Metoder och material vid tjärstrykning av spåntak har varierat genom historien. Karl-Magnus Melin har studerat gamla recept och arbetsbeskrivningar, och återupptäckt den svarta tjärans skönhet och goda egenskaper.

På senare år har diskussioner förts om det moderna sättet att tjärstryka spåntak egentligen är så bra, eller om det framförallt medför stora kostnader för kulturmiljövården.

De rekommendationer som brukar följas vid tjärstrykning, finns bland annat i Riksantikvarieämbetets skrift Spån (1973, reviderad 1982). Här framgår att spånen i förväg ska doppas i tjära av god kvalitet. Tjäran ska inte vara trögflytande, eftersom tjocka lager påstås vara skadligt och ta bort spåntakets distinkta utseende.

Kritiken som nu har uppkommit mot detta tillvägagångssätt handlar om att det verkar som att en stor del av tjäran försvinner relativt omgående. En del menar att det mesta regnar bort, medan en annan förklaring