Om man vill att det ska synas vad man gjort kan man göra som Ingemar Sjölund i Öjebyn, Norrbotten. Han har tagit sig an de norrbottniska ängsladorna som sätter sin prägel på landsbygden. Med sina snedställda väggar är de lika karaktäristiska för sin miljö som de skånska korsvirkeshusen för sin. Med två medhjälpare har han bara under förra året bokstavligt lyft upp 55 sådana lador ur förgängelsen. I fem år har de varit igång. När jag träffar Ingemar i ladriket i slutet av april har säsongen just börjat. Grundstenar och rundtimmer är för länge sedan utkörda på vinterväglag till byggplatserna. Nu har tjälen gått ur jorden och det är nätt och jämt att marken bär våra fötter, det har kommit ny snö som ännu ligger i strängar och flak i den skarpa vårsolen. Tranor, gäss och storspovar gör oss sällskap på besöket i byarna Gäddvik och Avan nära Luleå.

Ladorna är gamla, byggda för över hundra år sedan, en del mycket äldre. De ligger mitt ute på ängsmarker och åkrar, en och en eller i mindre grupper. I dem förvararades höet som man hade slagit med lie på de smala tegarna och burit eller släpat in under tak, sedan det torkat. Ladorna skyddade mot regn och stängde ute renarna som förstörde hässjor. När snön kom togs höet hem till gården från de små ladorna på sina strand-ängar, slogar och slåttermyrar.

När slåttermaskiner, hästräfsor och höskrindor kom hade ängsladorna redan sett sina bästa dagar. När man började använda fronträfsor gjordes ofta dörrarna vidare och det innebar dödsstöten för ladorna.

Man kan undra över varför väggarna lutar. Kanske hänger det ihop med att det halvtorra höet inte skulle sjunka ihop på golvet och ruttna. Det långa höet, som slogs sent i juli/augusti i dessa trakter, kunde vila på de glesa lutande väggarna och ibland också på störar som kunde skjutas in mellan stockarna, skyddat för regn men öppet för torkande vindar.

Sedan ladorna kommit ur bruk har de sjunkit flera stockvarv ner i jorden, taken har ofta ruttnat och fallit in. Nu har ladägare inom de områden som omfattats av ladprojektet fått arbete utfört utan kostnad mot att de hållit materialet, rundtimmer och övrigt virke samt att de förbundit sig att behålla ladorna på nuvarande plats och att inte förändra dem exteriört. De ska också, om möjligt hålla markerna i gott skick, så att de inte växer igen och förslyas. Ingemar och hans arbetslag lyfter hela ladan, ställer den på hörnstenar och ersätter ruttna stockar med friska. Ofta återanvänder de gammalt virke som ingått i andra byggen, så gjorde man förr också. Lyften sker med hjälp av enkla domkrafter men inga större maskiner eller fordon behövs; att plocka ner konstruktionen stock för stock skulle ta längre tid. Så går arbetet till, hus för hus, dag för dag.
– Efter dagens slut kan jag vända mig om och se mitt verk. Det kan hända att någon har ett lika bra jobb, men inte bättre, säger Ingemar.

Så har det inte alltid varit. Ingemar är tjänstledig för femte året i rad från sin anställning som verksamhetsledare vid Vuxenskolan i Pite älvdal. Han ordnade studiecirklar i konsten att bygga timmerhus. Han intresserade sig för laggningstekniken, tog initiativ att ta upp den igen. Han ordnade också kurser i virkeskvalitet som gick ut på att lära sig bedöma vad trädet duger till, i materialkunskap, som lärde ut hur man spräcker en stock på rätt sätt, i restaureringsteknik, grundsättningsteknik etc. för kulturbyggnader. Och här skiljer Ingemar på tre olika byggnadsskick som återfinns sida vid sida i dessa trakter: det tornedalska, det samiska och det svenska.
Sedan ändrades allt då länsstyrelsen tillstyrkte medel för ladprojektet – senare har även pengar från EU tillkommit. Första tiden skötte han både skrivbordsarbetet och yxan, det blev långa dagar. Nu finns hjälp vid kontakterna med ladägarna och myndigheterna, och Ingemar får ägna sig åt fältarbetet.

Rollbytet är inte så drastiskt som det kan verka; Ingemar har alltid hållit på med hantverk vid sidan av sitt förvärvsarbete. Han är född på en lantgård i Arvidsjaur för 59 år sedan. Hans far kom till skogsshemmanet Skogshult som rättare och kunde 1933 köpa det. Det gamla namnet på gården var, på samiska, Tjatjaur, som betyder Höstlandet. Snotterberget var ett annat gammalt namn, Hjortronberget. Detta var sameland för länge sedan.

Ingemar som är yngst av åtta syskon sattes i arbete redan innan han var ”hög över himlen”, bland annat med att lägga spån på taken på de mer än 20 husen på gården. Nu förvaltar han gården med hjälp av sonen och två av dennes kusiner. Ingemar säger förvaltar – inte äger – det viktiga är vad man gör av saker, det är handling som räknas. Arvet han fått med sig säger att det gäller att göra rätt för sig, att arbeta.
– Det här är vår stund på jorden. Det gäller att sköta sina sysslor, att lämna bättre ifrån sig än det som blev en anförtrott. Det var pappa som gav mig den här respekten för kulturarvet, som inte alla hade.

Under mellankrigsstiden och 40-talet blev annars många överloppsbyggnader och hela gårdstun till träkol.
– Att rädda ladorna i deras autentiska miljö är viktigt för att vi ska förstå vår historia, säger Ingemar. Vet man inte något om sina rötter är man rotlös. Hur ska kommande generationer förstå hur livet var om inte ladorna sparades i sin autentiska miljö? Han är motiverad och ivrig att ge sig ut med sina medhjälpare och lyfta, hugga, såga. Det är roligt men tungt.
– Man känner var man har armarna efter sådana dagar, som han säger.

– Det finns ännu många överloppsbyggnader i Sverige. Uthusen började rivas i allt högre takt under 1950- och 1960-talen. Här tycker väl en del att ängsladorna står i vägen. Men jag vill visa att vi kan ha dem kvar. Jag vill visa och informera de många besökare vi har. Jag vill att vi ska vara en förebild för övriga landet.

Norrbotten liksom stora delar av övriga Sverige var ”macholand” för femtio år sedan och Ingemar vill gärna öppna ögonen för vad kvinnorna uträttat och betytt.
– Jag minns hur det var på gårdarna. När karlarna kom in för att äta satte kvinnorna fram maten. Efter maten lade sig manfolket tungt att vila med hatten över ansiktet, medan kvinnorna tog hand om disken och stöket.
– När pappa reste sig efter sin tupplur, hängde mamma av sig förklädet, tog räfsan och följde med.
Den tidens kvinnor har Ingemars beundran, jag får med mig ett lästips, dikten Slåttervila ur diktsamlingen Ibland i gräsen av Gunnel Javåsen.

Ulf Lindahl

2/2004

Byggnadsvårdsföreningen

Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.