Tak med näver som tätskikt och torv som täckning har lång tradition i Sverige. Ännu vid 1800-talets mitt var torvtak vanliga i Syd- och Mellansverige, både på landsbygden och i städerna. Men därefter försvann de snabbt. Idag är det nästan bara på friluftsmuseer och hembygdsgårdar som de finns bevarade.

Främst har torvtak förekommit på bostadshus, men även på andra byggnader som krävt täta och isolerade tak, såsom källare och bastur. Nävern fungerade som tätskikt, medan torvens främsta uppgift var att hålla nävern på plats. Men den hade också en värmeisolerande funktion samtidigt som den skyddade den lättantändliga nävern mot eldgnistor från skorstenen. Förutom näver som tätskikt har tång använts i Blekinge och på Öland samt halm eller vass i Väster- och Östergötland.

Gröna tak på nytt och på traditionellt sätt

Intresset för »gröna tak« har ökat under senare år. I facktidningarna presenteras flera olika sätt att lägga torvtak med moderna material och tekniker. Vill man emellertid lägga ett traditionellt torvtak finns bara ett sätt: med näver och torv.

På Skansen pågår sedan några år omläggning av samtliga torvtak. Efter en lång tids experimenterande med moderna material återfår nu torvtaken en traditionell och kulturhistoriskt riktig täckning med enbart näver som tätskikt och torv som täckningsmaterial. Målet är att alla felaktigt utförda tak skall vara åtgärdade inom en femårsperiod. Så för den som är intresserad av att studera traditionell torvtaksläggning kan ett besök på Skansen rekommenderas.

Kunskapen om hur man lägger ett traditionellt torvtak har delvis gått förlorad under 1900-talet. I Nordiska museets Etnologiska Undersökning (E.U.) och dess frågelistor, av vilka en behandlar tak, finns dock tekniken beskriven. Där får man veta hur man noggrant valde material till takets olika delar och hur det tekniskt var utfört i olika delar av landet. Äldre fotografier kan också ge vägledning.

Läggning av torvtak

Den lämpligaste tiden på året att lägga ett nytt torvtak är på våren, innan sommarens heta strålar börjar bränna på taket, eller tidigt på hösten före frosten. Det bör gå så lite tid som möjligt mellan det att torven tas upp till dess att den läggs på taket. Blir det en väntetid bör man lägga ut torvorna en och en på marken och om det blir nödvändigt vattna dem. Det kan även vara klokt att vattna det nylagda taket under första sommaren, speciellt om den är het.

Först nävern

Man börjar med att lägga nävern vid takfoten och fortsätter sedan upp mot nocken. Nävern läggs omlott. I frågelistmaterialet anges i flera fall att den lades så att den täckte i två skikt. På Skansen läggs nävern i fyra skikt. Genom att förskjuta varje varv knappt halva näverhöjden erhålls en fyrlagstäckning. Nävern läggs löst på hela taket med den vita sidan ner och fibrerna i takets höjdriktning, utom vid gavlarna där den vänds så att den krullar sig över kanten.

Det är viktigt att man är noggrann vid utläggningen så att alla hål och sprickor täcks över. Över hålen där takkrokarna dymlats fast i brädtaket läggs gärna ett par extra mjuka näverbitar så att vattnet inte kan tränga ner i hålen. Vartefter nävern läggs ut täcks den med torv. Över nocken läggs flera lager näver av de bästa styckena och vid kanterna bör den sticka ut så att den skyddar brädkanten på vindskivorna och takfotskanten.

Sedan torven

Torv till taktäckning bör tas ur gammal fast ängsvall där jorden är tätt genomvävd av rotverket. Ett tecken på att torven är lämplig är att man kan lyfta torvan och den fortfarande håller ihop. I svaren på frågelistorna varierar uppgifterna om hur stora torvorna skulle vara, från 30 cm i fyrkant upp till 30-50 cm. Tjockleken anges till mellan 5 och 10 cm. Det är viktigt att torvorna inte blir för tjocka eftersom taket då riskerar att bli för tungt. Torvorna läggs i två lager med rotsidorna mot varandra och med förskjutning av skarvarna. Tvärs över nocken läggs större och tjockare torvor.

Takfoten

Den så kallade mullåsen längst ner vid takfoten har till uppgift att hindra torven att glida av taket. Dess mått anges i frågelistmaterialet vanligtvis till 4u00a54 tum. Eftersom både mullåsen och takkrokarna är delar av taket som är mycket utsatta för rötangrepp så måste man vara ytterst noggrann vid valet av virke. Från Blekinge anges att mullåsen tillverkades i furu, gärna »kärnfull« sådan, där all ytved höggs bort så att endast den inre kärnveden återstod.

På undersidan av mullåsen huggs hak ut vid varje takkrok, så att mullåsen kan sjunka ner mot nävern. Mullåsen ligger då kvar av sin egen tyngd och behöver inte fästas.

Mullåsen hålls fast av ett antal takkrokar som naglas fast i sparrarna. Förr tillverkades takkrokarna av röttåligt virke. I Blekinge togs takkrokarna alltid ur grova enar, medan de i Småland tillverkades av gran eller ek. Från Blekinge finns också en noggrann beskrivning av hur takkrokarna skulle se ut. De skulle stå upp minst tre tum vid mullåsen och sträcka sig 15 till 18 tum upp på taket, där sidan mot taket skulle vara flathuggen och övre änden avtunnad samt längst upp fäst med en halvtums enpinne. Mullåsen utgörs ibland även av en sågad planka, som istället för naturvuxna träkrokar hålls fast av krokar av järn. Detta utförande kan bland annat studeras på Bergsmangårdens byggnader på Skansen.

Takfotens utformning har troligen varierat. I Nordiska museets frågelistmaterial har endast två uppgifter påträffats, en från Uppland och en från Blekinge. Bägge anger att undertaket skulle placeras så man fick en utskjutande takfot. Från Blekinge ges en mycket utförlig beskrivning (E.U. 2580) av »takskäggets« utformning:

Av roten i ihåliga furor, »…vilka innehöll den allra bästa kärna…«, klövs tunna stickor, 20 till 24 tum långa, som vässades med kniv eller yxa tills de blev lövtunna i ena änden. Den tunna änden stacks sedan in växelvis över och under nävern mellan takbrädorna och mullåsen så att nävern med hjälp av stickorna och mullåsens tyngd pressades ut till en »platta«. Stickorna, »droppspånen«, som skulle vara snett instuckna, sattes med 8 till 10 tums avstånd.

Vid omläggningen av taken på Kyrkhultstugan, som kommer från Blekinge, har takfoten utformats efter denna beskrivning och foto från 1898. Om detta var ett vanligt utförande i övriga delar av landet kan dock inte med säkerhet sägas

Materialen

Näver har tidigare varit svår att få tag på. Det var en av anledningarna till att man på Skansen under flera år valde andra material, som papp och platonmatta. Den näver som Skansen idag använder levereras av Koler trä AB och kommer från Ryssland.

Torven som användes vid den senaste renoveringen av Kyrkhultsstugan köptes från Skåne. Men fortsättningsvis hoppas vi att kunna få tag på torv på närmare håll. Ett riktigt lagt torvtak med flera lager näver och bra torv kan hålla i 40-50 år, om inte längre.

Karin Blent

Byggnadsantikvarie på Skansen.

4/2000