Murverk har en lång tradition och innefattar tusentals år av mänsklig aktivitet och byggande. – Tegel är ett vackert och sinnligt material, säger arkitekt och professor Ove Hidemark, som länge intresserat sig för murverkets byggnadsteknik och historia. Ove Hidemark var också huvudarkitekt vid restaureringen av Katarina kyrka där hela den väldiga kupolen byggdes upp på nytt.

Jag håller faktiskt på med en bok om murverk, säger Ove Hidemark när jag träffar honom på hans arkitektkontor mitt i Stockholms city, beläget, förstås, i ett präktigt 1800-talshus av tegel på Drottninggatan.

Denna bok, som säkert efterlängtas av arkitekter, hantverkare och studerande, tillkommer dock i ett längre perspekiv. Det blir mest på långhelger och andra lediga stunder som tid kan tas i anspråk för detta omfattande verk som ska behandla det murade husets byggnadstekniska historia, d.v.s. grund, murar, tak, bjälklag, valvslagning, tegel- och kalkbrukstillverkning m.m.

Ove Hidemarks kärlek till tegel och murverk är gammal.
– Tegel innefattar så mycket av mänsklig historia, säger han. Samtidigt är det ett vackert och beständigt byggnadsmaterial med en alldeles särskild sinnlighet och skulptural egenskap. Jag har alltid intresserat mig särskilt för olika byggnadstekniker, inte minst murverk.

I sitt yrke har han också ägnat sig åt murverk, både i kyrkor och krematorier, såväl restaureringar som nybyggen.
– I Lilla Aska i Linköping ritade jag för några år sedan ett krematorium med bärande murverk och ett murat valv, säger Ove Hidemark. Jag tänkte att någon gång i livet skulle jag vara med om att mura ett valv. Föga anade jag då att jag skulle delta i restaureringen av ett väldigt valv senare i mitt liv, nämligen Katarina kyrkas kupol.

Ove Hidemark har varit huvudarkitekten bakom återuppbyggnaden av Katarina kyrka, ett arbete där både arkitekterna och hantverkarna fick använda sig av all gammal kunskap de kunde få fram, bland annat genom noggranna uppmätningar av bjälkupplag i murverken, murkrön och valvkappor.

Några överraskningar vad gäller byggnadstekniken i Katarina kyrkas murar framkom egentligen inte, berättar Ove Hidemark. Det var klassisk tegelmurning bakom de putsade och av de nedfallande klockorna raserade murarna och kupolen.

– Det var roligt att stå på byggnadsställningarna och diskutera tegelmurarnas förbandsteknik med hantverkarna, säger Ove Hidemark.

Tegel är ett av de äldsta byggnadsmaterial vi känner. Redan flera tusen år före vår tideräkning användes lera som soltorkats i rektangulära stycken som husmaterial i Tvåflodslandet d.v.s.. Främre Asien och i det egeiska området. Tegel som taktäckning i bränd lera började att användas ett par tusen år f.Kr. Också romarna använde sig av bränt tegel. Under senromersk tid infördes en gjutmursteknik, som senare skulle övervintra i kyrkans hägn där de medeltida kyrkobyggena bestod av i kalkbruk gjutna kärnmurar som på utsidan var skyddade av skalmurar i sten eller tegel.

– Det medeltida murverket kom till vårt land med kyrkan, säger Ove Hidemark. Och tekniken med kärn och skalmurar stod sig fram till mitten av 1600-talet. Tegelstenarnas form har varierat mycket genom tiderna. Vid medeltidens inträde under 1100-talet började man göra dem dubbelt så långa som breda, en princip som medgav olika förband utan genomgående lodräta fogar, ett förfarande som alltsedan dess varit regel. Det vanliga var att bygga förband med två tegelstenar på längden och en på bredden; två löp och en kopp.

Detta förband, ett s.k. munkförband, var det materialsnålaste och därmed billigaste. Tegel var dyrt. Koppstenen är ett stift in i kärnmuren för att hålla skalet på plats och avlasta dess egenvikt.

-Ville man ha ett starkare förband mellan kärna och skal och därmed en starkare mur kunde man, som i till exempel tornet till Strängnäs domkyrka, eller i Gripsholms slott bygga med en löp och en kopp d.v.s. fler stift in i kärnmuren. Detta förband kräver cirka 10 procent mer tegel än det s.k. munkförbandet. Alltså dyrare, säger Ove Hidemark. I konsthistorien brukar man tala om munkförband och vendiskt förband och man har fått för sig att de två olika teknikerna har med mönsterverkan att göra. Men det är en missuppfattning. Det finns ingen estetik bakom valet utan detta har helt att göra med konstruktion för murens styrka.

När stormaktstiden inträder i Sverige sker ett uppsving för byggandet. Nu hade man inte tid att vänta på att kalkbruket som band samman murverket med en kärna skulle torka innan man kunde bygga vidare på höjden. I stället börade man att bygga massiva murar och lägga teglet i olika förband för att få styrka i muren. Med denna teknik, som kallas fullmur, går det fortare att bygga men det kostar mera tegel. Samtidigt kan väggen göras smalare.

Tegelslagning

Tegelslagning har förekommit i Sverige sedan medeltiden. Då kyrkor och borgar skulle uppföras anlades helt enkelt en tegelugn i närheten. Leran bröts ur lergropar, som finns över hela landet. På 1600-talet anlades mängder av tegelbruk i Mälardalen där gods och herrgårdar nu uppfördes. Godsherrarna fortsatte sedan att utnyttja de anlagda bruken för att sälja tegel till städerna. När stenstädernas tid bröt in vid 1800-talets mitt fick tegelbruken sin stora renässans. De stora stenhuskvarteren i t.ex. Malmö, Lund, Helsingborg, Göteborg, Norrköping och Stockholm slukade massor av tegel. Bara i Skåne fanns vid sekelskiftet drygt 100 tegelbruk. Idag återstår några få.

– Det kan vara svårigheter att få fram rätt tegel vid restaureringar idag, säger Ove Hidemark. Det finns inte många tegelbruk kvar och de flesta av dem har sin produktion inriktad på ett fast format på tegelstenarna. Om vi i framtiden ska bygga mer i tegel, vilket jag tycker att man ska, så kommer det naturligtvis att krävas fler tegelbruk. Och råvaran den har vi. Någon brist på lera har vi inte i Sverige.

Att det skulle bli dyrt att bygga fullmurar av tegel håller Ove Hidemark inte med om jämfört med vad det kostar att gjuta, formsätta och uppföra betongelement, vilket senare är dyrt och dessutom ett föga beständigt sätt att bygga.

Kalkbruk

Bruket som håller samman murverket har sin särskilda historia och betydelse. Det traditionella materialet är kalkbruk, det vill säga en blandning av släckt kalk, sand och vatten. Detta har använts fram till 1800-talet då cementen introducerades.

– Och här har man gjort en gigantisk felbedömning vad gäller brukets egenskaper, säger Ove Hidemark. Kalkbruk är ett svagt material och man fick för sig att svaga material inte var bra. I stället skulle den starkare cementen introduceras i murverken. Resultatet har i många fall blivit katastrofalt. Cementen är för hård och oelastisk, den låter inte teglet röra sig och i stället uppstår sprickor och sättningar i muren. Kalkbruket däremot är eftergivligt och tar hand om alla spänningar i muren och gör den elastisk. En mängd små fina sprickor uppstår i stället för en stor spricka.

Murarskrået
Murarmästarna kom till Sverige från Tyskland och kontinenten. Murarna som yrkesgrupp var fast etablerade på 1400-talet, från den tiden och framåt finns yrket belagt i skriftliga källor.

– Men de gamla ritningarna från 1600- och 1700-talen visar sällan murverket i detalj utan mera bjälklaget, säger Ove Hidemark. Det var i bjälklagens konstruktion mästarnas kunskap blev avgörande för ett lyckat husbygge. Genom husen skulle murade rökgångar gå och det var självfallet en konst att se till att de inte kom för nära träbjälklaget med bränder som följd. Dessutom hade bjälklagen genom dragankare en sammanhållande funktion för murverken.

Murarnas skrå fick en stark ställning och så var det ända fram i vårt sekel då murarnas lönekrav blev en viktig drivfjäder för byggandets industrialisering.

– Byggmästarna började att söka annan teknik för att inte behöva tillgodose murarnas höga krav, säger Ove Hidernark.

Idag byggs sällan bärande murverk eller massiva tegelmurar utom när det gäller kyrkor och restaureringar av äldre hus. De moderna tegelhus vi möter är oftast fasadtegelhus. Det vill säga att den bärande väggen är av annat material och teglet används endast som fasadbeklädnad.

– Här utnyttjas inte teglets värdefulla egenskaper, säger Ove Hidemark. Det kan tvärtom bli problem med fasadteglet eftersom klimatspänningar kan uppstå mellan tegelskal och bakomliggande bärande väggmaterial, vilket gör att sprickor kan uppstå i tegelskalet och puts och tegel falla ned.

Framtida byggande

Ett särskilt modernt kapitel är så kallat mexitegel. Här är det inte alls fråga om lera som material utan mexitegel är en konstgjord produkt av cement och malda mineraler som sammanpressats under starkt tryck. Ett helt dött material, säger Ove Hidemark.

– Men idag är det inte tillåtet enligt byggnormen och K-värdesklassningen att använda fullmurstekniken i moderna bostadshus, säger Ove Hidemark. Det är naturligtvis helt galet. En en och enhalvstensmur i tegel ger ett utmärkt klimatskydd, den är sval på sommaren och varm på vinter. Jag är övertygad om att normerna kommer att ändras. Redan nu har vi en upplättad normsituation.

– Ett hus, menar Ove Hidemark, ska ju kunna stå i ett par hundra år. Det är högst osäkert om våra nutida betonghus håller särskilt många decennier. När bultarna som håller samman byggelementen rostat sönder och tätningen mellan dem torkat ihop, så kommer fasadbitarna att trilla ned på gatan.

– Det nutida byggandet är en parentes. Vi kommer att återvända till gamla beprövade sätt att bygga också nya hus, även om det blir i nya former och nya konstruktioner. Bärande murverk av tegel blir säkerligen ett av dem.

Birgitta Gustafson

1/1996