Med detta nummer av Byggnadskultur inleder vi en ny materialgenomgång, denna gång av olika takbeläggningar. Vi börjar med ett av de klassiska taken – tegeltak – som nu åter vinner terräng bland yttertaksmaterialen från att ha varit nästan utträngt av betongpannor och moderna material. Nils Plöjel ger oss här takteglets historia och moderna användning.

Att man använde taktegel i det kinesiska riket redan 1000 år före vår tideräkning är omvittnat. Likaså i det antika Grekland och i det etruskiska byggnadsskicket. Till Norden kom takteglet senare, i mitten av 1100-talet hämtades tegelkunnigt folk från norra Italien för uppförandet av olika kloster i södra Skandinavien.

Det taktegel som framställdes då var dels flata plattor med rund eller spetsig avslutning, det vi i dag kallar bäversvansar. Men även det så kallade munk- och nunneteglet gjorde sin entre vid den här tiden. Den riktigt breda användningen fick takteglet i Norden först i samband med att det enkupiga vingtakteglet från Holland introducerades i början av 1500-talet.
Tillverkning inleddes också i Norden. Nu var det inte längre enbart kloster- och kyrktak som täcktes med taktegel.