Väl utarbetade principer och överenskommelser har kännetecknat rekonstruktionsarbetet av Södra Råda gamla kyrka och renoveringen av Ingatorps medeltida tiondebod. I denna avslutande artikel på temat hantverksforskning, redogör Karl-Magnus Melin för ideologiska ställningstaganden, poängerna med att arbeta tvärvetenskapligt och projektens påverkan på framtida arbeten med medeltida konstruktioner.

Södra Råda gamla kyrka var internationellt känd framförallt för de högklassiga målningarna i koret från 1323 och innertakskonstruktionen i form av ett treklövervalv som var den sista i sitt slag.

Ingatorps tiondebod var däremot betraktad som en av många timrade 1700- eller 1800-talsbodar i Småland, ända tills den »upptäckte« som 1200-talsbyggnad vid en av Byggnadsvårdsföreningens vårresor. Dess anspråkslöshet och självklara funktion hade skonat den från omgestaltningar och ombyggnader, och i stort sett var det endast syllarna och takspånen som hade ersatts sen den uppfördes.

Projekten i Södra Råda och Ingatorp har dragit nytta av varandra. I Ingatorp har de hantverksvetenskapliga resultaten och erfarenheterna från Södra Råda kunnat användas i bevarandet av en av rikets äldsta och mest välbevarade timmerbyggnader.

Rekonstruktionen av Södra Råda kyrka

Omgående efter branden 2001 startade arkeologiska undersökningar och förundersökningar. Den praktiska rekonstruktionen inleddes 2007.

Redan från början klargjordes att målet inte var att återskapa en kopia av den kyrka som var borta. Syftet var istället ökad kunskap om kyrkan och medeltida timmermanskonst. Denna ökade kunskap skulle i förlängningen användas för att vårda och bevara det kulturarv i trä som finns kvar.

Under arbetet med förundersökningarna besöktes andra kyrkor, för att få referenser till det som inte fanns dokumenterat i Södra Råda före branden. Mer ingående exempel på hur vi arbetat med de praktiska laborationerna vid rekonstruktionen beskrivs i tidigare nummer av Byggnadskultur.

Ingatorps tiondebod

Vid undersökningar av byggnaden med start 2012, framkom att skadebilden var mer omfattande än vad som förmodats.

Med ett skadeunderlag kunde projektgruppen diskutera fram förhållningsregler för arbetena. En av de viktigaste utgångspunkterna var ICOMOS Mexicodokument från 1999. Förhållningssättet sammanfattas i Riksantikvarieämbetets bok »Fem pelare«:

» … det primära syftet med bevarandet är att upprätthålla kulturarvets historiska autenticitet och integritet. Varje ingrepp måste baseras på noggranna studier och (..) inte försvåra framtida arbeten eller tillgängligheten till byggnadsarkeologiska spår. Man ska sträva efter att bevara så mycket som möjligt av det existerande originalmaterialet. [—] Om någon yta behöver förnyas eller byggnadsdelar behöver bytas ut, ska man eftersträva det ursprungliga materialets karaktär. Traditionella sammanfogningsmetoder ska användas för att sammanföra gammalt och nytt. Man bör acceptera att nya delar är urskiljbara från de äldre, eftersom det inte är lämpligt att kopiera naturligt åldrande…«.

Vi sparade ett troligen medeltida råttbo som kommer att analyseras av arkeobotaniker.

Utifrån de kunskaper i medeltida timmerhantverk som rekonstruerats i full skala i Södra Råda var det möjligt att i mycket hög grad följa dokumentets rekommendationer. Tidstypiska verktyg och tekniker var framtagna till rekonstruktionen och dessa kunde nu även användas för att laga Ingatorpsboden.

Specifika riktlinjer

För att inte göra förhastade beslut under arbetets gång formulerade vi även följande riktlinjer som var specifika för tiondeboden:

1. Tiondebodens interiör är det närmsta man kan komma en orörd 1200-tals timmerbyggnad. Före, under och efter ingrepp ska dokumentation ske för att öka förståelsen om byggnaden och utnyttja det unika tillfälle som en restaurering innebär. De arbeten som utförs ska eftersträva att minimalt av originalmaterial (i allmänhet) och originalyta (i synnerhet inåt rummet) ersätts.
2. Ersättningsmaterial ska tillverkas på samma vis som det originalmaterial som ersätts en gång har tillverkats. Exempelvis ska en kluven bräda ersättas med en kluven.
3. Lagningar ska om möjligt göras med historiska metoder och redskap så länge det inte inkräktar på punkt 1.
4. Material ska om möjligt tas lokalt.
5. Projektet ska förankras lokalt och regionalt, kurser och visningar ska ske i samarbete med Hantverkslaboratoriet.
6. Ett tvärvetenskapligt angreppsätt ska användas men även ett mångvetenskapligt.

Framförallt punkt ett och tre var viktiga att återkomma till. Då vi tillverkade lagningsmaterial för hammarbandet visste vi inte exakta omfattningen av skadan och högg därför fram ett timmer som skulle kunna ersätta hela det rötskadade hammarbandet om det behövdes. När vi gjorde lagningarna ersatte vi så lite som möjligt och vissa partier har mycket tunna originalytskikt in mot rummet. Traditionellt skulle man inte lagat så, men i de fall historiskt tillvägagångsätt riskerade att förminska upplevelsevärdet fick hantverket stå tillbaka.

Den lokala förankringen

Hur viktiga de fyra första punkterna än är, så står de och faller om inte ett projekt av detta slag förankras lokalt. För lokalborna var byggnaden inledningsvis ett uthus som alltid funnits, hur skulle vi få dem att se det som något märkvärdigt och bevarandevärt? Tid har lagts på att berätta och visa genom hant- verksdemonstrationer och reportage i såväl lokaltidningarna som radio och tv.

Ett tvärvetenskapligt angreppssätt

Det tvärvetenskapliga i punkt sex handlar om att uppmärksamma även det som kan ses som sidospår. Ett exempel är att vi sparade det organiska material som fanns i ett troligen medeltida råttbo. Det är mycket ovanligt med välbevarat, torrt material från medeltiden, och det kommer att analyseras av arkeobotaniker.

Värdet av berättelserna

Det tvärvetenskapliga kan vara till hjälp för att hitta berättelser som sätter in byggnaden i en större kontext. Även restaureringsarbetena i sig har genererat historier. Om hundra år minns ingen vilka vi i projektgruppen var, men kanske man fortfarande pratar om kyrkvaktmästarens fru Gun Nilsson som rätade 2500 handsmidda spik och Våge Johansson som tillverkat träkol som kunde användas till att förstärka tjäran till takspånen.

Även som besöksmål har rekonstruktionen en viktig folkbildande uppgift. Ökad uppmärksamhet är en viktig del i att ge legitimitet till bevarandet.

Närma sig den medeltida timmermannen

En stor fördel med en fullskalerekonstruktion är att man tvingas ta ställning till likartade problem som de medeltida hantverkarna ställdes inför. Många av frågorna, och förståelsen för vilken kunskap vi saknat, har framkommit när vi stått inför ett nytt moment på byggplatsen. Vi har med andra ord inte haft tillräckliga förkunskaper om vad vi behövde veta för att bygga.

Projektets utdragenhet över tid har gjort att vi som hantverkare har kunnat dekonstruera vårt moderna hantverkskunnande och vågat ta risker för att närma oss medeltida metoder, så som de kan utläsas genom verktygsspår på originalmaterial.

Fortsättningen

Erfarenheterna från rekonstruktionen praktiseras nu i flera pågående stiftsprojekt med ett gemensamt mål att inventera vad som finns kvar av medeltida timmermanskonst i rikets kyrkor. Kunskap som ska vara användbara för församlingar, stift, antikvarier, projektörer, länsstyrelser och hantverkare inför och vid åtgärder som riskerar att skada detta kulturarv i trä.

Rekonstruktionen och förundersökningarna har medverkat till att de pågående stiftsprojekten fått den hantverksorienterade inriktning de nu har.

Synergieffekter

Utan laborationerna i Södra Råda skulle det inte vara möjligt att identifiera och tolka en stor del av det som påträffats i stiftsprojekten, och stiftsprojekten har gett referenser som kunnat tolkas och provas vid laborationer i full skala.

Ännu ett exempel på synergieffekter är hur vi kan knyta studenter till Södra Rådarekonstruktionen och låta dem göra laborationer och dokumentationer. Flera lärlingar har berikat rekonstruktionsarbetet och fungerat som en garant att kunskaperna sprids och lever vidare för att kunna användas i bevarandet av timmerhantverkets materiella och immateriella värden.

Men vad har vi gjort med tiondeboden?

Man kan säga att vi har reparerat, restaurerat, renoverat, konserverat och till och med delvis rekonstruerat byggnaden. Men utifrån den vikt som lagts vid dokumentation, metodbyggande och fullskaliga laborationer så tycker jag att man skulle kunna benämna det som en hantverksvetenskaplig konservering.

Ett starkt vägande skäl till att benämna arbetena som konservering är att en huvudprincip har varit att minimera utbyte av originalmaterial och på så vis konservera ytskikten och upplevelsevärdet. Men vi har inte bara fokuserat på den materiella byggnaden. Stor vikt har lagts vid lokal förankring och medverkan, vilket har gett berättelser som sätter boden i ett sammanhang.

Varje objekt som är i behov av åtgärder är unikt och därför kan man inte enkelt säga att Ingatorpsmodellens hantverksvetenskapliga konservering är direkt överförbar. Men den kan ses som en inspiration och förebild för hur man kan göra vid åtgärder på kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

Att i ett projekts inledning inventera, värdera, ställa upp principer för åtgärder att falla tillbaka på under projektet borde vara regel och inte undantag. För en modern projektör kan det exempelvis verka mer effektivt och ekonomiskt att vid en takomläggning ersätta medeltida trobrädor med modern råspont. Medan de medeltida trobrädorna har legat i 800 år och med lite översyn kan ligga kvar, så är det nog ingen som tror att en modern råspont med papp har lika lång livslängd.

Tillsynes små ändringar som tillägg av ett modernt papptak under ett spåntak ändrar förutsättningarna och leder till minskad hållbarhet och ökade kostnader vid tätare omläggningsintervaller. Det är smartare att följa Ingatorps församlings månghundraåriga reparationsideologi; Inte byta mer än nöden kräver och inte ändra det som fungerar. Svårare behöver det inte vara.

Karl-Magnus Melin, timmerman och doktorand vid Göteborgs universitet. kalle@timmermanskonst.se