I varje hus blir förr eller senare ett utbyte av stamledningarna för värme-, tapp- och spillvatten en oundviklig realitet. Dessvärre är det inte ovanligt att det i sällskap med det nödvändiga rörarbetet också utförs ytterligare åtgärder – med ödesdigra konsekvenser för många av byggnadens ursprungliga kvaliteter.

En bostadslägenhets olika rörinstallationer har begränsad teknisk livslängd. Risken för läckage ökar med rörens ålder. Rejält generaliserat så gäller att spillvattenrör och golvbrunnar som tillverkades av gjutjärn fram till 1960 inte håller i mer än 50 år (rören kan hålla längre efter renovering genom s k relining). Värmerör som tillverkades av stål fram till 1970 håller däremot i 80 år, medan de galvade tappkallvattenrör som användes fram till mitten av femtiotalet helst redan borde ha bytts ut. En äldre röranläggning i ett flerbostadshus saknar dessutom ofta vvc-system, dvs en returledning på tappvarmvattnet som gör att det varma vattnet cirkulerar, med fördelen att legionellarisk och vattenförbrukning blir lägre än annars. Bad- och tvättvanor har förändrats med tiden. Det var först under 1920-talet som lägenheter började utrustas med både WC och bad.