Lätta konstruktioner, glasfasader och prefabricerade element i stor skala är något som tjugotalets pionjärer bara kunde drömma om. I femtiotalets hus möter vi dem i verkligheten. Vi måste slå vakt om dessa hus, som med sin elegans och enkelhet kan ses som modernismens kulmen.

En stark våg av experimentlusta drog fram i byggbranschen under femtio- och sextiotalen. Nya material stod för en gränslös framtidsoptimism. I byggindustrins linda innebar det att arkitekter och ingenjörer hellre valde nya, oprövade material till ett högre pris, än billigare traditionella konstruktioner – huvudsaken var ju att det var nytt! I förlängningen slogs en hel hantverkskår ut och ersattes av en stark och framgångsrik industri som byggde vår välfärd.

I dag har vi väldigt svårt att förstå hur äldre bebyggelse systematiskt kunde utplånas för att ersättas av skivhus och »limpor« i aluminium, glas och betong. Samtidigt växer medvetenheten om att även detta byggnadsarv är värt att bevara. När något är utslitet och behöver bytas ut i ett modernistiskt hus är det många av de »moderna« materialen som är svåra att få tag på. Maskinerna som tillverkade dem är för länge sedan borta. Därför är det viktigt att ta hänsyn till originalmaterialen även när det gäller fabrikstillverkade produkter. Vi måste lära av historien, och renovera istället för att byta ut mot någonting som vi för tillfället tror är bättre.

Byggnadstekniken har dessutom ett kulturhistoriskt värde i sig. Den bär vittne om en epoks byggnadssätt. Ibland förekommer dock svåra överväganden. Vad gör vi till exempel om experimentlustan skapat hälsovådliga material och byggnader vars konstruktioner i vissa fall förtär sig själva?

Skattehuset och konstfack är två av Stockholms modernistiska monument vid sidan av andra viktiga byggnader från samma tid, som exempelvis Sankt Görans gymnasium, och skraporna i Hötorgscity. Byggnaderna har en glänsande enkelhet och stramhet som är utmärkande för tidens internationella stil, där fasadernas grafiska uttryck är ett viktigt inslag. Låt oss titta närmare på två av dem.

Skattehuset

Skattehuset som stod klart 1959 ritades av arkitekt Paul Hedqvist. Inspirerad av Mies van der Rohes arkitektur skapade han två stringenta volymer. En låg del mot Götgatan och en 25 våningar hög turbinformad (kryss med förskjutna flyglar) skyskrapa. Stommen, som är av platsgjuten betong, konstruerades av professor Hjalmar Granholm.

Fasaderna har ett rytmiskt rutmönster. De är omväxlande curtain wall-fasader, utan bärande funktion, och bärande fasader med vertikala fönsterband och chockbetongelement (betongelement med frilagd ballast som genom kraftig vibration erhållit hög hållfasthet). Curtain wall-fasaderna och de vertikala fönsterbanden i de andra fasaderna var ursprungligen uppbyggda på samma sätt. På utsidan bestod de av eloxerade aluminiumprofiler och ugnslackerade blå aluminiumplåtar i bröstningarna. Fönstren var kopplade med ytterbågar av aluminium och innerbågar av trä. Bröstningen bestod inifrån räknat av elva centimeter betong, sex centimeter mineralull, en asbestcementskiva (internit), luftmellanrum och ugnslackerad aluminiumplåt.

För åtta år sedan renoverades curtain wall-fasaderna, medan fönsterbanden i de andra fasaderna byttes ut. Förvaltaren Vasakronan säger att fönstren som man ersatte med nya metallfönster var så ruttna att de inte gick att renovera. Kanske har även önskan att få en underhållsfri fasad spelat in.

Det syns tydligt hur olika resultaten blivit. Fasaderna med de nya fönsterbanden har blivit platta och livlösa. På utsidan ger nya synliga ventilationsöppningar en annan rytm i den grafiska fasaden. Men det är på insidan de största skillnaderna finns. Glasytan och ljusinsläppet har blivit mindre. Den kantiga, platta profileringen på båge och karm gör att fönstren upplevs som fula och slarvigt gjorda. Fönstervred och gångjärn är kantiga och av plast. De renoverade curtain wall-fasaderna har däremot behållit alla sina kvaliteter med känsligt gjorda detaljer, vackert ljusinsläpp och mjukt formade metallbeslag.

Vad kan vi då lära oss av renoveringen av Skattehusets curtain wall-fasader? Hur gjorde man? På utsidan tvättades fasaderna med vatten och syra. De blå aluminiumfyllningarna monterades ner och nya likadana sattes upp. Fasaderna fogades om och den gamla miljöfarliga PVC-fogen avlägsnades. För att klara det hade hängställningar monterats på fasaden.

Träfönsterbågarna lyftes av och renoverades inomhus. En kontorsflygel i taget tömdes på människor och blev måleriverkstad. Glasningslisterna och det gamla glaset togs bort och bågarna skrapades trärena. Fönstren oljades in, nya mer energisnåla glasrutor monterades och nya glasningslister lika de gamla sattes dit. Fönstren grundades och målades två gånger med linoljebaserad färg. Fönstren tätades också och nya persienner hängdes upp. Fönstren var i så gott skick att bara 10 till 15 procent fick nya karmbottenstycken eller andra isalningar. Arbetet utfördes som en totalentreprenad av NCC. Kostnaden för renoveringen var tio miljoner kronor och tog nio månader. Ingen tilläggsisolering har ansetts behövas.

Givetvis är det här inte en åtgärd som görs en gång och sedan aldrig mer. De eloxerade aluminiumprofilerna behöver kontinuerligt rengöras liksom träfönstren behöver underhållas. Men för eftervärlden är det en kulturgärning att Vasakronan valde att renovera curtain wall-fasaderna. Man kunde önska att förvaltaren varit lika föredömlig med de vertikala fönsterbanden. Det går inte att komma ifrån att det blev en oerhörd skillnad med nya metallfönster även om Vasakronan säger att de ansträngt sig för att hitta nya fönster som i storlek, profiler med mera stämmer med Paul Hedqvists. Men det kunde ha gjorts bättre.

Konstfack

Konstfack på Valhallavägen i Stockholm byggdes 1956-60 och för ritningarna stod Gösta Åbergh och Tage Hertzell, båda aktiva arkitekter än idag. Byggnaden konstruerades av ingenjörsfirman Hans Hansson & Co och Ingemar Edman samt byggdes av Svenska Industribyggen AB. Den främsta förebilden för arkitekturen är Saarinens General Motors Technical Centre i Detroit (1951-55).

Konstfacks bärande stomme är platsgjutna bjälklag, väggskivor och pelare, allt i betong. De täta väggskivorna har täckts med mörkrött beklädnadstegel eller stående aluminiumspont. De öppna fasaderna, klädda med eloxerade aluminiumprofiler och svart, härdat glas, byggs upp av en träregelkonstruktion mellan prefabricerade pelare av järn. 1999 restaureras en mindre, utkragad del av Konstfacks glasfasad mot sydöst (ca 270 m2 ) för att pröva en teknik som sedan ska kunna användas för övriga fasader när behov uppstår. Arkitekterna Tage Hertzell och Gösta Åbergh har tillsammans med förvaltaren Akademiska Hus och Stockholms stadsmuseum deltagit i processen för att finna en lösning på gamla problem och nya krav utan att värden går förlorade.

Det finns flera orsaker till att Akademiska Hus vill åtgärda glasfasaden. Studenter och lärare klagar på solgass och kallras. Uppvärmningskostnaderna är höga. Den ursprungliga konstruktionen i bröstningarna består av, inifrån räknat, en spånskiva, sju centimeter mineralullsisolering, en asbestcementskiva, luftspalt och det härdade svarta glaset. Gösta Åbergh var kritisk till slutresultatet 1960:
– Jag vägrade att vara med vid slutbesiktningen. Jag hade en lista med 100 fel minst – en bok.

Träregelkonstruktionen har på sina ställen skador eftersom aluminiumbeklädnaden ligger dikt an mot trä. Avsaknaden av luftning gör att fukt som trängt in från dålig takavtäckning stannar kvar i mellanrummet och träet angrips av röta. Detta konstruktionsfel har funnits från början. Trots problemen är det bara lite trä som är ruttet. Det skulle vara möjligt att reparera fönsterpartier och skarva i nya stycken – precis som man gör med fönster i gamla hus. Men ingenjörer, arkitekter och byggare ser i det här fallet mer till det rationella och ekonomiska i ett utbyte än till de värden som kan gå förlorade i samband med att originaldelar försvinner.

Träregelkonstruktionen kommer dock att bevaras till största delen medan fönsterpartier byts ut. Ateljéfönstrens insida i laserat trä har idag en vacker patina. Nya furufönster ska målas med en vit lasyr som liknar den ursprungliga behandlingen. Slutresultatet kommer alltså att närma sig utseendet 1960. Asbestcementskivorna har avlägsnats och en ny effektivare mineralullsisolering har monterats. I fönstren av treglaskonstruktion, kommer ett av glasen att ersättas med en isolerruta. Sekundär isolering som placerats framför fönsterbröstningarna kan därmed tas bort och pelarna frigöras – som det såg ut från början.

Exteriör

Det yttre utseendet ska enligt NCC, som utför entreprenaden, inte påverkas alls. Det exklusiva svarta, härdade glaset (idag à 15 000 kronor genom specialimport från Belgien) tas försiktigt ner och monteras upp igen. Aluminiumprofilerna tillverkades en gång i en speciell form och med en särskild teknik som idag är dyr och svår att rekonstruera. Listerna sätts därför upp igen efter lätt rengöring. Nyeloxering sker inte eftersom detta skulle förändra utseendet för mycket i relation till de andra fasaderna. Kanske kan till och med oxidering av aluminium betraktas som en modernistisk patina av värde?

Vår slutsats är att det är bättre att renovera femtiotalets glasfasader än att byta ut dem. Men tyvärr får estetiska, kulturhistoriska och ekologiska motiv ofta vika för tekniska synpunkter. I vår kultur är det ofta mätbara värden, som bättre ljud- och energiisolering, som styr när man väljer att byta ut och kasta glasfasader istället för att renovera. Och kanske är det många gånger så att förvaltaren luras av fönstertillverkaren att tro att det inte blir någon skillnad.

1950-talets internationella stil är modernismens kulmen. Lätta konstruktioner, glasfasader och prefabricerade element i stor skala är något som tjugotalets pionjärer bara kunde drömma om. Vi måste slå vakt om dessa hus, som med sin elegans och enkelhet ger en värdefull pusselbit i seklets omvälvande byggnadshistoria.

Mari Ferring och Lotta Lander

Mari Ferring är bebyggelseantikvarie och anställd vid Stockholms stadsmuseum.
Lotta Lander är privatpraktiserande arkitekt och redaktör på Arkitekten.

3/1999