Vi fortsätter vår genomgång av tak och takmaterial. l detta sommarnummer får vi en beskrivning av hur det går till att lägga ett vasstak. Det är en tradition som nästan har gått förlorad, men kunskapen lever kvar och bl.a. genom Hornborgaprojektet har man tagit den tillvara. Antikvarie Ann-Katrin Larsson och arkitekt Mikael Hedin berättar hur man går tillväga.

Det vanligaste taket i hornborgabygden är uppbyggt med ett enkelt lager vass, eventuellt med halm i taksprånget eller öfsen. Vassen har på de äldsta taken uteslutande kommit från Hornborgasjön. Någon gång ligger ett äldre halmtak kvar under vassen.

Till bindningen av vassen används idag galvaniserad järntråd. Den äldre tekniken med vidjor har påträffats enbart i de underliggande halmtaken och materialet var då björk eller vide, i något fall rönn. Täckespröten var sannolikt hassel, men sågad läkt och armeringsjärn förekommer på de yngre taken.

För hornborgabygden gäller att stråtaken har en takvinkel på i medeltal 41° och att taken vanligen bärs upp av en saxkonstruktion. De flesta tak har en enkel variant av sax där man uteslutit kroppås och sparrar och istället lagt räfterna, d.v.s.. ”läkten” som vassen binds på direkt på saxarna. Taksprånget eller öfsen på de inventerade byggnaderna varierar och är utformade på olika sätt. Tre olika varianter på öfs påträffades. Alla stråtak är bundna på öppna räfter. Dessa är fastsatta vid underlaget med dymlingar som slagits i saxen eller sparren. Vindskivoma består till övervägande delen av två bräder ställda kant i kant och sammanhållna med tvärslåar. I gavelspetsen sitter en ”skateskräcka” eller ”skatepinne” som sticker upp en bit ovanför nocken.

Taktäckningen har i stort sett utförts enligt samma metod som den Karl Mattisson beskrev 1959 i Halmtak och taktäckning i Västergötland och på Dal.

När underlaget av horisontella räfter är på plats och vindskivorna monterade förses takfoten eller öfsen med en provisorisk formbräda, öfsabräda, som bildar ett stöd för de första lagren kärvar eller nekar. Det är viktigt att takmaterialet består av raka strån som är rensade från ogräs och annat skräp.

Taktäckaren börjar vid takfoten med att lägga ut de kortaste nekarna eller kärvarna med en tjocklek av ca 20 cm. De läggs tätt packade med tjockändan mot brädan. De kallas för öfsalockar och är avsedda att bygga upp en klack så att resten av halmen binds in med en lätt böjning. Därigenom kommer varje strå att sitta i spänn och förhindras att glida. Kärvarna binds fast genom att långa tunna käppar av hassel, ”täckespröt”, läggs upp ovanpå vassen eller halmen. Tråden eller vidjor träs därefter ned genom vassen eller halmen, runt räftet och upp över täckesprötet och dras åt och låses. Tråden kan vara 1,7 eller 1,9 mm galvaniserad järntråd. Till tråden används olika typer av nål, en drygt halvmeterslång rund eller rak för att trä genom taket. Nålen kan också träs från takets undersida av en medhjälpare, en s.k. bakstickare eller understickare. Stygnen eller binden fästs på ca 40 cm avstånd. Ett hjälpmedel att trycka ned täckespröten med är en bindstake, som fungerar som en hävstång. När öfsen byggts upp med en till två lager fortsätter man med ett tredje lager av kärvar av halm eller vass, ”brean”, som läggs upp och breds ut åt sidorna.
Efter bindningen slår taktäckaren upp stråändarna med en speciell räfflad bräda så att de kommer att bilda den kommande takytans översida. Brädan som taktäckaren slår med kallas vraka eller täckevraka. Den är försedd med handtag och påminner om en murslev eller en rivbräda. Den kan vara rektangulär eller långsmal och i dessa trakter räfflad, men kan också vara tätborrad med hål. Den räfflade typen ger en något randig yta medan vrakan med hål ger en slät yta.

Arbetet fortsätter på samma sätt till dess att Översta räftet nåtts och bundits. Vassen eller halmen viks ned över nocken och binds in på andra sidan med en ny omgång täckespröt. När båda sidorna lagts, täcks slutligen nocken med råghalm, s.k. mörning eller ryggning, vilken hålls på plats av pållträna, som är ca två meter långa, d.v.s.. en tredjedel av takfallet. De är oftast av barrträd, i huvudsak gran, sammansatta med spik eller dymling och placerade på ett inbördes avstånd på ca 0,5 meter. För att fylla upp vinkeln som bildas mellan mörningen och pållträna vrids lite extra halm ihop och läggs dit.

Mogen tunnpipig vass i korta nekar, eller kärvar, anses som en bra ersättning för långhalm av råg. Viktigt är att stråna är raka och relativt klena.

Mörningen av nocken är en känslig punkt som ofta måste underhållas och ses över. Den bör gärna fyllas på ungefär vart femte år. Ett väl underhållet vasstak bedöms hålla omkring 40 år. När takytan, ”stråna”, slitits ned så att täckespröten är synliga är det dags att lägga om eller åtgärda taket.

Riv inte bort mera än nödvändigt utan laga, reparera och återanvänd det som är möjligt. Var också uppmärksam på om taket består av flera skikt. Då kan de understa vara andra generationer gamla och bestå av halm som odlats i mitten av 1800-talet. Gör som tidigare generationer, låt de gamla taken ligga kvar och täck med nytt material ovanpå. På en del tak kan det räcka med att ”sko” takytan d.v.s.. lägga ett tunnare halm- eller vasslager ovanpå de gamla.

Öfsen, vindskivor, vattbräden och andra täckbräder kan vara individuellt formade efter den lokala snickaren eller hantverkaren. Bevara dessa särdrag, reparera, laga eller tillverka nytt efter modell från befintligt utseende.

Ann-Katrin Larsson och Mikael Hedin

Byggnadsantikvarie och Mikael Hedin arkitekt. De har båda arbetat med Hornborgaprojektet. Se även inledningsreportaget till detta nummer.

2/1997

Byggnadsvårdsföreningen

Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.