Vi fortsätter vår genomgång av tak och takmaterial. l detta nummer får vi en beskrivning av halmtaket, ett tak som inte längre är så vanligt då halmen i dagens jordbruk inte går att använda till täckning. Byggnadsantikvarie Paul Hansson har medverkat i projektet Sydsvenska stråtak, vilket syftar till att lägga och använda halmtak på traditionellt sätt.

Den som besöker en välbevarad skånegård möter ofta byggnader med väderbiten ektimra och krokiga lerklinade väggar där kalken flagnar bakom stockrosorna. Det låter kanske idylliskt men det är sådana egenskaper som gör att vi upplever byggnaden som vacker, äkta och värd att bevara. Vilka är dessa egenskaper när vi talar om halmtak? Vilka möjligheter finns det att välja material och utförande så att dessa egenskaper kan bibehållas?
Ett traditionellt stråtak består av takstolar, läktning, bindmaterial, d.v.s.. käppar som läggs över halmen och vidjor som binder käpparna i de underliggande läktena, strån, ryggning samt någon form av konstruktion som stödjer takskägget. Materialen till taken hämtades nästan uteslutande från bondens egen mark. Hur marken brukades och i vilken bygd den var belägen styrde materialvalet. Takstolen kunde på slätten vara av fur som p.g.a. virkesbristen fått köpas. I risbygden byggdes den av kraftiga avbarkade ekgrenar och i skogsbygden av fur eller gran från den egna skogen. Läktningen utgjordes i skogsbygden av kluvna grantoppar och i slätt- och risbygden av tillyxat klenvirke som hämtades i surskogsmark och från stubbskottsängar. Vanliga trädslag var lind, ask, al och hassel. Läktena fick inte ha vassa kanter för då skars vidjan av när den drogs åt. Därför högg man dem flata bara på två sidor och grantopparna dymlades fast med den runda halvan mot takstolen.

Bindmaterialen hämtades från pilevallar och gärdsgårdar. Vidjor tillverkades av årsskott från pil eller björk och käpparna av exempelvis hassel eller pil.

Långhalm av råg

Strå till taktäckningen var nästan uteslutande långhalm av råg. Undantagen fanns på de bördigaste slätterna där man täckte med vetehalm. I fiskelägena hände det att fiskarna täckte med vass, där var ju inte halmen en restprodukt av verksamheten. Halm till taktäckning tröskades och repades noga. Taket avslutas med en ryggning vars funktion är att skydda stråna som viks över nocken. Ryggningen kunde vara löshalm som hölls på plats av ”ryggaträn” av ek. Hade man god tillgång på betesmark kunde man rygga med gräs torvor eller så tog man kvickrot från trädan. Takstolarna står på lejden och därför behövs en konstruktion som stödjer takskägget. Ett sätt var att på lejden sätta en s.k. avaser (se bild) eller att förlänga sparrarna med s.k. skalkar och lägga stödläkter på dessa. Traditionellt saknar taken gavelsprång då vindskivorna dymlades fast i de yttersta takstolarna.

Täckningen

Den enda gången ett tak täcktes i sin helhet var när huset byggdes. Därefter täckte man efterhand som taktäckningen tjänade ut. När täckekäppen syntes helt var det dags att täcka om. Täckningen utfördes från en på taket på tvären liggande stege, tvärstien. Omtäckning begränsades ofta till ett sti d.v.s. från nock till takfot på en längd som motsvarade gårdens tvärstie, 5-6 meter. Utförandet delade in taket i stin med olika ålder och utseende. Det nylagda stiet lyste råggult, fjolårets hade grånat och på de äldsta stina skimrade grönmossan.

Underhåll

Vilka möjligheter har vi då idag att bibehålla eller återskapa en sådan variationsrikedom? En av de viktigaste förutsättningarna är tillgång på långhalm av råg. Långhalm tröskad med slaga är svår att få tag i men långhalm tröskad i maskin som skonar strået produceras i Skåne, Halland och i Danmark. Övriga material finns fortfarande i landskapet och tack vare miljöstödet till lantbruket kan en del material t.o.m. bli lättare att få tag i framöver. Materialen lagerhålls inte så för ett lyckat resultat måste underhållet planeras i god tid. Taktäckningen bör beställas minst ett år i förväg.

Många tak är idag täckta med vass i ett modernt utförande. Ofta innebär detta att taket riktats upp på olika sätt och att takfoten byggts ut. Sådana ändringar kan i de flesta fall tas bort. En stråtäckning har den fördelen att den kan ligga på ett ojämnt underlag utan att detta påverkar livslängden. Den insjunkning som kan finnas mitt i takfallet åtgärdas med att man täcker lite tjockare just där. Den utbyggda takfoten och vassstråets längd medför att fasaden skyms och att det blir mörkt inne i huset. Den kan ersättas med en traditionell konstruktion utan att huset tar skada.

Paul Hansson

Byggnadsantikvarie vid Länsmuseet i Kristianstad.

3/1997

Byggnadsvårdsföreningen

Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.