Varför ser ett friluftsmuseum ut som det gör? Byggnader och miljöer som flyttades till friluftsmuseerna runt förra sekelskiftet har inte återuppbyggts och ordnats på måfå. Allt är gjort för att berätta något för besökaren. Men de berättar lika mycket om den tid då friluftsmuseerna skapades som de tider de var tänkta att representera. Husen blev spegelbilder av och symboler för sin tids smak och ideologier.

Artur Hazelius gav 1898 ut planschverket Bilder från Skansen som ­visade det då sju år gamla friluftsmuseet. Den första planschen i boken är en interiörbild från Bollnässtugan, en av de första byggnaderna som flyttades till Skansen. På bilden ser man två folkdräktsklädda kvinnor som handarbetar i ett rum med öppen spis, blyinfattat fönster, väggfasta bänkar samt målningar på väggarna och ett brutet s.k. tredingstak. 

Idag ler vi kanske åt denna bild av kvinnor som handarbetar i en festsal iklädda helgdagskläder, men för det sena 1800-talet framstod bilden som en representation av något genuint: en reaktion mot den moderna tidens massproducerade fabriksprodukter, och en motvikt mot vad som ansågs vara en allmän förflackning av smak och kvalitet. Man ville tillbaka till det gamla bondesamhället och dess »äkta« material och tekniker. 

Förvärvet av Bollnässtugan och dess exponering kan därför ses som ett uttryck av den rådande nationalromantiken. Just ett sådant hus som Bollnässtugan, ett timrat hus i en ­våning med brutna innertak och interiör­måleri, är den sortens utställningsscenografi man ville framhäva och visa upp.

Enkelt är vackert

Smakfostran låg i tiden. Ellen Key hade 1899 författat Skönhet för alla, där hon pläderade för det hantverksmässiga i stället för det ­fabrikstillverkade och ansåg att allmogens byggnader var att föredra: 

»I stugorna på Skansen erhåller man sålunda vackra, stilfulla intryck, emedan varje husgeråd där fyller ett behov och dessutom har fått en lämplig och måttfull dekorativ ­behandling. /…/ Man kan till exempel knappt se någon enklare inredning än Morastugans med sin väggfasta säng, bänk, bord och hylla, sin hängstång i taket, sina enkelt sirade trä- och lerkärl, sina långhanddukar och järnljusstakar. Allt är ändamålsenligt, varaktigt och smakfullt; intet är onödigt och intet är vårdslösat. Stugan ger ett enhetligt intryck, emedan människor här fyllt sina verkliga behov på ett sätt, som överensstämt med deras egna tycken, och dessa tycken ha varit äkta och vackra.« 

Skansens allmogebyggnader och deras inte­riörer framhölls alltså som föredömen. De betraktades inte enbart som museiföremål, utan som värdeladdade symboler, vilka kunde utnyttjas i tidens estetiska debatt.

Historien bättras på

I slutet av 1800-talet hade en restaureringsdebatt startat i Sverige. Det man reagerade mot var de stilrestaureringarna i E.E. Viollet-le-Ducs anda, som bland annat gjorts på ­kyrkor och slott under 1800-talets andra hälft. Förenklat kan man säga att stilrestaureringarnas förespråkare ansåg att dessa restaureringar skulle återställa byggnaderna i ursprungligt skick som dåtidens byggmästare och hantverkare skulle ha gjort. Senare tiders tillägg togs bort och ibland restaurerade man till en utseende som byggnaden aldrig haft, men som man trodde sig veta att den »borde« ha sett ut. Man »förbättrade« alltså historien. 

Det dåtiden trodde var återskapandet av exempelvis en medeltida byggnad, framstår dock för oss idag som en typisk 1800-tals­produkt. Helgo Zettervall och Fredrik Liljekvist var två av dåtidens arkitekter som ­restaurerade enligt dessa idéer. Zetterwalls arbeten med domkyrkorna i Lund och Uppsala, och Liljekvists arbete med Gripsholms slott är typiska exponenter för denna stil­restaureringsideologi.  

Restaureringarna får kritik

En av de fränaste kritikerna i Sverige mot stilrestaureringarna var Verner von Heidenstam. Angående Liljekvists restaurering av Gripsholms slott 1893 skrev han sarkastiskt: »Ano Domini 1893 gjordes detta gambla hus ændnu gamblare«. Den debatt som följde förändrade synen på gamla byggnader. 

Runt sekelskiftet 1900 började en ny restaureringsideologi diskuteras; en ideologi som bejakade de tillägg och ändringar en byggnad fått. Arkitekturhistorikern Victor Edman beskriver det som att man började få en mer realistisk syn på historien: »Utvecklingstanken var en viktig del av denna historiesyn, något som också kom att prägla restaureringstänkandet. Den antikvariska doktrin som föddes ur ett sådant synsätt hävdade att gamla byggnader skulle betraktas i relation till utvecklingsprocessen och till sin individuella historia, ingenting borde läggas till eller dras ifrån eftersom detta vore att förfalska den historiska källan.«

Friluftsmuseerna på efterkälken

Denna nya doktrin började vinna mark när det gällde restaureringar av de flesta gamla byggnader och miljöer. Ett undantag fanns, och det var friluftsmuseerna. Här gällde långt in på 1900-talet tanken om att »återställa« till ursprunget eller renovera till hur det skulle ha sett ut om det hade gjorts som det »borde« ha gjorts. 

En intressant frågeställning är varför den mer realistiska synen på byggnaders förändringar och tillägg tog så lång tid på sig att slå igenom på friluftsmuseerna. Varför dröjde stilrenoveringens ideologi kvar så länge just här? Är det helt enkelt så att friluftsmuseerna tillkom under en tid då nationalromantiken blomstrade, och tidens smak och ideologi, snarare än frågan om ett brett och autentiskt urval fick bestämma vilka byggnader som skulle visas upp? Liggtimmer och blyspröjs föredrogs framför panel och klassicism.

Nationalromantiska monument 

Lillhärdalsgården och Tingshuset på Jamtli, liksom Bollnässtugan på Skansen, kan således ses som symboler för sin tid. Det som i förstone verkar vara autentiska originalbyggnader på ett friluftsmuseum, visar sig vid närmare granskning vara idébärande monument vilka användes som förebilder, scenografi och fostran. 

Vi bör därför se på dessa byggnader som de idébärande monument de faktiskt är, och inte bara som bebyggelsehistoriska artefakter på ett friluftsmuseum. De är visserligen värda att bevara enbart som byggnader, men med vetskapen om den betydelse de haft i början av förra seklet är de värda en granskning och en forskning som nationalromantiska symboler. Deras betydelse som förebilder för dåtidens byggnadsteknik och arkitektoniska stil, samt deras roll som scenografi och symboler kan bli en uppgift för friluftsmuseerna att förmedla.

Pedagogisk utmaning

Om man nu väljer att se på en del av friluftsmuseernas byggnader som nationalromantiska monument, krävs ett stort informationsarbete riktat till besökarna. Det räcker inte att museianställda känner till dessa byggnaders roll som idébärande monument, och att en stor del av dessa hus därför gjorts »äldre« när de flyttats till sina respektive frilufts­museer. Således har de ibland ett utseende och en konstruktion som är fel ur det gängse bebyggelsehistoriska synsättet och den syn på byggnadsvård museer vanligtvis vill förmedla. 

Många människor söker sig till frilufts­museerna för att hämta inspiration och lära sig hur man byggde förr, och hur de själva ska förhålla sig till sina egna gamla hus. Därför blir det en pedagogisk utmaning för friluftsmuseerna att förmedla att en del av dessa byggnader är nationalromantiska ­monument och museihistoriska skapelser snarare än autentiska originalbyggnader. Det blir också en utmaning för antikvarier och konservatorer att vårda och underhålla dessa byggnader med sina »felaktiga« utseenden och tekniker så att museihistorien bevaras

Läs  mer!

Victor Edman: En svensk restaurerings­tradition. Tre arkitekter gestaltar 1900-talets historiesyn, Stockholm 1999.

Verner von Heidenstam: Modern barbarism. Några ord mot restaurerandet af historiska byggnader, Skänninge 1990. Faksimil av 1. uppl., Stockholm 1894.

Ellen Key: Skönhet för alla, Stockholm 1913.

Göran Kåring: När medeltidens sol gått ned: debatten om byggnadsvård i England, Frankrike och Tyskland 1815–1914, Stockholm 1995.

Olod Edin, 1:e antikvarie, Jamtli. Länsombud Jämtland