»Inget är på förhand givet« tycks vara denne byggares inställning till yrket då man hör honom berätta. Ser man hans eget stråtäckta korsvirkeshus gissar man kanske i stället på »det var bättre förr«.
Michael Andersén fick Svenska föreningens för byggnadsvård diplom i våras »för sin förmåga att på ett kunnigt sätt använda sig av och utveckla lokala material och traditionella byggmetoder«. Nu är jag på besök hos diplommottagaren i hans hem i det lilla samhället Domsten strax norr om Helsingborg en av sommarens dallrande heta dagar.
Michael presenterar sig som bygghantverkare och berättar också att han är byggnadsingenjör efter tre år på Tycho Braheskolan i Helsingborg. Till hantverket kan man nå fram längs många vägar; i Michaels fall har två erfarenheter bidragit till att skapa hans engagemang i yrket. Det första var praktiken i gymnasiet hos pappa som är byggmästare i Norge. Han jobbade som armerare och fick eget ansvar. Det andra var mötet med Sten Nilsson i Laholm – som fick Byggnadsvårdsföreningens diplom redan på 1980-talet. Hos honom gick Michael i lära i tre år. Men dessförinnan hade han arbetat på byggfirman Göran Bengtsson i Helsingborg. Det var när den gick i konkurs 1993 som han sökte andra vägar att bygga hus. Han ville syssla med hantverk, inte industri. I Norge hade han under sin praktik sett hur man använde mycket mer massivträ. Tillbaka i Sverige var det bara skivor av spån och gips.
Nu kom också Svenska föreningen för byggnadsvård att spela en roll. I tidskriften Byggnadskultur fann han nämligen annonsen till en kurs i lerbygge som Johannes Riesterer genomförde vid Almagården i Örebro. Av Johannes lärde han sig mycket.
Nu driver Michael egen firma sedan 1996, Byggnadshantverk i Helsingborg AB, med tre anställda. Han betonar att han ägnar sig åt bygghantverk, inte industri. Han söker kvalitet i både material och utförande och föredrar massivt trä till tak och väggar. Hälften av hans uppdrag består i antikvarisk byggservice åt Kärnfastigheter, det kommunala bostadsbolaget i Helsingborg, Fredriksdals friluftsmuseum och länsstyrelsen.
– Radhuset vi bodde i förut och som jag var med om att uppföra var för varmt på sommaren och dragigt på vintern. Lättbyggnadstekniken är inte tillräckligt bra.
När Michael skulle bygga egen villa åt sig och familjen ville han bygga efter eget huvud och med egna händer utan att kompromissa. Vad som verkligen var bäst fick han själv ta reda på. Bygget blev också en vidareutbildning, ett slags forskning.
– Det har tagit lika lång tid att välja och finna de lämpligaste materialen som att bygga. Det mest exotiska är terrakotta-plattorna i hallen, som kommer från Spanien. De är porösare, varmare och mjukare att gå på än klinker.
– Blåsta glas är vackrare än maskinglas. Begagnade blåsta glas fann jag i gamla fönster. Jag valde spröjsar för att det är vackert. För att få en smäcker och stark konstruktion använde jag utvald ek till fönsterbågarna, spröjsarna är bara 18 mm breda.
– Eken och de övriga materialen kommer från närbelägna skogsägare, inte från någon bygghandel.
Ekarna var Michael själv med och valde ut, avverkade, sågade och till slut hyvlade för hand. Bästa bitarna använde han till snickerierna, de näst bästa till golven, de därefter till stommen och de minst goda till »ryggaträ«, som ligger över taknocken och håller vass och »ålagräs« på plats.
Vurmen för traditionella material och hantverksmässigt byggande har givit traditionella former. Men det var också ett medvetet val att anpassa nybygget till de angränsande äldsta husen i samhället.
– Utmaningen nu är att bygga modernare skånelängor, säger Michael som om han kunde känna min undran över formlånen.
Han har mött arkitekten Jon Ossler på Ven som skapar hus med lokala drag och som är byggda med beprövade sunda material men med moderna former.
– Fönstren i de husen saknar foder och ligger i liv med stommen/väggen. Det är mycket vackert och ändå både ändamålsenligt och på något vis i kontakt med traditionen.
Michael söker och finner. Han tror på det goda exemplet. När han ser äkta material ändamålsenligt använda blir han intresserad. Vasstak till exempel. Taktäckning är i själva verket hans största intresse just nu.
– Vasstak är täta, värmeisoleriande och dämpar ljud. Materialet är naturligt vackert och åldras med behag. Vårt eget tak är 40 cm tjockt och ska hålla i 50 år.
Livslängden är viktig då man väljer byggmaterial och pekar bort från plast, som åldras och bryts ner på ett fult sätt.
I Michaels hus finns ingen plast, inte ens i våtrummet. Badrumsgolvet av klinker vilar direkt på kalkbruk.
Michaels övertygelse smittar. Att undervisa borde ligga bra till för en sådan person. Det visar sig också att han har varit lärare på Hantverkstan på Sofiero, som drivs av Folkuniversitetet. Där ges sommarkurser i grundläggande snickeri, smide, dekorationsmåleri, fönsterrenovering, möbelhantverk med mera.
Engagemanget i traditionella hantverk har gett jobb. Michael fick till exempel uppdraget att återuppbygga ett brandhärjat hus i Stubbaröd med lersten och leca/lera i gjutkonstruktion. Ansvaret för underhållet av Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg har han också fått för sina specialkunskaper.
Alternativa hus med hänsyn till miljön och de boendes hälsa. Hus av tunga material, med hantverksmässigt utförande och med vackra ytor och detaljer. Hus där teknik och utseende följs åt, det är vad Michael vill bygga.
Ulf Lindahl
3/2002
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
