Nolkvarn är en fantastisk kvarn-, såg- och snickerianläggning strax norr om Hova i Gullspångs kommun. Nolkvarn får här illustrera vad som händer med den bebyggelse som inte längre används och vilka problem som uppstår när avveckling inte följs av förnyelse och utveckling. I ett västsvenskt perspektiv saknar Nolkvarns samlade industri- och gårdsmiljö motstycke.
Detta gäller både mångfalden av före detta verksamheter och det stora tidsspann som de orörda byggnaderna representerar. Förutom kvarn, såg och snickeri finns ett virkesförråd, en smedja, ett brygghus, tre bostadshus varav det äldsta från 1700-talet, ett spannmålsmagasin från tidigt 1800-tal, en ladugård, ett höns- och grishus och ett vagnslider.
Men Nolkvarn är rejält hotat. Förfallet har på vissa byggnader gått så långt att endast rekonstruktion återstår. Naturen håller helt enkelt på att återta delar av Nolkvarn. Om ingenting görs är gården – precis som många andra miljöer – snart ett minne blott.
Hela Nolkvarn ägs av Lennart Jansson. Han berättar att gården köptes av hans farfars far i slutet av 1800-talet. Sedan dess har den varit i släktens ägo.
att hålla traktorn igång för att kunna röja stormfälld skog. Foto: Lena Bergman 2007
Själva kvarnen på Nolkvarn är byggd på 1800-talet. Källaren och första våning är uppförda i putsat tegel, medan andra våning är timrad. Enligt Lennart Jansson drevs kvarnen ursprungligen av ett vattenhjul.
– Men 1904 byggdes en 230 meter lång trätub och kvarnen blev istället turbindriven, berättar han.
Fram till slutet av 1940-talet maldes spannmål i kvarnen, men då konverterades den för att kunna mala sågspån till trämjöl för tillverkning av linoleummattor.
– Köpare av trämjölet var Forshaga, säger Lennart Jansson. Men vi exporterade även till England. Sedan kom plastmattorna, så 1952-1953 var det slut.
Trots nedläggningen av trämjölstillverkningen fortsatte verksamheten på Nolkvarn fram till slutet av 1960-talet. Förutom det själva gården gav sågades virke till traktens bönder. Även snickeriet gav inkomster. Där tillverkades skurborstämnen och möbel-stommar.
Men på senare år har verksamheten successivt avtagit i Nolkvarn. Tidigare hyrdes två av bostadshusen ut till sommargäster. Men när elsystemet började bli för dåligt vågade Lennart Jansson inte längre låta folk bo där. Det ena huset är idag så gott som bortom räddning och det andra förfaller allt snabbare.
– Det är för dyrt att hålla så många byggnader i ordning, konstaterar han.
Nolkvarn går en mycket oviss framtid till mötes. Ensamstående Lennart Jansson närmar sig 70-årsstrecket och kan på egen hand omöjligen klara av att vända det pågående förfallet. Han har fullt upp med det allra nödvändigaste.
Men det finns trots allt ett litet hopp för Nolkvarn. De byggnader som fortfarande används – sågen, snickeriet och ett av bostadshusen – är i relativt gott skick. Och Lennart Jansson har planer på att försöka få igång ett kraftverk i kvarnen.
Hösten 2006 genomförde dessutom Göteborgs universitet två fältkurser på gården. Då hade studenter från bebyggelseantikvarieprogrammet och Dacapo hantverksskola bland annat praktiska uppmätnings- och dokumentationsövningar på några av byggnaderna.
Ett delmål är att dokumentera Nolkvarn. Med ett förbättrat kunskapsunderlag ökar chanserna att vända den neråtgående spiralen. Men en långsiktigt säkrad förvaltning av Nolkvarn är ännu långt borta.
Lena Bergman, industriantikvarie och webbredaktör Västarvet.
2/2007
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
