fbpx

Nutida rivningsraseri i Sundsvall

Rivningshotet mot Petersvik har blivit en av landets mest uppmärksammade kulturmiljö­frågor på senare tid. Sundsvalls kommun pla­nerar att tvångsinlösa en hel samling 1800­-talsvillor, för att i samarbete med skogsjätten SCA bygga en containerhamn och logistikterminal. Kulturmiljövår­dande myndigheter står handfallna.

Villa Solbacken sommaren 2013. På denna plats ska en 17 våningar hög och 20 000 kvm stor lagerbyggnad uppföras.

En onsdagsmorgon i november 2013. I den dunkla gryningstimmen rullar två grävmaskiner fram. På order från skogsbolaget SCA mejar de ner Villa Skogs­hyddan från 1892. Den välbevarade byggnaden slås i spillror. Bolagets motivering? Att huset annars »skulle stå och förfalla«.

Samma öde väntar ytterligare nio kulturhistoriskt värdefulla hus om ingen förmår sätta stopp för planerna. Enligt Sveriges främsta kännare av sommarhus­bebyggelse, fil. dr. Ann­Katrin Pihl Atmer, är bebyg­gelsen i Petersvik av riksintresse. Liknande sammanhållna miljöer finns inte längre norrut i Sve­rige. I en kulturmiljöinventering som Sundsvalls mu­seum gjorde 1989 har bebyggelsen pekats ut som sär­skilt värdefull och ovanligt välbevarad i sitt slag. Detta underströks också i kommunens översiktsplan på 1990­talet. Trots detta har villorna inte fått något for­mellt skydd i kommunens planarbete.

På Petersviks förhållandevis lilla yta finns en ovan­ligt rik kultur­ och personhistoria. Här har bott betydande näringslivsprofiler som träpatronerna Carsten Jacobsen och Hampus Berencreutz, konstnärer som bildhuggaren Harald Sörensen­-Ringi och porträtt­ och landskapsmålaren Carl Gunne. Här fanns (och finns ännu) den judiska familjen Felländer, som flydde un­dan pogromernas Ryssland till Sverige under 1800­-ta­let. Mest känd av villorna är troligen Villa Kaptensud­den, som var familjen Cornells sommarhus. J. F. Cornell var ingenjör och kapten i Väg­ och vatten­byggnadskåren och konstruerade Norrlands flottleder på 1800­-talet. Sonen Henrik Cornell blev sedermera professor i konsthistoria vid Stockholms universitet.

Varje sommar upp i hög ålder bodde han på Kaptens­udden, skötte rosenbuskarna och skrev sina böcker. Famil­jen Cornell sålde Kaptensudden 1977, men villan med park och kallbadhus sköts än idag mycket pietetsfullt.

Villans berömda blomsterveranda.

För tre år sedan lämnade jag in en ansökan om bygg­nadsminnesförklaring av villorna. Två byggnadsantikva­rier gjorde en utredning i Petersvik under hösten 2011. Enligt egen utsago var de utsatta för en stark press. Kom­munpolitiker och företrädare för SCA hörde av sig med jämna mellanrum, måna om att få ett för dem gynnsamt utslag i ärendet. Till saken hör att Länsstyrelsen i Väster­norrland redan 2009 hade gett sitt stöd för den planerade så kallade Logistikparken i Petersviksområdet i en av­ siktsförklaring.

Samma myndighet som skulle utreda ansökan om bygg­nadsminnesförklaring hade alltså redan gett sin välsignelse till industriprojektet. Beslutet, som kom i januari 2012, var därför ingen överraskning. Byggnadsminnesförkla­ringen avvisades. Fastighetsägarna, det vill säga SCA och Sundsvalls kommun som nu ägde fem av villorna, mot­satte sig en byggnadsminnesförklaring. Att de fyra övriga privata fastighetsägarna välkomnade en byggnadsminnes­förklaring av sina villor nämndes inte i beslutet.

Riksantikvarieämbetet valde att inte överklaga beslutet och ansvaret för att värna Petersviks kulturmiljö sköts därmed över på Sundsvalls kommun igen, den kommun som vill utplåna hela området. I januari 2014 har Sunds­valls kommunstyrelse beslutat att expropriera, det vill säga med samhälleligt tvång lösa in återstående tio fastig­heter, däribland Villa Solbacken, Villa Kaptensudden, Vil­la Hållnäs och Villa Grankulla. Stora delar av marken ska sedan slussas över till SCA.

Den privata äganderätten och de kulturhistoriska vär­dena körs över, men är det verkligen ett allmänt intresse att ett privat bolag som SCA ska få överta andras egen­dom för att kunna bygga en transportterminal? Expro­prieringen av Petersvik är Sveriges största i modern tid vad gäller mängden kulturhistoriska hus. Åtgärden är ex­tremt ovanlig.

Projekteringen sker paradoxalt nog samtidigt som den tunga industrin i Sundsvall är inne i en omställning och av­veckling. På senare år har SCA:s pappersbruk i Ortviken, huvudintressenten i projektet, dragit ner både sin kapaci­tet och antalet anställda. Tidningspapper, som förr var en lysande affärsidé, har förvandlats till en dinosaurie i den nya tidens era av datorer, smarta mobiler och digitala läs­plattor. SCA söker med ljus och lykta efter nya gångbara produkter. Ändå vill man bygga en transportterminal i Petersvik baserat på kalkyler om en 300­-procentig ök­ning av tidningspapper!

Som så ofta står kulturmiljövårdande myndigheter tand­lösa eller skjuter över ansvaret på varandra. Sundsvalls museum är ett kommunalt museum med en svag röst i be­varandefrågor när kommunpolitikerna vill något annat. Länsmuseet på Murberget i Härnösand har inte engagerat sig. Länsstyrelsen sitter på dubbla stolar där exploatering väger tyngre än kulturmiljöer. Riksantikvarieämbetet skju­ter över ansvaret till den lokala och regionala nivån.

Det finns en uppgivenhet hos kulturmiljövården. Där skulle behövas ett betydligt större mått av självförtro­ende och auktoritet. Om inte dessa instanser driver på för ett bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggel­se, vilka ska då kunna göra det? Man har också för liten kunskap om kultur­ och personhistoriska samband. En kulturmiljö består inte endast av byggnaden och välbeva­rade byggnadsdetaljer. En kulturmiljö består också av människorna bakom husen, något som sällan lyfts fram.

Sundsvallsområdet intog en speciell plats i den eko­nomiska och kulturella utvecklingen i Sverige särskilt under 1800­-talet. Petersvik är ett uttryck för denna tid – där de äldsta husen är mer än 130 år gamla. Utplånas området fullständigt, vilket är avsikten, kommer vär­defulla historiska kunskaper att gå förlorade för alltid. 1950­- och 60­-talens rivningsraseri tycks aldrig ha läm­nat oss. Historikern Peter Englund har skrivit att få länder har kunnat omfatta framstegstanken »med en sådan glad, komplikationslös iver som Sverige […].Var­för plåga sig med minnen om den vägglusiga forntiden? Nej, riv de gamla skitkåkarna bara!«.

Det framstår som en ödets verkliga ironi att författa­ren till Rivningsraseriets rötter, arkitekturprofessorn Elias Cornell, växte upp i just det Petersvik som nu står näst på tur att fullständigt förödas om ingen sätter stopp för galenskapen.

Nils Johan Tjärnlund
Författare, vetenskapsjournalist

Externa länkar