Lätta konstruktioner, glasfasader och prefabricerade element i stor skala är något som tjugotalets pionjärer bara kunde drömma om. I femtiotalets hus möter vi dem i verkligheten. Vi måste slå vakt om dessa hus, som med sin elegans och enkelhet kan ses som modernismens kulmen.

En stark våg av experimentlusta drog fram i byggbranschen under femtio- och sextiotalen. Nya material stod för en gränslös framtidsoptimism. I byggindustrins linda innebar det att arkitekter och ingenjörer hellre valde nya, oprövade material till ett högre pris, än billigare traditionella konstruktioner – huvudsaken var ju att det var nytt! I förlängningen slogs en hel hantverkskår ut och ersattes av en stark och framgångsrik industri som byggde vår välfärd.

I dag har vi väldigt svårt att förstå hur äldre bebyggelse systematiskt kunde utplånas för att ersättas av skivhus och »limpor« i aluminium, glas och betong. Samtidigt växer medvetenheten om att även detta byggnadsarv är värt att bevara. När något är utslitet och behöver