I mitten av 1970-talet hade den stora rivningsvågen i Falun nått sin kulmen. Den äldre bebyggelsen fick en chans att överleva och nya hus började byggas mer i harmoni med stadens karaktär. 26 år senare blev Falun världsarv. örjan Hamrin var med på hela resan och berättar här om vändpunkten – Byggnadsvårdsåret 1975.

Falun var sveriges största industristad under äldre tid. Här skulle mer än 2 000 gruv- och hyttarbetare med familjer härbärgeras. Under drottning Kristinas tid, år 1641, fick Falun stadsprivilegier och fem år senare en stadsplan med raka gator och långsmala kvarter. Nya bostadsområden för arbetarbefolkningen skapades i egna »städer inom staden«. Då tillkom stadsdelarna Elsborg, Gamla Herrgården och östanfors. Arbetarna bodde tätt, i låga hus vars gavlar vette mot gatan. Det var inga idyller. Svavelröken från den närbelägna kallrostningen av malmen låg tätt och förkvävde all växtlighet och färgade husen svarta. »Faluns yttre utseende är dystert«, sa en resenär.

Men husen stod kvar och på 1950-talet slogs