En av de tankar som starkast präglade 1900-talet var att samhället skulle ta sitt ansvar för medborgarnas välfärd. I Norrbotten har man nyligen valt att byggnadsminnesförklara två byggnader som var och en på sitt sätt speglar denna ambition.
Ålderdomshemmet i Harads
I kyrkbyn Harads, fyra mil norr om Boden, ligger ett ålderdomshem som invigdes 1931. Byggnaden är hållen i en enkel klassicism. Exteriören är sparsmakad och den enda dekorationen utgörs i princip av lunettfönster i gavelspetsarna, oxöga vid huvudentrén samt fint profilerade takfotstassar. Här finns också, i interiören, inslag av funktionalism.
Anvisningar för hur ålderdomshem skulle byggas vid tiden, upprättades av staten, civildepartementet. Det var en vägledning till kommuner och innehöll råd för standard och utformning. Ritningar tillhandahölls inte, utan de skulle hellre skräddarsys på ort och ställe. Ålderdomshemmet i Harads är uppfört helt i enlighet med dessa anvisningar.
Ålderdomshemmet hade plats för 18 gäster i en- eller tvåbäddsrum. Hemmet tog emot äldre utan pension eller försörjning, men även yngre människor som inte klarade sig hemma på egen hand. Där arbetade en föreståndarinna och två biträden och alla tre bodde i huset. De som var piggare av pensionärerna hjälpte till med hushållsarbetet och tanken var att hemmet skulle vara självförsörjande.
På 1950-talet restaurerades hemmet invändigt med bland annat träfiberskivor som målades eller tapetserades med färger och mönster som då var moderna. Det var förhållandevis små förändringar som i dag är en ”årsring” i huset, men som inte förändrade husets karaktär och det är i dag mycket välbevarat.
Ålderdomshemmet restaurerades 1999, med stöd av länsstyrelsen. Det hade då stått tillbommat under ca 30 år och bara sporadiskt använts som förråd. Restaureringen gällde visst utbyte av material på grund av vattenskada, men till största delen gällde det restaurering av ytskikt. En stor andel snickerier är bevarade sedan 1931 i fönster, fönsterbänkar, listverk, trappräcke, klädskåp.
Restaureringen har huvudsakligen beaktat det som var kvar sedan 1950-talet i kulörer och tapeter. Vindfånget har tillåtits avvika från detta eftersom de ursprungliga materialen av pärlspont och lister var kvar med en mustig färgsättning i engelskt rött och grågrönt.
Pontusbadet i Luleå
Badhuset ritades av arkitekterna Jan Ericson, Torgny Gynnerstedt och Bengt Ågren i mitten av 1950-talet. Badet blev byggnadsminne 2003 och är ett gott exempel på det kvalitetsmedvetna byggandet på 1950-talet. Badhuset är sammanbyggt med fler byggnadskroppar för café och idrottshall. De är lätt vinkelställda till varandra och vänder sig mot sydväst. Simhallens fasad är nästan upplöst av stora fönsterpartier som löper från golv till tak. Den ljusa årstiden upphör väggen som gräns och binder samman simhallen med utemiljön och utsikten mot Stadsviken. Väggmaterialet utåt är av marmor, en omsorg i materialvalet som även genomsyrar hela byggnaden. Lilla simhallen som rymmer barnbassängen har skimrande mosaik på väggarna. Den är komponerad av Per Andersson och utförd av K. B. Peruzzario, Mariebergs konststensgjuteri i Gammelstad.
Badhuset utformades i folkhemsbyggandets anda, det skulle vara tillgängligt för den breda allmänheten. Skolbaden var gratis och simkunnigheten och hygienen skulle därigenom förbättras. Det utformades som ett litet centrum med bad, café, sportlokaler och dam- och herrfrisering. Entréhallen är stor och öppen, placerad centralt i byggnaden och den markeras på utsidan. Hela badhusets eleganta och moderna utformning var ett uttryck för att detta hus och verksamheten där var viktig.
När det kommer till kroppskultur är det här högborgen i staden!
År 2000 restaurerades badhuset utvändigt genom att skivorna för solavskärmning byttes ut. Förut bestod simhallens fönster av isolerglas i träbågar med en utsida av teak. Senare har fönsterbågar bytts till anodiserad aluminium. Solavskärmningen bestod av opaxitglas och de var mindre än i dag. Färgen var sannolikt ljust blå. Skivorna för solavskärmning har underhand blivit fler och större, utförda med plåt limmad på träfiberskiva. År 2000 byttes alla skivor mot vit Pentagonpanel. Opaxitglas hade dock varit att föredra eftersom Pentagonpanelen ger ett stumt intryck, utan djup.
Man har också bytt armaturer i simhallen. De nya har tillverkats med de gamla som prototyp. Vid lilla bassängen ritades skenorna något större för att öka i stabilitet. I övrigt är de i stort sett likadana som de förra och får anses som väl anpassade.
Agneta Engström
Byggnadsantikvarie vid länsstyrelsen i Luleå och föreningens länsombud i Norrbotten.
1/2004
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
