Efter projektet med nyproduktion av 1700-talsmöbler tar nu intendent Lars Sjöberg ett än djärvare steg. Går det att återskapa vackra möbler så bör det även kunna gå med byggnader, är tanken. En liten 1700-talsherrgård, Sörby, från Mosjö socken i Närke har fått stå modell till ett unikt typhusprojekt. Här beskriver Lars Sjöberg och dottern, arkitekten Lovisa Sjöberg, projektet.

Idén att se om det finns möjlighet att förbättra kvalitén i svenskt bostadsbyggande kommer från Stadshypotek, som under samarbetet med Nationalmuseum de senaste åren kunnat se resultatet av Riksantikvarieämbetets samarbete med IKEA. De där genomförda målsättningarna att nytillverka främst svenska 1700-talsmöbler med samma konstruktion som originalen till överkomliga priser kanske skulle kunna överföras även till bostadsbyggande.

Att just 1700-talet i Sverige nu är särskilt uppmärksammat utomlands är inte ett resultat av svenska ansträngningar utan snarare tvärtom. Det är det internationella intresset för svenskt 1700-tal som öppnat ögonen hos de svenska kulturarbetarna och administratörerna av kulturlivet, fast 1700-talet i allmänhet hos stora delar av befolkningen haft en särskild tjusning, inte minst som inredningsideal.

Det var därför särskilt glädjande att en faksimilutgåva av Carl Wijnblads praktiska lärobok i husbyggande under hösten 1993 kunde komma till stånd.

Visserligen hade man under 1700-talet en stark ambition att försöka öka intresset och stimulera för stenhusbyggande, men liggtimmer förblev ända fram över 1800-talets mitt den dominerande byggnadsformen. Flertalet äldre timmerhus har märkvärdigt goda och flexibla planlösningar, goda proportioner och utgör resultat av arkitektoniska ambitioner som kan föras tillbaka till just 1700-talet.

I dagens svåra situation inom småhusbyggandet många drabbats hårt. På vissa håll har nyproduktionen inte bara skurits ned till hälften utan även med hela 95 procent mot tidigare år, vilket gör alla försök värda att prövas. Då dessutom en överblick över den kommande ekonomiska utvecklingen tyder på att än svårare tider väntar för dem som vill bygga ett eget hem, tror vi att just detta lilla hus kunde vara ett framkomligt projekt.

Att dessutom i en tid som vår, där den allmänna kunskapsnivån om äldre byggnadstraditioner hos såväl beslutsfattande byggare som konsumenter är låg, är det extra nödvändigt att stå på fast historisk mark. Vi har därför tagit ett existerande svenskt gammalt hus som förebild till detta nybyggnadsprojekt. Att huset under sin glansperiod dessutom fungerat som huvudbyggnad på en liten herrgård som haft säterirättigheter gör identifikationen snarast lättare. Men det är också den måttfulla skalan med ursprungligen endast fem rum på en bottenyta mindre än 100 kvadratmeter. Denna säteribyggnad, uppförd sannolikt vid 1600-talets slut i en våning har senare på 1780-talet nyinretts genom borttagande av en mellanvägg på vänstra gaveln och omvandlats till en elegant gustaviansk bostad med tre rum och kök.

Sexdelad planform

Planformen, den sexdelade, med salen i centrum innanför den i mittaxeln liggande farstun eller entréhallen, hade ursprungligen lanserats vid 1600-talets mitt som i palladiansk inspiration till svenska förhållanden. Det var framför allt arkitekter som Nicodemus Tessin d. ä. och Mathias Spieler som flitigt för tidens mer påkostade herrgårdsanläggningar använder denna planlösning. Fast de större husen uppfördes mestadels i sten, förstorade och med rikare planlösning, men där bruket att lägga salen i centrum var regel. Det blev främst i envåniga flygelbyggnader som denna planform då kom att utföras. Flyglarna till Sjöö herrgård i Uppland är visserligen stenhusbyggnader, men inspirationen till trähusen kom ofta just från sådana praktanläggningar.

Det blev dock i första hand arkitekten Erik Dahlberg som för officersboställen av högre rang formade urtypen för det lilla svenska herrgårdshuset i en våning uppfört i rödmålat liggtimmer.

Spridd hustyp

På många äldre målningar och fotografier från 1800-talets mitt kan man se hur spridd denna hustyp varit. På 1700-talet spreds hustypen vidare till prästgårdar och andra löneboställen, för att vid tiden för laga skifte av bondbyarna övertas av bondebefolkningen och då inte bara som envåningshus utan under 1800-talets mitt nästan som regel i två våningar. jämsides levde också parstugans planform vidare, särskilt i tvåvåniga hus, till exempel i Småland. Ofta påbyggdes vid 1800-talets mitt tidigare envåniga hus med en andra våning, inte av nyttoskäl utan snarare som social statussymbol.

Förebilden för detta hus, huvudbyggnaden på Sörby säteri i Mosjö socken i Närke blev också förstorat efter laga skifte. Gården hade dessförinnan legat omgiven av en hel by, men efter utskiftningen av bondgårdar blev endast prästgården och såteriet kvar på den gamla byplatsen. Den gamla herrgårdsbyggnaden som lämnades kvar var betydligt mindre än de en- eller tvåvåniga hus som uppfördes på de utflyttade bondgårdarna. Herrgårdshuset förlängdes till nära dubbel längd och påbyggdes då med en tre fönster bred gavelfronton i centrum, som i övervåningen bl a inrymde en stor sal med fyra fönster. Huset panelades och på södra fasaden, mot trädgården insattes nya förhöjda fönsterkarmar samtidigt som de kvarvarande fönsterkarmarna försågs med nya fönsterbågar med större rutor.

Denna förändring, som kan dateras till 1850- eller 1860-talet, dolde exteriört kontakten med det äldre huset, särskilt som ett nytt yttertak uppfördes över hela husets längd. Det är endast vissa oregelbundenheter i entréfasaden som avslöjar att huset har blivit tillbyggt, bl a förekomsten av dubbla entréer på gårdsfasaden. Interiört lämnades den äldre husdelen i det närmaste orörd med sina putsade tak, snickerier, bröstpaneler med fyllningar under fönstren, halvfranska dörrar och vävspända väggfält från gustaviansk tid, cirka 1780.

Sedan den siste private ägaren och brukaren avlidit och gården övertagits av Allmänna arvsfonden styckades gården och huvudbyggnaden övertogs av staten genom Skogsvårdsstyrelsen. Byggnaden blev alltmer förfallen, inte minst på grund av den täta lövskogsvegetation som nästan helt dolde huset på tre sidor. Även om ett bevarande av huset i sitt tillbyggda utseende har ett egenvärde, visade det sig att det konstruktionsmässigt endast fanns en lösning för att rädda den äldre delen, nämligen att frilägga den äldsta husdelen genom att plocka ned den senare halvan.

Om inte den äldre husdelen, som utgjort hela huvudbyggnaden till 1800-talets mitt, hade haft så välbevarad gustaviansk interiör, trots stora hål i yttertaket, hade säkerligen huset sedan länge varit jämnat med marken.

Väggdekor

Den konstnärliga väggdekoren i de tre rummen, salen, förmaket och kammaren hade till största delen bevarats under senare övertapetseringar och utgör tillsammans den ideala eleganta enfamiljsbostaden med nästan alla detaljer kvar som förlaga för snickerinyproduktion. På grund av stora långvariga rötskador, särskilt i den tillbyggda husdelens bärande väggar, bjälklag och takstolar, har efter långvarigt övervägande beslut tagits i samråd med länsantikvarien om rivning av tillbyggnaden på höjden och längden för att rekonstruera det äldre husets exteriör främst i form av ett nytt yttertak. Den slutliga rekonstruktionen av husets exteriör kan göras först under pågående nedtågande av tillbyggnadens timmerstomme, som ska återanvändas i ett nytt liggtimrat hus med den gamla byggnaden som förebild.

Yttertakets rekonstruktion

Den största frågan vad gäller den gamla säteribyggnadens exteriör är hur exakt man ska kunna rekonstruera husets yttertak, om detta har varit ett torvtak som på Lirmés födelsegård, komministerbostället Råshult i Småland från 1740-talet, eller, troligare, ett säteritak med spånbeklädnad, som tycks ha varit det vanliga på mindre herrgårdshus som behövt hävda sin särställning gentemot andra hus.

Den av oss rekonstruerade utförda takutformningen har haft ett liknande hus från 1770-talet som förebild, nämligen den envåniga huvudbyggnaden på Odenslunda gård i Fresta socken i Uppland. Även detta hus har den sexdelade planen med salen i mitten, omgiven av två rum mot vardera gaveln.

På Sörby togs av allt att döma väggen mellan kamrarna på västra sidan bort för att skapa ett sengustavianskt sällskapsrum, på initiativ av dåvarande ägaren, kyrkoherden i Örebro, Erik Waller. Denne man, som varit hovpredikant och vunnit Kungliga patriotiska sällskapets guldmedalj i tävlingen om en nationell svensk klädedräkt var säkerligen även på inredningskonsten en modemedveten person. På detta tyder i alla fall de bevarade väggmålningarna som har samma charm som rummen i Kavaljersflygeln på Gripsholms slott.

Pröva mot byggnormen

Frågan om det är realistiskt att få igång en nyproduktion av småhus måste först prövas vad det gäller svensk byggnorm och om ett 1700-talshus skulle kunna inrymma vår tids krav inom en så liten boyta.

John Sjöström, lärare och professor vid Konsthögskolans arkitekturskola, har granskat och lämnat viktiga lösningar till förslaget samt visat att byggnormen faktiskt kan tillämpas på Sörbyhuset. Man kan dessutom kan uppnå trivselmässiga fördelar förutom självdragsventilation genom eldstäder i varje rum. Eldstäder i bostäder borde vara ett självklart krav.

Man har tidigare hävdat att användandet av liggtimmer skulle vara ett resursslöseri i nyproduktion, men en rad skäl talar emot detta såväl ekologiska synpunkter, brandsäkerhet och återanvändningsaspekten, dvs framtida flyttning av ett hus till ny plats. Den svenska skogsindustrin, som i alltför hög grad haft som mål att producera flis, pappersmassa samt produkter inom spånplattor har inte tillräckligt insett det framtida behovet av att producera produkter i massivträ. Inte minst de från Tyskland ställda miljökraven kommer att tvinga fram detta om den svenska trävaruindustrin ska ha en chans att återta förlorade exportmarknader.

Att människor även i Sverige efter decenniers ”köp-slit-släng”-mentalitet vill ha långtidsvärden i boendet står klart. Vi tror därför att redan detta att dra igång ett avancerat och ”svårt” typhusprojekt och att prova svensk byggproduktion är värt ett försök. Det ställer ett antal klart uttalade kvalitetskrav som har sin referens i originalhuset. Kan man på ett rationellt sätt såga liggtimmer och göra knuttimring? Hur stora utbildningsbehov finns det för att i de delar av Sverige som har ett fullgott timmerbestånd på plats göra stommar som sedan kan levereras direkt till bestämmelseorten? Kan man få till stånd en rationell tillverkning av dörrar, fönster och karmar i tillräckligt bra kärnvirke enligt gamla konstruktioner och proportioner? Även frågor som hur vi får fram massivt golvträ behöver undersökas. Att en 1700-talsförebild ger närmast klara svar med metoder som inte använts sedan länge är en fördel. Ett exempel på detta är att golvplankor skall spikas uppifrån med synlig spik i stället för dold skråspikning. Detta har fördelar om man t ex behöver ta UPP ett golv för att sedan lägga till baka det.

På de punkter där gamla hus inte motsvarar vår tids krav gäller det att finna lösningar som inte förstör planlösningen och det arkitektoniska uttrycket. Utrymme för toalett och dusch med handikappkrav och modern köksutrustning är exempel på moderna funktioner, som kan tillgodoses på ett försvarligt sätt.

Pastischer?

Den kanske svåraste frågan att besvara är om man överhuvudtaget ska behöva använda 1700-talet för att få en nytändning i Sverige för att motverka en allmänt erkänd kvalitetssänkning inom husproduktionen.

Är det pastischer vi i så fall vill göra vilka tillgodoser en köparkategori som vill bo i ”liten herrgård” med romantik som främsta uttryck? Måste traditionen och det historiska arvet vara dött för att skapa något bra?

Det är för att vi inte tror att detta är fallet som vi känner en entusiasm inför uppgiften att göra ett försök att ta Sverige ur en mental och praktisk kris med detta projekt. Att andra utformningar i fasad, planform och uttryck är nog så bra eller bättre försämrar inte detta husprojekt. Det vill genom sin lilla skala endast vara ett första provexempel med det lilla originalhuset som ledning för att väcka högre ambitioner och starta praktiska prov om hur vi vill ta tillvara århundradens erfarenheter av ett bra boende med svenska naturmaterial som resurs.
Kan en debatt, även om den är negativ till just detta husprojekt, växa fram, så har vi i alla händelser nått det viktigaste målet, nämligen att man inte låter okunnighet och slentrian fortsätta att dominera i frågor som rör småskaligt husbyggande och det egna hemmet.

Lars Sjöberg

1:e intendent vid Nationalmuseum. Lovisa Sjöberg är arkitekt.

1/1994