Hotell Båstad – skapat av byggherren Ludvig Nobel och arkitekten Karl Guettler, fick ett formspråk i stram och enkel 20-talsklassicism. Inredningen var vald med omsorg och Märta Måås-Fjetterström formgav textlierna. Här kunde gästerna från de övre samhällsklasserna koppla av i vacker och ståndsmässig miljö. Av Paul Hansson & Mia Jungskär.

 

Bad, tennis, golf. Sommar, sol och stockholmssocietet. Så skulle man snabbt kunna karakterisera Båstad. Dagens Nyheter skildrade för något år sedan sommarlivet i Båstad med att man i kassan på systemet kan få höra en man i morgonrock och badtofflor på ren Östermalmsdialekt fråga efter ”Sex flaskor Chardonnay, gärna kyld om ni har”. Hur har det då blivit så här?

Båstad var redan på 1830-talet känt som bad- och kurort. Från 1885 knöts köpingen till västkust-banan och antalet sommarturister ökade radikalt.Även den bofasta befolkningen ökade och dubblerades under 1900-talets första årtionde. Sommarlivet ändrade karaktär från kurort med bad av medicinska skäl till rekreation med friluftsbad och sportaktiviteter. Denna tempoväxling ställde krav på nya funktioner och byggnader. Den här artikeln handlar om tre personer som tillsammans spelade en avgörande roll under denna omvälvande period, men särskilt om en av de byggnader som denna trio formade, Hotell Båstad.

Tre nationalromantiker

De tre var alla födda på 1870-talet och således i sin krafts bästa dagar under 1900-talets första decennier. De var alla nationalromantiker och de delade ett stort intresse för kulturhistoria och hembygdsvård. Den viktigaste personen var ingenjör Ludvig Nobel. Som son till oljebaronen Robert Nobel (Alfred Nobels bror) hade han rollen som byggherre, finansiär och visionär beställare.

År 1906 bosatte han sig i Båstad och köpte hela den västra delen av kustremsan, från kyrkan till Småryd. Här uppförde han ett antal sommarvillor och flyttade också ner två ålderdomliga ryggås-stugor. Ludvig utvidgade Hotell Båstad 1909 och 1927, byggde bostadshotellet Skånegården 1918, blev ordförande i tennisklubben 1925 och byggde då två cementbanor. Han anlade också golfbanan i Boarp 1929 (då Skandinaviens största) och i utkanten av golfbanan lade han grunden till Hembygdsparken genom att donera en av de gamla gårdarna där till hembygdsföreningen, vars ordförande han blivit samma år.

Prisbelönt arkitekt

De flesta av dessa projekt kom att ritas av arkitekten Karl Guettler. Han var utbildad i Köpenhamn och Stockholm, hade anställningar hos I G Clason och G Lindgren men öppnade egen praktik 1905. Guettler vann Svenska slöjdföreningens tävlingar två gånger, dels 1902 om enkla träbyggnader på landet, dels 1909 om ritningar till stuga om ett rum och kök. I byggnadsstyrelsens tävling om folkskolehus vann han första pris för den skånska typen.

Textilierna till flera av byggprojekten utformades av textilkonstnärinnan Märta Måås-Fjetterström. Hon var utbildad teckningslärare men arbetade som textilkonstnär och var lärare på Kulturens vävskola i Lund samt föreståndare för Hemslöjden i Malmöhus län innan hon startade eget. I sitt arbete inspirerades hon i synnerhet av det skånska textilarvet.
Något Ludvig Nobel saknade i Båstad var ett riktigt stadshotell. För att åtgärda detta köpte han Hotell Båstad. Det var en lång envåningsbyggnad som låg längs huvudgatan precis vid infarten till köpingen. Hotellet var ”synnerligen anspråkslöst” och kallades i folkmun för ”Randiga taket” syftande på den rostiga sinuskorrugerade plåten.

Redan 1909 byggdes hotellet till med en flygel på baksidan. Denna var i två plan och innehöll bland annat en ny matsal som finns kvar än idag, fast i annan tappning.

En till flygel och en altan

Det uttryck Hotell Båstad har idag härstammar dock från den andra ombyggnaden 1927. Då fick byggnaden ytterligare en flygel på baksidan och en altan byggdes mellan flyglarna.

Den västra halvan av envåningslängan förlängdes och byggdes på till två våningars höjd. Den östra halvan fick däremot behålla sin låga profil, men frontespisen i schweizerstil ändrades dock till en klassisk fronton. De båda byggnadernas fasader knöts samman med ett gemensamt klassicistiskt formspråk.

Häri ligger en av finesserna med omgestaltningen – av en byggnad skapade Guettler två, två variationer på samma tema. Omsorgen om den gamla småstadens gaturum var vägledande för Guettler.

Formspråket är en stram och till synes enkel 1920-talsklassicism. Men arkitekturen arbetar såväl exteriört som interiört med en balanserad kontrastverkan mellan det enkla och det exklusiva i olika material, bearbetningar och utföranden. Fasaderna är enfärgade och den släta putsen i fasadlivet avslutas mot hörnrusticeringar och kraftiga tandsnittslister i takfot och gavlar. Fönstren på bottenvåningen har omfattningar och ett drag av rokoko med en spegel i bröstningen. På ovanvåningen saknar de omfattningar, och då det inte heller finns något våningsband upplevs fasaden som en skiva, en dragning mot funktionalism.

Lokalt och nationellt

Exteriören på Hotell Båstad visar att många av de nationalromantiska idéerna levde kvar i 1920-talsklassicismen. Betoningen på det lokala och nationella i material och byggnadsstil är stark. Skillnaden är mer att inspirationskällan flyttat sig från Carl Larssons allmoge och uppåt på ståndsstegen, klassicismen hämtas därför inte från antiken utan från gamla svenska städer och herrgårdar. Kanske ska de båda byggnaderna ses som stadens rådhus (en vapensköld pryder entrén) vid sidan om en bättre köpmansgård? Hursomhelst är det både vackert och ståndsmässigt utan att vara dominerande eller påträngande.

Med om- och tillbyggnaden 1927 kom det nya hotell Båstad att tydligt skilja sig från ”Randiga taket”. Framförallt genom att de representativa utrymmena och möjligheterna för hotellgästerna att umgås blev fler. Behovet var stort, för vid den här tiden bodde man vanligen på hotell under längre perioder, till skillnad från dagens enstaka övernattningar. Dessutom tillhörde gästerna samma övre samhällsklass och åkte ju till Båstad för att träffa varandra.

Rum för samtal

Förutom ändringen av matsalen lade arkitekt Guettler till en festsal i form av en stjärnvälvd källare. Därtill gör han ett café/rökrum samt två större sällskapsrum med soffor och bord, där gästerna kan socialisera eller föra djupa samtal över en cigarr och en konjak. För de mindre sällskapen och intimare samtalen lägger han in små möblerade nischer i korridorerna. Det passade sig inte att besöka varandras hotellrum. Kom ihåg att 20-talet var under en tid när man även i hemmet var tvungen att ha ett finrum att umgås i trots att man var trångbodd.

Hotellets omvandling kanske bäst beskrivs i en artikel ur Tidskrift för hembygdsvård, skriven av Eva Ahlman 1928: ”Det är en tvåvåningsbyggnad med enkelt och förnämligt yttre, harmoniskt infogad i gatulinjen. Byggnadens inre vittnar även om en i minsta detalj genomförd ändamålsenlighet och kultiverad smak. Hotellet i sin helhet är en förträfflig exponent för god svensk rumsindelning och byggnadskultur.”

Harmoniskt i lobbyn

När man kommer in i lobbyn på hotell Båstad möts man av ett harmoniskt och nästan grafiskt rum. Det grönmålade taket har en stor vit rundel omgärdad av en enkel stuckatur. Taket omges av en kraftig list i mörkt trä som kontrasterar mot de ljusa, släta väggarna. Inredningen är sparsam med en stor spegel och en hängande tennarmatur. Förr stod här också korgstolar och en moraklocka som en nationalromantisk trotjänare.
Vid sidan av foajén finns rökrummet, som efter vårt nyinförda rökförbud aldrig kommer att leva upp till sitt rykte igen. Med sitt svulstiga, målade tak, klassicistiska dörromfattningar, socklar och fönsterbänkar i grön kolmårdsmarmor är det en typisk representant för hotellets lyxiga sällskapsrum. Vem skulle inte vilja njuta ett pipstopp och en tidning efter middagen framför den majestätiska eldstaden? Idag är det enda som skämmer några slarvigt uppsatta bredbandsuttag, ett tecken på hur nyhetsflödet har förändrats.

Rymliga hotellrum

I de rymliga hotellrummen står sängen i fokus. Sovalkoverna är klädda med trä och har tillsammans med tak- och golvlisterna ådringsmålats i en brun valnötston. De mörka träytorna bryter av mot de ljusa, tidigare limfärgsmålade väggarna. Hotellrummen har haft olika färgsättningar; grönt, beigt, gult och grått som gett varje rum sin särprägel. De rena ytorna accentuerades ursprungligen av mönstrade draperier och mattor signerade Märta Måås-Fjätterström.

Arkitekten har använt sig av material och kontrastverkan för att ge byggnaden en exklusiv känsla men det finns också en underliggande förståelse för funktion. Korkparketten har t ex dämpat ljudet av hårda klackar mot golvet i hotellkorridorerna men samtidigt bryter den effektfullt av mot den polerade, röda kalkstenen som finns i nischer och socklar.

Handmålat kakel

Den höga estetiska ambitionsnivån kan också ses på det handmålade kaklet som finns i badrum och kring tvättställ. Individuella naturmotiv med fiskar, blommor och fåglar, lekfullt målade på frihand, gör att varje kaklad yta blir unik i sin prakt. Ibland är de formade till hela undervattenslandskap där sjöväxterna slingrar sig upp från badrumsgolvet och en piraya simmar förbi ovanför toalettstolen. Kaklet har med tiden återanvänts på andra håll i byggnaden när vissa badrum och tvättställ byggts om eller flyttats.

Arkitektens helhetstänkande är tydligt och syns i återkommande stilelement i byggnaden. Ett av de mest typiska är romben som förekommer både på dörrar och väggpanel, i fönstrens spröjsning och på fasadens gavelrösten.

Skingrat lösöre

I det fotoalbum som finns kvar sedan invigningen kan man se hur hotellet ursprungligen var inrett. Möbler, mattor, draperier och armaturer valdes med stor omsorg för att få den rätta, exklusiva atmosfären. Det mesta av lösöret har med tiden skingrats från hotellet, men den väggfasta inredningen och i stort sett samtliga armaturer finns kvar idag.
Särskilt roligt är det att man med hjälp av fotografier och gammal räkenskap kan veta exakt vilka av Märta Måås-Fjetterströms textiler som fanns i byggnaden och var många av dem var placerade. Måås-Fjetterstöm blev med tiden en välrenommerad textilkonstnär. Hennes verk finns idag både på Louvren i Paris och på Metropolitan Museum of Arts i New York. Hennes företag lever vidare och har ännu kvar sitt väveri i Båstad, där textilier nytillverkas efter de gamla originalmönstren.

Krav på högre standard

Sedan Nobels och Guettlers dagar har Hotell Båstad genomgått en del förändringar. För cirka 20 år sedan byggdes hotellrummen om – handfaten fick ge plats för pentryn och några garderober gjordes om till mindre toaletter. Även om delar av planlösningen ändrades så försökte man anpassa ombyggnaden till den befintliga stilen. Lister och pentryn ådringsmålades, tyvärr med sämre hantverksskicklighet än förlagorna, och korkparketten kompletterades med Cork-o-plast. I viss mån var förändringen påtvingad av de ökade kraven på standard som vi idag är vana vid när vi bor på ett finare hotell. På 1920-talet var det acceptabelt att dela badrum eller kanske nöja sig med ett handfat på rummet, något de flesta inte nöjer sig med nu för tiden.

Oavsett vad som blir av Hotell Båstad i framtiden så har den nya ägaren intentionerna att bibehålla och förstärka den helgjutna och påkostade interiören. Målet är att befintliga kvaliteter bevaras och att förvanskade kvaliteter återskapas i den mån det går. Genom att hitta inspiration i de gamla materialen och formspråket kan en duktig arkitekt låta nya delar harmoniera med helheten utan att skapa en blek kopia av det förgångna.

Epilog

I skrivande stund är exteriören just restaurerad. Efter att ha varit dold under signalgul plastfärg med kritvita listverk är nu originalfärgen återställd. Regionmuseet har svarat för förundersökningar av exteriör och interiör samt uppföljning av de exteriöra arbetena. De interiöra arbetena har fått skjutas fram till efter sommarsäsongen och vad som kommer att bli av hotellet är osäkert. Har ni tur kan ni bo där nästa sommar. Tänk då på att packa ner badtofflorna och morgonrocken…

 

 

 

 

 

 

Paul Hansson och Mia Jungskär

 

Bebyggelsantikvarieer på Regionmuseet/Landsantikvarien i Skåne.

paul.hansson@regionmuseet.m.se, mia@jungskar.com

3/2005