I vår serie om takmaterial har turen kommit till de tjärade papptaken, förr så vanliga och typiska för Sydsverige och ofta använda till uthus. Kerstin Barup berättar hur man underhåller de gamla papptaken då papp av den gamla typen inte längre tillverkas och stenkols tjära inte får användas eftersom den är giftig.

Papptak har funnits i 200 år. Det är relativt billiga och lätta tak. Därför har papp ofta använts till ekonomibyggnader och hus med klen konstruktion. Papptakets status har aldrig varit hög, det har t. ex. givit lågt taxeringsvärde. Idag används papp mest som underlag för andra material, framför allt tegel. Här behandlas dock papptaket som husets synliga ytmaterial.

Det vi idag kallar takpapp är inte baserat på papper som ursprungligen var fallet. Då bestod takpapp av råpapp som man gjorde vattenavvisande genom att bestryka den med olika produkter. S.k. stenpapper tillverkades i Karlskrona i slutet av 1700-talet. Lumppappersmassa med tillsatsmedel göts i formar till styva skivor. Senare lades papper i ark ut, modern teknik möjliggjorde papp i rulle. De tidigaste papptaken beströks med trätjära. Stenkolstjära tålde eld och sol bättre och slog därför ut trätjäran som impregnering.
Munksjö bruk i Jönköping startade 1862 den första svenska industriella tjärpappstillverkningen efter tysk modell. Ytterligare några stora takpappsbruk tillkom i södra Sverige.

Idag tillverkas inte längre pappersbaserat takmaterial, utan i stället asfaltpapp av olika kvaliteter för olika ändamål. Flacka och helt platta tak beläggs oftast med modern »takpapp« då detta är det billigaste och även arbetsmässigt enklaste sättet att få ett tätt tak. Papp kan klistras på och anpassas till de flesta former av underlag.

Läggning av papptak

Fram till sekelskiftet lades pappen vanligen på trekantsläkt. Man lade ett skikt papp. Metoden går ut på att spika fast trekantlister i undertakspanelen, därefter lägga ut papp mellan och upp över listerna och slutligen lägga en remsa över skarven och listen samt spika fast remsan i listen. Genom att endast spika i listen undviker man spikhål ner i panelen som förstoras av träets värmerörelser.

Att lägga släta papptak i ett eller, mera sällan, två lager blev vanligt från sekelskiftet. Två lager gav naturligtvis tätare tak, särskilt viktigt vid flacka taklutningar. Även trelagstäckning förekom.

Takpapp baserad på asfalt är lagd på en stomme av armerande material såsom polyesterfilt eller mineralfiberfilt. Skyddsbeläggning av skiffer, vilken läggs på redan i fabriken, är vanligt och ger kulör åt ytan. Idag lägger man oftast papptak i tre skikt, man klistrar skarvarna för att inte få läckage kring spikhålen. Man kan lägga modern, skyddsbelagd papp på trekantsläkt eller som slättäckning, beroende på traditionen för orten och hustypen.

Underhåll av papptak

Den gamla sortens papptak, baserad på lumppapp, krävde regelbundet underhåll. Då ett sådant tak var nytt beströks det med tjära och beströddes ofta med sand. Därefter skulle taket tjäras med några års mellanrum och eventuellt beströs med sand igen. Sanden skyddar mot brand, sol och vatten samt mekaniska skador.

Det finns ytterst få gamla tjärpapptak bevarade. Stenkolstjära som bör användas för underhåll finns inte längre i handeln då den är cancerframkallande.
Underhåll av papptak gäller därför enbart asfaltbaserade produkter. Gamla tjärpapptak måste alltså bytas mot asfaltpapp. För att vid omläggning få utseendet så likt det gamla taket som möjligt bör man välja samma läggningssätt i ytan. Ett flerskiktstak ger mindre risk för läckage än ett enskiktstak. Var noggrann vid anslutningar mot vindskiva och ståndränna. Modern papp håller i ca 20 år – det finns tak som har hållit dubbelt så länge och tak som inte klarat mer än halva tiden, beroende av taklutning och hur utsatt ytan är. Man kan laga papptak med ilappning av samma material.

Asfaltpapp kan underhållas med asfaltbestrykning – och den kallas inte längre underhållsfri.

Kerstin Barup

Tf. professor och privatpraktiserande arkitekt

2/1998