Silverglänsande raster som spelar mot speglande glas och blänkande plåt. Så har vi byggt i snart två generationer och ändå tycks vi stå ganska handfallna inför hur vi egentligen ska ta hand om den här typen av hus. Hötorgscity, det kanske mest prominenta exemplet i Sverige på byggande av detta slag har nu 50 år på nacken. Under en stadsvandring där i början på 1990-talet, när området fortfarande var relativt intakt, om än slitet, framkastade jag lite provocerande att man som byggnadsvårdare dedicerad den här typen av objekt kanske måste börja tänka i andra banor än de traditionella och byta ut kalkbruket och linoljefärgen mot bilvax och Autosol. Vad jag då inte visste var att man i New York redan hanterade både FN-skrapan och whiskyjätten Seagrams huvudkontor med den här typen av metoder som periodiskt underhåll…
Vad har då hänt under de tjugo år som gått? En hel del, men dessvärre kanske inte det man hade önskat. Hötorgscity har genomgått ganska stora förändringar med en del nya tillägg, vissa med känsla för områdets särart, andra helt förödande för den unika miljön. Gemensamt för de större underhållsåtgärder som också genomförts har varit att man snarare bytt ut än reparerat befintliga byggnadsdelar. När det gäller exempelvis terrassbyggnadernas butiksfasader är detta i och för sig något som följer naturligt av det ursprungliga montagesystemet. Meningen var att när en butik flyttade skulle man byta ut fasadplåtarna för att slippa missprydande hål efter den tidigare innehavarens neonskyltar. Problemet är att den här typen av utbytesfilosofi även börjat sprida sig till sådant där det egentligen skulle falla sig mer naturligt att putsa eller eventuellt demontera och skicka iväg till en billackerare för uppfräschning. Situationen idag är ändå relativt gynnsam då fyra av de fem höghusens curtain wall-fasader är orörda och mycket annat originalmaterial faktiskt också finns kvar, framför allt exteriört.
Tänk bara på den som om 30 år får det prestigefyllda uppdraget att ta hand om Stockholm Waterfronts skevande ribbverk som vid det laget förlorat sin silverglans – många tuber autosol kommer det att gå åt där!
Trots en del lovande ansatser i Sverige under senare år är det helt klart att en större medvetenhet om de här frågorna och en mer systematisk inhämtning av kunskap från den internationella arenan, där man bitvis kommit betydligt längre än här, måste till. Kan vi lyckas med det, och det är jag helt övertygad om, finns det stora uppgifter där vi som byggnadsvårdare kommer att kunna bidra på ett helt avgörande sätt för att säkerställa den här typen av arkitektur inför framtiden. Tänk bara på den som om 30 år får det prestigefyllda uppdraget att ta hand om Stockholm Waterfronts skevande ribbverk som vid det laget förlorat sin silverglans – många tuber Autosol kommer det att gå åt där! Eller den grupp arkitekter, antikvarier och arkitekturhistoriker som inför Hötorgscitys upptagande på UNESCO:s världsarvslista ska se till att området inte bara så långt möjligt återförs till sitt ursprung utan även bevarar den materialautenticitet som genom lyckliga omständigheter då alltjämt finns kvar.
Martin Rörby
Martin Rörby, arkitekturhistoriker och sekreterare i Rådet till skydd för Stockholms skönhet martin.rorby@stockholm.se
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
