Miljoner människor bor i städerna, men vissa mindre än andra. De bor i miljonprogrammen. De är varken stad eller land, däremot anses de vara både problemområden och kulturmiljöer. Sedan de byggdes har de sett mängder av projekt komma och gå. Johanna Roos berättar hur debatten och miljöerna ser ut idag och ställer frågan om vad byggnadsvården har att tillföra. Ska vi propagera varsamhet som vanligt, eller?

Sedan miljonprogramsområdena stod färdiga i mitten av 1970-talet har de diskuterats och kritiserats. Genom otaliga åtgärdsprogram har man velat förbättra deras rykten och höja boendekvaliteten. Satsningar har gjorts på upprustning, ombyggnad, omgestaltning, rivning, ombildning, hyresgästernas medinflytande, trygghet, service, trafikfrågor, husens energiförbrukning, stambyten och lokalt entreprenörskap. För att bryta segregationen har man försökt locka nya kategorier av boende, skapa arbetstillfällen och göra sociala satsningar. Samtidigt har kulturvården under de senaste åren börjat se miljonprogrammet som en del av vårt kulturarv, ett kulturarv som bör vårdas varsamt.

Men vilka förutsättningar finns egentligen att bevara något som kritiserats av så många? Det finns många frågor som är svåra att ta ställning till – i alla fall tycker jag det.

En miljon bostäder – hård kritik

I efterkrigstidens Sverige var bostadsbristen stor och boendestandarden låg. För att lösa problemet antog riksdagen 1964 målet att bygga en miljon bostäder på tio år – miljonprogrammet. Idag utgör de cirka 25 procent av Sveriges samlade bostadsbebyggelse.

Miljonprogrammet löste många bostadspolitiska problem, men kritiken kom fort. Redan från början anklagades de nya områdena för att vara monotona, trista och allt för storskaliga. Diskussionerna om miljonprogramsområdena har sedan fortsatt och är idag ett ständigt återkommande tema. Med statistik har man visat att de är både etniskt, socialt och ekonomiskt segregerade. De beskrivs ofta som problemområden där kriminalitet och socialt utanförskap frodas.

I kritiken utgör ofta byggnaderna och deras utformning en del av problematiken, arkitekturen har beskyllts för att leda till vantrivsel. Som svar på kritiken har stat, kommun och ägare vid flera tillfällen satt in olika typer av åtgärdsprogram. Vissa har varit återhållsamma medan andra har förändrat områdenas karaktär totalt. Bland de mest omfattande insatserna hittar vi ROT-programmet, 1984–1994, de energibesparande åtgärderna under 1980-talet samt 1980–90-talens turn-around-ombyggnader. Andra typer av projekt har handlat om social mobilisering.

Genomslaget

Miljonprogramsområdena har flitigt studerats av arkitekter, etnologer, sociologer och kulturgeografer, men först på senare tid av antikvarier och byggnadsvårdare. Det stora genomslaget i kulturmiljösektorn fick de i slutet av 90-talet. Ylva Blank, doktorand vid Göteborgs universitet som studerat miljonprogrammets ”kulturarvisering”, menar att det tidigare bara gjorts enstaka projekt. En anledning till att miljonprogrammet uppmärksammades av Riksantikvarieämbetet var de medel som tillfördes genom regeringens proposition ”Utveckling och rättvisa – en politik för storstaden på 2000-talet”. RAÄ fick i uppdrag att stärka och ta tillvara storstädernas kulturvärden. Projektet ”Storstadens arkitektur och kulturmiljö”, 1999–2001, startades och syftade till kunskapsuppbyggnad kring de moderna kulturmiljöerna. Diskussionerna om ett varsamt förhållningssätt till rekordårens bebyggelse tog fart. Sedan dess har en rad satsningar gjorts och ett flertal skrifter som behandlar miljonprogrammets historia, karaktärsdrag och varsamma ombyggnad har getts ut. Idag, knappt tio år senare, verkar det föras en ny politisk diskussion. I en debattartikel i DN kunde vi nyligen läsa om integrationsministerns förslag om att riva i miljonprogrammet för att minska segregationen. En bra lösning? Nej, jag tror inte det.

Höjda röster för bevarande

Den senaste tiden har allt fler röster höjts för att miljonprogrammens bebyggelse ska skyddas och hanteras varsamt i större utsträckning. I ett tidigare nummer av Byggnadskultur skrev Ylva Blank om Skolspåret i stadsdelen Hjällbo och menade då: ”Med tanke på att rekordårens bostadsbebyggelse utgör omkring en fjärdedel av alla lägenheter i Sverige borde det inte vara kontroversiellt att göra byggnadsminnen även av denna epoks bostadsområden.”

Vid en riksintressekonferens i Göteborg, april 2009, var det många som menade att riksintresse- urvalet borde kompletteras med efterkrigstidens boendemiljöer. Mats Herklint, antikvarie vid Länsstyrelsen i Västra Götaland, pekade bl.a. på Västra Frölunda. Där finns flera tidstypiska stadsdelar från 60-talet, där i synnerhet de utmärkande punkthuslandskapen, enligt Herklint, kanske håller måttet som moderna riksintressen.

En del av kulturarvet?

Trots den senaste tidens diskussioner är det få byggnader från perioden som skyddas genom kulturminneslagen eller bestämmelser i plan. Vad beror det på? De flesta är nog överens om att miljonprogrammen är en del av vår historia och att de kan berätta om lånesystem, arkitekturideal, planideal och trafikplanering. Men kanske är det så att de ännu inte fått en officiell ställning som en självklar del av vårt kulturarv? Att det inte blivit en samhällsangelägenhet att bevara dem?

Det är givetvis svårt att göra generaliseringar, och det finns undantag. På Rymdtorget i stadsdelen Bergsjön, ett 60-talsområde i nordöstra Göteborg, har fem åttavånings punkthus och ett loftgångshus ”q-märkts” och getts skyddsbestämmelser i detaljplan. Beslutet ledde till en del förvånade rubriker.

Ett annat exempel är Skolspåret i stadsdelen Hjällbo i Göteborg, som var först ut bland miljonprogrammen i Sverige med att få byggnadsvårdsbidrag för sin upprustning. Bidraget gick till en övertäckt gång med betydelse för områdets struktur och karaktär. ärendet fick stor uppmärksamhet i media. I samband med beslutet arrangerades en presskonferens. ”Nu k-märks betongen!” skrev dagstidningarna. Den dåvarande VD:n för HjällboBostaden såg chansen att använda det kulturhistoriska värdet för att vända den negativa bilden av området. Senare väcktes fråga om att göra Skolspåret till ett byggnadsminne, men vid den tiden hade bostadsbolaget bytt VD – och den nya ställde sig inte lika positiv. Skolspåret blev aldrig byggnadsminne.

Men att båda exemplen lett till höjda ögonbryn och rubriker med utropstecken tyder kanske ändå på att miljonprogrammen står och väger mellan att vara något som bara några av oss känner någonting för, och något som delas och värderas högt av många. Och kanske är det så att utan förståelse och intresse för miljonprogrammets kulturhistoriska värden hos politiker, bostadsbolag, boende och allmänhet så blir det svårt att vinna acceptans för argument om bevarande, skydd och varsamhet. Där har vi fortfarande en stor uppgift.

Kritiserat, studerat – omvärderat?

Miljonprogrammen ställer helt klart kulturmiljövården inför en rad svåra frågor. Vad innebär exempelvis varsamhet i dessa områden? Byggnadsvården vill ofta bevara det tidstypiska för olika epokers byggande. Men det som är representativt och karaktärsskapande här är också det som ofta kritiseras – upprepningen, storskaligheten, de plana taken och betongelementen.

I boken ”Förändra varsamt”, utgiven av RAÄ 2004, beskrivs hur vi idag behandlar 1800-talets stenstadsbebyggelse med stor respekt, men att samma hänsyn inte visas rekordårens flerbostadshus. Vi har visserligen alltid ifrågasatt den senast passerade byggnadsepoken, men kommer vi någonsin att uppfatta miljonprogrammen som vackra och värdefulla på samma sätt som våra gamla stadskärnor? Dessutom valde vi faktiskt medvetet bort vissa av stenstadens tidstypiska karaktärsdrag – de gyttriga gårdarna sanerades. Kan vi jämföra det med förändringarna i miljonprogrammen där man väljer bort de karaktärsdrag som inte uppskattas?

I östra Gårdsten i Göteborg demonterades sju åttavåningshus delvis och byggdes om till terrass- hus för att bryta upp storskaligheten. Dessutom revs två femvåningshus och ersattes med ett antal småhus. Men jämförelsen låter sig inte riktigt göras, i ena fallet gjorde byggnadsvården ett aktivt val, i det andra inte.

Det verkar som om vi vart 30:e år omvärderar vilka stilar vi gillar och erkänner att den nya stilens karaktärsdrag har kvaliteter som vi vill bevara och till och med ta fasta på i nybyggandet. Vi har sett det hända många gånger, men finns det en lagbundenhet i detta? När det gäller miljonprogrammen har vi kommit till en punkt där många är överens om att de är en viktig del av vår historia, men det är sällan man hör någon som vill ta fasta på upprepning, storskalighet, frilagd ballast av dansk sjösten och trafikseparering när vi bygger nytt. När hörde du senast någon säga: ”äsch, nyfunkis gillar jag inte, varför byggs inte trafikseparerade områden med rejäla skivhus på tio våningar i betong nuförtiden?” Dit har vi inte kommit än, och frågan är om vi någonsin gör det.

Varsamhet, mot vadå?

Vi ska vara varsamma mot miljonprogrammets bebyggelse. Men kan man använda samma förhållningssätt till varsamhet här som i äldre bebyggelsemiljöer? I ett miljonprogramsområde kanske en varsam åtgärd kan vara att man bevarar områdets struktur men färgar om fasaderna. När balkongerna på Skolspåret skulle bytas ut lyckades bostadsbolaget med hjälp av Stadsmuseet hitta den ursprungliga tillverkaren som faktiskt hade kvar originalformen. Nya balkonger göts, men i den gamla formen. Var det varsamt? Ja, i den här miljön är det nog det, men inte i en äldre, icke industriellt tillverkad, byggnad.

Det är kanske så att inget miljonprogramsområde kommer att bevaras intakt i sitt ursprung- liga skick. Många områden har redan förändrats kraftigt genom de många åtgärdsprogrammen. Vi kommer att välja ut ett fåtal byggnader som ges skydd – annat kommer att gå förlorat. Vi väljer ut vissa karaktärsdrag som vi vill spara, andra väljer vi bort – precis som vi alltid gjort. Det som blir kvar är de byggnader som klarat sig i debatten – som fått allmänt genomslag som en del av vårt kulturarv. Att de uppskattas och erkänns av många människor är nog det som blir avgörande för hur de kommer att vårdas och vilket skydd de får.

Dit har vi kanske inte riktigt nått idag, men vi har kommit en bit på väg. Vad som betraktas som värdefullt förändras hela tiden. I början av 1900-talet sågs jugendarkitekturen som höjden av dålig smak, men idag är den uppskattad av många, den vårdas varsamt och skyddas med lag. Kommer vi någonsin att uppskatta rekordårens arkitektur på samma sätt, och hur mycket finns kvar av den då?

Johanna Roos, bebyggelseantikvarie Minne och Miljö AB och redaktör för Gula Listan.

2/2009