Om det ursprungliga materialet saknas och hantverkskunnandet är glömt – hur ska då det moderna industrisamhällets betongkonstruktioner restaureras? Frågan ställs av Sven Olof Ahlberg och Ing-Marie Nilsson-Tarkkanen, som arbetar med restaureringen av Stripa gruva i Bergslagen. Nu har vi ett gyllene tillfälle att utveckla nya metoder i samarbete mellan tekniker och antikvarier, menar de.

Betongen är evig och hållbar som granit. Det var en vanlig föreställning i den armerade betongens ungdom för drygt ett sekel sedan. Påståendet är förvisso sant när det gäller oarmerade betongkonstruktioner, men får kraftigt dementeras så fort man förstärker betongen med traditionell armering.

När ett nytt material lanseras uppstår ofta en övertro på det moderna materialets oöverträfflighet. Den föreställningen har emellertid fått modifierats med tiden, då den armerade betongens livslängd visat sig vara begränsad. Allvarliga skador är svåra och dyra att reparera. Problemen har oftast löst genom att riva och bygga nytt.

Inom kulturmiljövården har det länge funnits en allmänt utbredd uppfattning om att armerad betong inte går att reparera. Därmed har också diskussionen om åtgärder med antikvariska förtecken varit minst sagt sparsam.

Kan nya metoder tillföra ett värde?

Byggbranschen har under de senaste decennierna satsat stort på forskning om den armerade betongens nedbrytningsprocesser. Inom betongindustrin finns nu en uppsjö av moderna reparationsmaterial och -metoder. Frågan är hur de nya åtgärderna påverkar industrisamhällets kulturhistoriska byggnader med konstruktioner av armerad betong? Finns det till och med nya metoder som tillför kulturhistoriskt värde genom att på ett varsamt sätt förlänga livet på anläggningarna?

Då nu det moderna samhällets kulturarv står inför enorma reparations- och underhållsbehov behöver kulturmiljövården ta ett krafttag och bidra med ett antikvariskt förhållningssätt som relaterar till både materialen och till de underhållsmetoder som står till buds och som inte minst kan utvecklas i samverkan mellan tekniker och antikvarier.

Betong – ett historiskt material

Betong som byggnadsmaterial är mycket gammalt. Det användes redan under antiken till bland annat romarnas magnifika byggnadsverk. De antika betongkonstruktionerna kunde endast ta upp tryckkrafter – i praktiken alltid i valvkonstruktioner utbildade på ett sådant sätt att inga dragspänningar förekom. Under närmare 1000 år efter romarrikets fall användes denna typ av betong – ett hydrauliskt kalkbruk – i tämligen liten skala och med endast smärre modifieringar.

Modern betong bygger på ett bindemedel, Portlandcement, som består av lermineral och kalksten som bränts vid så hög temperatur (ca 1400 grader) att det smält samman – vilket ger kraftigt hydrauliska egenskaper, det vill säga det stelnar under vatten. Med detta bindemedel och genom att armera betongen med järn- eller stålstänger lyckades man i Frankrike under 1860-talet utveckla en metod där man kunde bygga betongkonstruktioner som kunde ta upp både drag- och tryckkrafter. Portlandcementet, armeringstekniken och konsten att matematiskt beräkna konstruktionerna är med andra ord nycklarna till hela det industrialiserade betongbyggandet under 1900-talet.

Materialet armerad betong benämndes även konststen, vilket vittnar om den tilltro som konstruktörer och ingenjörer hade till det nya materialet. Liksom naturstenen trodde man till en början att betongen var i det närmaste underhållsfri och att materialet skulle ha evigt liv.

Hållbarheten var mycket riktigt utomordentlig men endast då det gällde oarmerade konstruktioner. Tämligen snart efter de första trevande armeringsförsöken uppstod skador som direkt kunde härledas till kemiska processer – oxidation, förändringar i pH-värde med mera – som kraftigt påverkade armeringen. Resultatet blev i vissa fall ödeläggande med kraftig rostbildning och sprickande betongkonstruktioner som följd.

Äkta material

Äktheten hos materialet – autenticiteten – är ett grundläggande begrepp inom kulturmiljövården. Genom att behålla så mycket som möjligt av originalet vid en ombyggnad bevarar man äkthet och patina. Varje reparations- och underhållsåtgärd medför att något av ursprunget förloras och byggnaden som historiskt dokument mister något av sitt värde. Därför är vi som kulturmiljövårdare noga med att restaurera med så ursprungliga material och metoder som möjligt för att upprätthålla det kulturhistoriska värdet på anläggningen.

Går det att leva upp till det idealet när det hand-lar om moderna material och då inte enbart armerad betong? Hur gör vi när hantverkskunnandet brister och materialtillgången saknas? Frågorna är inte bekväma, men behöver ställas innan allt för stora delar av det moderna industrisamhällets byggnader och anläggningar har fått så stora skador att de är bortom räddning.

Betong med skiftande egenskaper

Betong är ett sammansatt material bestående av bindemedlet cement, ballast – grus och sten, naturligt eller krossat – lösningsmedlet vatten och eventuella tillsatsmedel samt armering. Betongsammansättingen har varierat kraftigt över tid i fråga om både kvalité på de enskilda beståndsdelarna, typ av mer eller mindre fantasifulla tillsatsmedel och proportioner mellan de ingående delarna. Vid en närmare granskning av betong ur ett historiskt perspektiv växer bilden snarare fram av inte ett utan många olika material med helt skiftande egenskaper. Vad är då orsakerna till detta?

Bindemedlet cement har tillverkats på ett 15-tal platser i landet – idag återstår tre. I stort sett alla tillverkningsorter har haft sina egna unika råvaru-sammansättningar som påverkat den slutliga produkten. Inte minst kulören har varierat kraftigt. Att idag få fram exakt det cement med samma egenskaper och kulör som använts tidigare är svårt, om inte omöjligt. Åtminstone om man stannar inom landets gränser. Resultatet blir att man vid en renovering får en avvikande kulör och därmed blir åtgärden väl synlig.

Armering och ballast

Armeringsstålen är idag profilerade så kallade kamstål, en armeringstyp som började tillverkas 1941 av Smedjebackens valsverk. Tidigare användes släta armeringsstänger eller diverse järnprofiler. Är det armeringens utseende och funktion som är kärnvärdet i konstruktionerna eller kan vi vid modernt restaureringsarbete använda dagens armeringstyper, kanske till och med av rostfritt stål? Hur påverkar detta i så fall det kulturhistoriska värdet på objektet?

Ballasten i betongen kom förr nästan alltid från de lokala grustag med naturgrus – singel – som fanns nära arbetsplatsen. Idag blandas all betong på särskilda betongstationer med en enhetlig ballast av till största delen bergkross, så kallad makadam. Färdigbetongen som lanserades i Stockholm under 1930-talet har förvisso revolutionerat betongbyggandet men passar den till reparationer av till exempel en betongbro från 1910-talet?

Hur ska vi få tillgång till extremt finkorning betong som lämpar sig för bearbetning med stenhuggeriverktyg? Finns det intresse hos industrin att ta fram dessa kvalitéer för att vi ska kunna spara delar av industrisamhällets kulturarv?

Behovet av ett gott hantverk

Kunskapen om betongtillverkning är idag god och produkterna håller en hög kvalité. Ett antal väl definierade standardtyper av betong, till exempel anläggningsbetong med hög hållfasthet och reparationsbetong avsedd för igjutningar och lagningar finns tillgängliga över hela landet. Valet av betong är dock en omständlig process som påverkas av mängder av faktorer och specialblandningar är vanligt förekommande. Redovisningen av vilken typ av produkt man får som beställare är ibland bristfällig eller kräver goda kunskaper för att kunna tolkas.

Kan vi inom kulturmiljövården med gott samvete säga att vi sitter inne med tillräckliga kunskaper för att hantera dessa komplicerade frågor? Har vi till exempel tillräcklig kunskap om den äldre betongens sammansättning och erfarenhet nog att avgöra hur den gamla betongen samverkar med den nya, för att göra tekniskt hållbar restaurering utan att det kulturhistoriska värdet försämras?

Pikhuggning, kryssmejsling, brädrivning och formbrädsavtryck var förr vanliga för att uppnå estetiska effekter. Infärgning av betong med pigment utfördes i förskönande syfte. Finns det plats för detta hantverk i den moderna restaureringsmodellen eller ska vi helt infoga oss i den moderna byggprocessen med rationellt formbyggande och industriell bearbetning av de nygjutna ytorna?

Nytt och gammalt förhållningssätt

Eftersom problemen med att återskapa hantverket är svårlösta och materialet inte går att få tag på är kanske tiden mogen att frångå kravet på vård och underhåll med traditionella metoder och material då det gäller delar av det moderna samhällets kulturarv. Är det möjligt att släppa delar av kärnvärdena såsom hantverket, materialet, texturen (ytan) och istället fokusera på strukturen – de stora formerna – som möter betraktaren?

Byggnadsminnet Stripa gruva

Stripa gruva är belägen i Lindesbergs kommun och har ett medeltida förflutet. Den blev allmänt uppmärksammad vid mitten av 1920-talet då arbetarna gick ut i en omfattande strejk som varade i två år och ledde till den sittande socialdemokratiska regeringens avgång. Händelsen är känd i historien som den så kallade Stripakonflikten. Grunden till byggnadsminnesförklaringen är en unik välbevarad gruvmiljö med gruvhål, underjordsgruvor, gruvlave, anrikningsverk, transportbanor, gruvstuga med mera. Att stora delar av den maskinella utrustningen dessutom är i körbart skick ger en extra dimension till anläggningen.

Gruvområdet har ett byggnadsbestånd som till stor del är uppfört vid tiden för andra världskriget, en tid då funktionalismen började få genomslag vilket avspeglar sig i gruvbyggnadernas formgivning. Här ses funktionalismens strama linjer, geometriska former, platta tak och horisontella fönsterrader. Det rådande krisläget i Europa medförde materialbrist och försämrad materialkvalité vilket bland annat gett upphov till Stripa gruvas stora vårdbehov.

Gruvlaven

Störst vårdbehov har den 41 meter höga gruvlaven uppförd i armerad betong 1938. Konstruktionen består av en armerad betongstomme med pelare och balkar i samverkan med bärande inner- och ytterväggar. Laven är dimensionerad för att kunna ta upp krafterna från de dynamiska laster som uppstår då man kör med gruvspelen. Trots detta är dimensionerna påfallande nätta. Ytterväggarna är till exempel endast 10 cm tjocka och har en centriskt placerad armering.

Miljön i laven har varit synnerligen ogynnsam då varm fuktig luft har trängt upp ur gruvhålet och kondenserat på insidan av byggnaden. Detta har fått till följd att frostsprängning och kraftiga rostangrepp på armeringen finns på flera ställen. Runt fönsteröppningar syns tydliga vittringsskador och de rostiga armeringsjärnen är frilagda på flera ställen.

I det här fallet kan det bli aktuellt att ersätta gammal betong med helt ny. Särskilt i de fall då ytligt liggande armering har frilagts och börjat rosta. Genom till exempel vattenbilning avlägsnas ytskiktet och man kan därefter komplettera armering och tillföra ett nytt betongskikt. Resultatet blir en delvis förnyad textur och eventuellt kraftigare konstruktion på vissa centralt bärande konstruktionselement.

Transportutrustning

Bandgångarna i Stripa hyser långa bandtrans-portörer och är av central betydelse för det interna transportsystemet i anläggningen. Deras karaktäristiska utseende är dessutom av största vikt för upplevelsen av miljön. Många av dem har stort eller mycket stort underhållsbehov. Vissa bandgångar hotar till och med att falla samman.

Hur hanterar man denna typ av skador? Här kan det vara befogat med kraftigare åtgärder. Skadorna är så omfattande och av sådan art att man kan tvingas att demontera delar av konstruktionerna för att sedan uppföra dem på nytt. Det kan även bli aktuellt att tillföra nya konstruktionsdetaljer – balkar, plattor etc – i modern betong och med de senaste metoderna för bromsa förfallet.

Antikvariska hänsyn måste naturligtvis tas, men handlar till stor del om en försiktighetsprincip så att adderingarna inte helt tar överhanden. Eventuella tillägg måste till exempel vara tydligt avläsbara så att de inte uppfattas som delar av den ursprungliga konstruktionen.

Sligutlastningen

Ett annat stort vårdproblem är den karakteristiska sligutlastningsorten som vilar på en pelare-balk konstruktion av armerad betong och med väggar och tak av gasbetong. För att rädda byggnaden krävs helt nya väggar och tak. Dessutom behöver den bärande betongstommen förstärkas.
Resultatet blir i det närmaste en kopia av byggnaden. Kan vi tillåta ett så omfattande ingrepp? I det här fallet kanske det är i sin ordning för att bevara grundformen hos anläggningen. Särskilt om det ställs mot det andra alternativet – att anläggningen blir en ruin. Bevarandet av byggnadernas särdrag – strukturen – i en kulturmiljö som Stripa är här det centrala. Alla delar bör vara intakta såsom bandgångar, krossar med mera för att förståelsen av verksamheten ska bli tydlig. I detta fall blir produktionsflödet med sina byggnader och anläggningar det normgivande för kärnvärdet i industrimiljön.

Evigt liv

Stripa gruva är endast en av många anläggningar runt om i landet som brottas med liknande problem. Hela miljonprogrammets höghusbyggande med prefabricerade betongelement är till exempel ett kommande antikvariskt ”problem” som pekar på nya frågeställningar och till viss del sannolikt kräver en omvärdering av de traditionella kulturhistoriska dogmerna.

För att lösa denna gigantiska uppgift på ett smidigare och förhoppningsvis effektivare sätt än hittills behövs fördjupade kunskaper, forskning och utbildning i en gränsöverskridande anda. Med andra ord ett gyllene tillfälle att utveckla samarbetet mellan tekniker och antikvarier. Måhända klarar vi inte att ge det eviga materialet betong evigt liv, men utvecklingen av livsuppehållande åtgärder som tar tillvara de material-, teknik- och kulturhistoriska värdena är förhoppningsvis inom räckhåll.

Sven Olof Ahlberg, Ing-Marie Nilsson-Tarkkanen

Sven Olof Ahlberg är bebyggelseantikvarie vid Kulturbyggnadsbyrån, Lidköping

kbb@tele2.se

Ing-Marie Nilsson-Tarkkanen är antikvarie på Lindesbergs Museum

Ing-Marie.Nilsson-Tarkkanen@lindesberg.se

4/2007