskussioner förts om det moderna sättet att tjärstryka spåntak egentligen är så bra, eller om det framförallt medför stora kostnader för kulturmiljövården.

De rekommendationer som brukar följas vid tjärstrykning, finns bland annat i Riksantikvarieämbetets skrift Spån (1973, reviderad 1982). Här framgår att spånen i förväg ska doppas i tjära av god kvalitet. Tjäran ska inte vara trögflytande, eftersom tjocka lager påstås vara skadligt och ta bort spåntakets distinkta utseende.

Kritiken som nu har uppkommit mot detta tillvägagångssätt handlar om att det verkar som att en stor del av tjäran försvinner relativt omgående. En del menar att det mesta regnar bort, medan en annan förklaring är att den fina tunna tjäran sugs in i spånen,
som då inte blir tillräckligt mättade.

Hur som helst är det vanligt att nytjärade tak redan efter ett par år ser helt otjärade ut. Det bildas ingen film av tjära utanpå spånen.

Undersökningar av gamla spåntak

Hantverkslaboratoriet har under tre år drivit projektet »Traditionella takmaterial«. En del av projektet handlar om spån, där bevarade spåntak från medeltid till 1700-tal har undersökts. Taken har blivit inbyggda i samband med renoveringar, och på så sätt finns de kvar inuti byggnaden och kan ge information om äldre tiders tjärmetoder. Vi har då kunnat konstatera att det varit vanligt med tjocka lager tjära på utsidan av spånen, men att de är trärena på baksidan. De har alltså inte tjärdoppats före uppspikning.

I Norge har man under ett antal år forskat kring taktjära och spåntak. Man har hittat spåntak från 1600-talet som fortfarande till stor del är i funktion. Även dessa tak har tjocka tjärlager, vilket tolkats vara en av huvudanledningarna till att de kunnat uppnå så pass hög ålder. Tjärlagren har utgjort ett skydd mot bland annat uv-strålning.

Stöd från äldre arbetsbeskrivningar

Inför omläggningen av spåntaket på Ingatorps tiondebod 2017, blev vi inom projektet tvungna att välja en metod för tjärstrykning.

Jag gick igenom en ansenlig mängd 1700- och 1800-tals litteratur, och hittade bland annat två arbetsbeskrivningar med recept från 1742 och 1790. Där framgick att tjäran skulle ha stor inblandning av kimrök eller krossat kol, samt att tjäran vid påförning skulle vara ganska tjock.

Af denna påstrykning får Spåntaket et Wackert utseende, blir helt swart, glänsande, liksom glaserande. – Peter Jonas Bergius 1790

Efter diskussioner med beställare, Linköpings stift och Hantverkslaboratoriet kom vi fram till att vi i första hand skulle pröva arbetsbeskrivningen och receptet från 1790.

Metallurg Arja Källbom som är van vid att läsa recept, hjälpte till att översätta de ålderdomliga viktenheterna som angav blandningsförhållanden av tjära, kimrök och harts. Hon gjorde även provblandningar och provstrykningar inför den riktiga strykningen av taken.

Det visade sig vara väldigt tidskrävande att blanda ner de stora kvantiteterna kimrök i tjäran. Det var även ett hårdare arbete att applicera denna ganska tjocka tjära jämfört med tunnflytande. Vi gjorde några olika varianter på blandningen med utgångspunkt från framför allt dalbränd tjära. Vi prövade även ugnsbränd tjära för att över tid kunna göra en utvärdering.

Vid dessa första försök var det väldigt viktigt att så långt som möjligt följa de ursprungliga beskrivningarna och recepten, för att sedan kunna utvärdera resultatet och göra eventuella justeringar.

Fortsättning följer

Flera stift har visat stort intresse för dessa historiska recept och metoder och framöver kommer ett antal spåntak att tjäras med utgångspunkt från dessa.

Parallellt görs andra undersökningar av exempelvis olika tjärors kemiska innehåll.
Det finns inte en universallösning, utan det krävs fortsatt forskning ur olika angreppsvinklar och säkerligen flera olika metoder som ger likartade resultat.

Långsiktiga vinster

Förhoppningsvis kan vi få fram metoder som sparar pengar. I samband med restaureringen av spåntaken på Mattmars kyrka, räknade man ut att kostnaden att förvalta Svenska kyrkans spåntak kommer att vara 3 miljarder för de kommande 100 åren. Om man använder spån av enbart kärnved som tjäras med tjockare, filmbildande tjära kanske man kan minska kostnaderna ner till 1 miljard.

För att uppnå dessa långsiktiga vinster, blir det högre initialkostnader för spån, tjära och montering. Kostnaderna sparas sedan in på längre omläggningsintervaller och minskade reparationskostnader.

Olika tiders ideal

En annan aspekt på tjärade tak att ta till sig är att den tunnflytande tunntjäran kanske inte alltid har ansetts som den vackraste. Den typ av tjära som nu har använts på Ingatorpsboden beskrivs av Peter Jonas Bergius år 1790 på följande sätt: »Af denna påstrykning får Spåntaket et Wackert utseende, blir helt swart, glänsande, liksom glaserade.«

Nätverk om nordisk tjära

Trätjära har tillverkats i Norden i mer än tusen år, men idag finns det nästan ingen inhemsk produktion, och kunskapen kring framställning, användning och hållbarhet är bristande.
Med syftet att utbyta erfarenheter, startade 2016 ett nätverk om nordisk trätjära i Sverige, Norge och Finland.
Hantverksprocesserna kring framställning och metoderna för tjärstrykning står i fokus. Två träffar varje år är planerade att genomföras. Tanken är bland annat att göra studiebesök, ta del av pågående restaureringar samt diskutera metoder och historiska källor.

Karl-Magnus Melin, timmerman och doktorand vid Göteborgs universitet. kalle@timmermanskonst.se