Nu är det återställt i så nära ursprungligt skick man kan komma – ett av Bruno Mathssons glashus i Kosta. Arbetena har genomförts med högsta ambitionsnivå både vad gäller arbetsmetoder och material. Heidi Vassi berättar här om restaureringen och om arkitekten och möbelformgivaren som hämtade inspiration i USA.

Under 1900-talets andra hälft avvecklade de flesta industrier på bruks-orter i Sverige sitt inflytande och ägande över personalens bostäder. Kosta glasbruk sålde sitt bostadsbestånd under 1980-talet, däribland de så kallade glashusen ritade av möbelformgivaren och arkitekten Bruno Mathsson. Under 1980-talet ägdes glashusen av några olika ägare innan fastigheten såldes på auktion.

Nästföljande ägare använde husen som spekulationsobjekt och ägoförhållandena var under en längre tid oklara. Från 1990-talets början stod husen därefter i stort sett tomma.

En opinion växte sig stark kring husens förfall och Lessebo kommun utlyste efter samråd med Länsstyrelsen år 2002 en rikstäckande idétävling om hur husen skulle kunna bevaras och nyttjas. Kommunen ville expropriera fastigheten på grund av vanvård och därefter upprusta byggnaderna för att kunna inhysa en mer långsiktig verksamhet.

Idétävlingens vinnare var antikvarie Inger Åhlin, inredningsarkitekt Benjamin Bankhead och journalisten och författaren Carolina Söderholm. Det vinnande förslaget innebar att ett form- och designcentrum skulle inrättas i husen.

När sedan New Wave Group köpte Orrefors Kosta Boda koncernen fick bruket, orten och bygden nytt hopp om fortsatt utveckling och en framtidstro. De investeringar och nysatsningar som nu görs inom bruket medförde att kommunen ändrade inriktning i ”Glashusprojektet”.

Visningslägenhet

Restaureringen, eller snarare renoveringen, som inleddes våren 2006 och nu just avslutas, syftade till att bevara och återställa exteriören till ursprungligt skick liksom att återställa det bäst bevarade huset till visningslägenhet. Av de övriga husen ska ett inhysa konferensmöjligheter med ny inredning medan resterande lägenheter kommer att fungera som stipendiebostäder för formgivare och studenter vid glasskolan på bruket.

Inger Åhlin och Benjamin Bankhead genomförde 2005 en förstudie inför restaureringen och fungerade som kommunens projektledare under upprustningsarbetet. Förstudien och restaureringsarbetena har medfinansierats av Länsstyrelsens kulturmiljöanslag och från EU:s strukturfond Mål 2 Södra.

Antikvarie Jan Westergren, Kalmar läns museum, har varit antikvarisk kontrollant och medverkat för Länsstyrelsens räkning. Länsstyrelsen ställde krav på att arbetena skulle genomföras med högsta ambitionsnivå och på ett sätt som bevarar byggnadens ursprungliga karaktär med ursprungliga material och metoder så långt det är möjligt.

Eftersom byggnaden var kraftigt förfallen fastslog Westergren gällande huvudprinciper i en checklista. ”Genom det rika källmaterialet och tack vare att husen är så oförändrade är kunskapen om hur de ursprungligen såg ut mycket god, vilket ger sällsynt bra förutsättningar att återställa husen. De fotografier och originalritningar som distribuerats är avsedda att användas som förlagor vid renoveringen. Arbetena skall utgå från de förhållanden som funnits just i Kosta. Det är av mindre intresse hur Mathssons byggnader på andra orter sett ut, eller vilka material och byggnadsdetaljer som ’brukade’ användas på 1950-talet”, skrev han.

Svårigheter med fönstren

Från antikvarisk synpunkt uppmärksammade Westergren en hel del svårigheter som framförallt hörde samman med att visst material överhuvudtaget inte gick att underhålla eller att få tag på idag. Exempelvis visade det sig att flertalet av fönsterpartierna var i behov av att bytas ut på grund av vandalisering, för att glasrutorna var för smutsiga eller inte längre lufttäta. I originalfönstren sitter ytterst en tvåglas isolerruta och invändigt ett enkelglas. Fönsterkonstruktionen är Bruno Mathssons egenpatenterade lösning – BrunoPane. Fönsterpartierna har ett tunt veckat plåtband mellan rutorna, som hade varit önskvärt att bevara. Tyvärr var det inte möjligt att ta ned alla isolerrutor hela eftersom det gamla limmet som håller ihop rutorna visade sig vara för sprött och torrt. De veckade plåtbanden var också så ömtåliga att de förlorade formen så fort de vidrördes.

Elitfönster åtog sig att tillverka nya fönsterpartier och det gamla maskindragna glaset återmonterades nu istället ytterst mot in- och utsidan. Alternativet hade varit att använda livlöst modernt floatglas. Mellan isolerrutan och det inre glaset sitter även vita träfiberskivor, vilka bevarats så långt möjligt. De originalpartier som gick att rädda finns numera i visningslägenheten.

Ersättningsmosaik från Italien

Det fanns dessvärre även behov av att ersätta en hel del mosaik som lossnat i fasaderna. Inte heller mosaiken på de gjutna golven gick att rädda när golven togs upp för översyn av golvvärmen. Svårigheterna med att ersätta bortfallen mosaik med nytt var att Kostamosaiken inte tillverkas längre. Mosaik av andra fabrikat, främst italienskt, har därmed använts som turligt nog visats sig väl överensstämma med originalytorna.

Även glädjeämnen har uppkommit. Tack vare att taket omlades omkring 1970 med sinuskorrigerad eternit har det hållit tätt och avsevärt hejdat byggnadens förfall. Vid undersökningar som gjordes i samband med förstudien visade det sig att det ursprungliga papptaket med grön ytstruktur låg undertill. Taket har nu lagts om med ny grön takpapp från Trebolit. Själva takkonstruktionen visade sig vara mycket välisolerad varför ytterligare isolering inte heller har behövt tillföras. Svallet har dock fått bytas på flera ställen eftersom konstruktionen inte tidigare varit luftad och omfattande rötskador kunde påvisas.

Det befintliga ledningschaktet under golven, som löper genom hela byggnaden, var rymligt och kunde användas för dragning av ventilationsutrustning till konferenslägenheten. Inga ytterligare synliga ventilationsanläggningar har därmed varit nödvändiga.

Strävan att bevara 50-talshantverket

Detaljerna gör helheten och har inte enbart betydelse i visningslägenheten utan i upplevelsen av Bruno Mathssons arkitektur i hela byggnaden. Samspelet och de kritiska diskussionerna mellan antikvarier och hantverkare har därför huvudsakligen kretsat kring att hitta rätt i detaljarbetet. Ursprungliga från- och tilluftsdon har t ex använts i så stor utsträckning som möjligt. Val av nya tapeter så nära originalet som möjligt har varit lika betydelsefullt som hur stuprörsanslutningar utformats eller papptakets avslutning i den omvikta kanten mot gaveln. Diskussionerna har förhoppningsvis utmynnat i en förståelse för att så långt som möjligt återupprepa och sträva efter att bevara hantverket från 1950-talet.

Möbelformgivare och arkitekt

Bruno Mathsson (1907-1988) från Värnamo är vår internationellt mest kände möbelformgivare men var även verksam som arkitekt. Han fick sitt genombrott 1936 när han ställde ut sina egna möbler för första gången på Röhsska konstslöjdsmuseet i Göteborg.

För en bredare svensk publik blev han känd genom Helsingsborgsutställningen 1955 – H 55. Det var en internationell utställning om konstindustri, bostäder och inredning arrangerad av Helsingborgs stad och Svenska slöjdföreningen. Där visades bl a nordisk konst, formgivning och arkitektur. Bruno Mathsson, som egentligen var formgivare och möbelsnickare av femte generationen, framträdde på utställningen också som arkitekt och inredare.

Amerikansk design och arkitektur dominerade under efterkrigstiden. Många europeiska formgivare, arkitekter och konstnärer hade dessutom flytt undan nazismen till USA där de kom att undervisa och utvecklas. Industrin och konsumtionen blomstrade i USA tack vare den ekonomiska tillväxten efter kriget. Nya material och ny teknik inspirerade. Den avskalade europeiska 1930-tals funktionalismen utvecklades och fann nya impulser i det kreativa USA-klimatet. Många åkte därför dit på studieresor.

Efter kriget reste Bruno Mathsson till USA på en halvårslång rundresa 1948-49. Resan planerades av Edgar Kaufmann j:r, som under världsutställningen 1939 köpt stolar av Mathsson till de publika utrymmena i Museum of Modern Art i New York. I USA mötte han flertalet av dåtidens internationellt erkända inhemska och europeiska arkitekter och formgivare.

Studieresan måste anses som helt avgörande för hans fortsatta utveckling som arkitekt. Mathssons inspirationskälla framför andra kom att bli arkitekten Frank Lloyd Wright (1867-1959). Han byggde hypermoderna hus i betong med horisontella linjer, som trots det samspelade med naturen. Det som imponerade var Wrights japan-influerade glashusarkitektur och trädgårdskonst, de flackt sluttande taken, amerikanarnas sätt att arbeta med tekniska lösningar i byggnadskonstruktioner och att byggkostnaderna kunde hållas nere med prefabricerade lösningar. Med fasta glaspartier i väggarna flödade ljuset in och gränsen mellan inne och ute suddades ut.

Första glashuset 1950

Bruno Mathsson var hänförd över amerikanarnas kreativitet, tekniska innovationer och uppfinnsingsrikedom. Hemkommen från USA-resan ritade och byggde han redan 1950 sitt första glashus på tomten till faderns verkstad i Värnamo. Byggnaden fungerade som utställningshall och besöktes av både inhemsk och utländsk press. Lokala material användes och konstruktionen anpassades till det svenska klimatet. Genom de stora fasta fönstren fick byggnaden bra kontakt med den omgivande naturen, samtidigt som fönstren fick isolerrutor för värmeekonomins skull.

Under den period han fungerade som arkitekt och huskonstruktör lade han möbelformgivningen på hyllan. Den återupptogs dock på 1950-talet då han tröttnat på det motstånd och det tvivel han möttes av gentemot användandet av nya tekniska lösningar och den krångliga byråkratin kring bygglov. Därefter, fr o m 1960-talet, ritade han enbart hus åt sig själv, vilka uppfördes i egen regi.

1954 anlitade Kosta glasbruk Bruno Mathsson för att rita en ny utställningshall i den nyskapande glashusarkitekturen. Utställningshallen är 300 kvm stor och byggd på samma principer som den i Värnamo. Den används fortfarande för att presentera brukets historia genom att visa vad som tillverkats där sedan 1742 och fram till idag. Det är en behaglig utställningshall, så gott som helt i glas, med tunna vita gardiner som på ett omärkligt sätt dämpar ljuset så att glaspjäserna verkligen kommer till sin rätt. Golvet är lagt med glasmosaik från bruket, en nyhet som då lanserades som ”Kostamosaik”.

Glashusen i Kosta

Utställningshallen i Kosta väckte stor uppmärksamhet och redan 1955 uppfördes de så kallade Glashusen i Kosta, ett radhus med fem separata hus, eller lägenheter, belägna i närheten av bruket. På den ursprungliga ritningen framgår att man planerade bygga sex lägenheter, men enbart fem uppfördes till en längd om 100 m. Varje hus har en boyta om 108 kvm. Husen byggdes för brukets anställda och var bebodda fram till 1987. De flesta boende var mästare eller tjänstemän och flyttade in i början av 1956. De uppfördes på den före detta bangården till den smalspåriga järnvägen i Kosta och i brukets egen regi under överinseende av hyttbyggmästaren Eric Karlsson.

Husen är byggda med stora sammanhängande fasta glaspartier och i rött respektive gult tegel men också med mycket trä. Gavlarna är till exempel utförda med brun stående träpanel. Även de höga skorstenarna till varje lägenhet är i rött eller gult tegel. Delar av väggpartierna är dekorerade med glasmosaik och varje hus har mosaik i en egen färg. Taket på denna långsträckta byggnad är flackt, utkragande och ursprungligen lagt med grön papp. Vilken färgprakt! – rött, gult, grönt, brunt och glimrande mosaik i olika färger. Ytterväggarnas stommar uppfördes i monteringsfärdiga moduler. Övrigt virke levererades från brukets egen såg. Allt för att hålla byggkostnaderna nere.

Patenterad golvvärme

Bruno Mathsson tillhandahöll ”BrunoPane” -glaspartierna. Golven i alla rummen är lagda med glasmosaik på betongplattan med den av Mathsson patenterade vattenburna golvvärmen. En gemensam panncentral var belägen mitt i byggnaden och på så sätt hölls driftskostnaderna nere. Bruno Mathsson var mycket engagerad i bygget och enligt Eric Karlsson besökte han arbetsplatsen varannan vecka.
I samtida press debatterades svårigheten att bo i ett glashus. Det var inte vanligt att man kunde se rätt in i människors bostäder och till och med rakt igenom husen. Den stora utkragningen på taket hjälpte dock till att stänga den direkta solbestrålningen ute och insynen reglerades med textilier.

Lägenheterna blev överlag omtyckta och rikligt uppmärksammade av både svensk och internationell press och var omskrivna i mycket positiva ordalag. De är välplanerade i L-form kring en privat innergård med kök och vardagsrum mot vägen och sovrummen avskilda i vinkel mot en innergård. Allrummet är stort och avskiljs från köket endast med en enkel vikvägg i plast, vilket medger stor flexibilitet. Rymden är enorm eftersom innertaket är öppet upp till nocken och genom de stora glaspartierna på ömse sidor flödar ljuset in.

Utgång från varje rum

I allrummet finns också en öppen spis. I det stora köket finns många skåp för förvaring, matplats och moderniteter som spis, kylskåp och gott om eluttag. Från varje rum finns en dörr ut i det gröna, till och med från sovrummen. Mellan föräldrarnas och barnens sovrum är badrummet placerat. Från huvudentrén löper en lång korridor utmed den lägenhetavskiljande väggen och in förbi alla sovrummen i vinkelbyggnaden. Här finns rikligt med fast skåpinredning placerad för all förvaring i hushållet, vilket är väl tilltaget med dagens mått.

Bruket bjöd in Växjö Möbler och Emmaboda Möbler för att möblera upp ett par av husen inför invigningen. Möbleringsförslagen skulle visa hur interiören kunde ta sig ut och inreddes med möbler och textilier av tidens ledande formgivare såsom Alf Svensson, Finn Juhl, Stig Lindberg, Brita Drewsen, Yngve Ekström och Hans Agne Jacobsson.

Trädgårdarna var troligen ursprungligen spartanskt utformade. Bruket anlade förmodligen enbart gräsmattor och gångar i ölandssten fram till entréerna. För växtmaterialet i övrigt finns en ritning bevarad och utarbetad av Hushållningssällskapet. Den har sannolikt aldrig utförts utan varje familj planterade själva vad de önskade.

Heidi Vassi, bebyggelseantikvarie på Länsstyrelsen i Kronobergs län.

Extra! Så här såg byggnaderna ut 2018