Vad driver oss att söka skönhet? Och var hittar vi den? För konsthistorikern Lars Sjöberg blev det i 1700-talet. Hans livslånga passion för vackra och funktionella hus och möbler skildras nu såväl i boken »Nio hus och en kyrka« som i filmen »En kompass mot skönhet«, regisserad av fotografen Ingalill Snitt. Filmens producent, Göran Gunér, berättar.

Lars Sjöberg var intendent på Nationalmuseum under 36 år, men parallellt ägnade han sig hängivet, ja nästan besatt, åt att rädda intressanta äldre byggnader undan rivning och förfall. Han köpte själv hus och hans samling består nu av fem herrgårdar, två brukskontor, en gammal arbetarkasern, en gästgivargård och en nygotisk frikyrka från förra sekelskiftet – inte några vanliga sommartorp alltså. Bara vården av ett sådant är mycket nog för vanligt folk, men Lars Sjöberg är ovanlig! Med kulturhistoriskt intresserade föräldrar for Lars som pojke med bil och husvagn runt till gamla byggnadsminnen i Sverige och på kontinenten. Han minns än idag tjärdoften från spåntaken på Läckö slott och den fantastiska syn som öppnade sig när familjeekipaget rullat ner för Alperna och Toscana bredde ut sig med sina mjuka kullar.

Lars tecknade ständigt det han såg och drömde först om att bli konstnär. Begåvningen fanns och drömmen lever kvar hos Lars som fyller 70 nästa år. Talangen har dock aldrig legat i träda – i själva verket har han som kulturhistoriker varit flitigt verksam som scenograf i de miljöer han tagit på sig att förvalta. Möbleringar har trovärdigt rekonstruerats och redovisats i många tidskrifter och böcker, ofta i samarbete med hustrun Ursula – också hon konsthistoriskt skolad samt återkommande med fotografen Ingalill Snitt, regissör till vår aktuella film om Lars.

Sjöbergs fantasier kring hus väcktes av Erik Dahlbergs magnifika Suecia Antiqua et Hodierna, som han fått av sin morfar innan han fyllt tio. Bläddrandet i den tunga och vackra boken inspirerade nioåringen att i en teckning förse familjens enkla sommarhus från 1800-talet med säteritak! Suecian har fortsatt att fascinera Lars genom åren – säkert var det mötet med den vackra och detaljrika gravyren av Tessins/ Spihlers Sjöö som ledde vidare mot licentiatavhandlingen i konsthistoria om denna påkostade 1600-talsbyggnad vid en Mälarvik.

Under 50-talets cityomvandling revs stora delar av centrala Stockholm. Lars minns hur han gick med sin pappa i Sergels ateljé, i gamla Konstfacksskolan intill och längs hela Drottninggatan. Redan som tonåring upplevde han stadsomvandlingen som ett tragiskt sätt att behandla en stad och redan då började han samla dörrar som han fick köpa i rivningshusen. För Sjöberg har det praktiskt funktionella alltid samsats med de estetiska traditionerna – skönhet beror av båda. En studieresa kring 1960 till Vicenza och omgivande landskap ledde till en »störtförälskelse« i Andrea Palladios villaarkitektur.

Nästa kärlek blev 1760-talsherrgården Regnaholm våren 1966. Byggnaden ligger på en lummig udde i Regnaren och från varje rum har man utsikt över sjön. Lars blev helt tagen redan när han såg huset i slutet av allén. Det hade då stått tomt i 40 år och egentligen aldrig genomgått några moderniseringar. För Lars och för många besökare är det denna kombination av bevarat ursprung och den patina tiden skänkt som skapar en alldeles särskild skönhetsupplevelse. Lars säger att det är en njutning att få vara i de vackra rummen, där de vita putsade taken reflekterar ljuset, och där de gardinlösa fönstren släpper in hela sommaren.

Det är inte lätt att enas om vad som är vackert. Palladio och andra arkitekturteoretikers proportionslära kan vara en hjälp i våra samtal om skönhet. För Lars Sjöberg ligger skönhet lika mycket i medvetna möten mellan material och konstruktion, inte minst i möbler. Det man ser ska vara logisk funktion och inte designade tilllägg. Som exempel framhåller han de estetiska höjdpunkter som även vanliga möbelsnickare för 200 år sedan lyckades nå. Man kan se ett personligt formspråk från stol till stol beroende på vem som har gjort den. Lars menar att äldre bebyggelse ofta är naturligt konstruktiv i sin funktion och därmed också skön. Symmetriskt placerade fönster mitt emellan knutskallarna sitter ju inte bara där för att det är vackert utan för den maximala hållfastheten för varje rum. Skönhet på 1700-talet är en fråga om ordning och reda i proportionerna och då uppstår för Lars Sjöberg också ett slags ögats harmoni.

1988 lyckades Sjöberg komma över ett nedgånget och rivningshotat säteri söder om Örebro. Huset såg ut att vara byggt på sent 1800-tal, men när målade äldre väggfält upptäcktes bakom förspikade fönster anade Sjöberg att det inneslutet i alla påbyggnader fanns ett helt annat hus. Han köpte och återgav det sin form från tidigt 1700-tal: en liten herrgård med sexdelad plan. Det var ett rum i den här lilla herrgården med sitt trasgranna förfall, som Frances Lincolnförlaget i England valde som omslag till Sjöbergs och Snitts bok »The Swedish Room« (»Det Svenska rummet«) som 1994 kom ut på fem olika språk och trycktes i 140 000 exemplar. Samma år uppfördes en kopia av Sörbyhuset utanför Nationalmuseum. Hundratusen besökare kom och förundrades över att det gick att ta tillbaka gammalt hantverkskunnande. Och sjutusen av dem antecknade sitt intresse för att själva bo i ett nytillverkat Sörbyhus!

Lars Sjöberg är fast övertygad om liggtimrets fördelar – också idag. Liggtimmerhus är som en byggsats: man kan plocka upp och ner den hur många gånger som helst och har något blivit skadat kan man byta ut det, en konstruktion utan bäst före-datum. Det finns exemplar som överlevt åtta sekler! På Tekniska Högskolan i Stockholm har man genomfört tester som visar att liggtimmer och massivt trä har helt annan isoleringsförmåga än man tidigare trott.

På 1990-talet var Sjöbergs tro på möjligheten att förändra framtiden som störst. Då hade han lyckats få IKEA att ta fram en 1700-talskollektion med möbler, tyger, porslin, glas och bestick. Kollektionen som lanserades 1993 säljs idag till höga priser på antikmarknaden! Som följd av IKEA- och Sörbysatsningen bjöds Sjöberg in att hålla föredrag i Ådalen och inte långt senare hade en utbildning (idag på universitetsnivå och med namnet Träakademien) kommit igång där unga människor lärs upp som möbelsnickare, tapetserare, smeder och byggnadsvårdare. Det ena ledde till det andra. I Bollstabruk, någon mil från Kramfors, stod ett övergivet trätempel och väntade på rivning. Sjöberg fångades av skönheten i kyrkorummet och för en krona blev huset hans. Lars tänkte att om man bara kunde förlänga husets liv så kanske det kommer en lösning som man inte ser idag. För varje dag och år en byggnad får vara kvar så ökar också chansen att man upptäcker att det här faktiskt är en viktig del av vårt kulturarv. Sjöberg såg också en användningsmöjlighet för den vackra byggnaden – man skulle kunna rusta upp den och samtidigt lära unga timmermän och snickare äldre byggnadsteknik. Den restaurerade kyrkan skulle också kunna bli en underbar utställningslokal för elevarbeten från Träakademien.

Efter sörbysatsningen knöts Sjöberg till Gunnebo slott utanför Göteborg – en magnifik palladiansk sommarvilla ritad av Carl Wilhelm Carlberg och byggd i panelat timmer för den rike köpmannen John Hall. Sjöberg agerade för att få politiker och finansiärer att inse att Gunnebo är en av Nordeuropas mest intressanta kulturmiljöer från slutet av 1700-talet. Han har medverkat till att återskapa förlorade delar av en storslagen helhet. Några flyglar har byggts upp igen och nu återstår kronan på verket: orangeriet med drivhus och eleganta praktrum ska återuppföras. Mest beundrat av samtiden brann det ner redan 1829

Lars Sjöberg har uppenbart fått saker att hända. Att få satsningarna att bestå långsiktigt är svårare, även om han betonar ekologi och hållbarhet som viktiga delar av sitt budskap. Lars betraktar sig som en modernist, som vill göra något revolutionärt genom att låta det förflutna bli läromästare för framtiden. I sina strävanden hamnar Lars Sjöberg ofta i totalkrock med hela konsumtionssamhällets ideologi. Det blev en chockartad upplevelse när projektansvarig vid IKEA något år efter att de lagt ner 1700-talskollektionen sa »ja, men dina möbler, dom är ju inte särskilt bra. Det är mycket bättre om vi gör spånplatta och mdf och sånt där, för då kan vi mala ner dom och göra om dom flera gånger om«. Sjöberg konstaterade att med en inställning att det är bättre att bryta sönder och mala ner saker än att göra något som håller, då har man inget mer att diskutera. Lars Sjöberg menar att dagens fokus på »vad är det värt?« är en fördummande fråga som gör att ytligheten eller den personliga vinningslystnaden är det enda som blir kvar. Han får ofta frågan om inte Antikrundan på TV är bra. Hans svar är att tv-program av det slaget bara är bra om de ökar intresset för att behålla och vårda saker, inte när det handlar om att göra fynd och ta hem förtjänsten. Man bör snarare fråga sig om vi har några traditioner som vi tycker är väsentliga för släkten eller för landskapet, för byn eller för landet, överhuvudtaget för det mänskliga skapandets fortlevnad? Alltså att vi, om vi ska förbli ett kulturland, måste se till att traditioner inom hantverk och byggande kan få leva vidare.

Göran Gunér, regissör och producent för film och tv samt skribent

4/2010