Att göra en klassisk handuppmätning är ett mödosamt, men det i särklass bästa sättet för dig som verkligen vill lära känna ditt hus. Till många byggnader saknas ritningar och när sådana väl finns avviker de ofta markant från det befintliga huset. Men hur gör man om man vill mäta upp sitt hus så att alla skavanker och oregelbundenheter kommer med på ritningen? Här ger Ulla Karlström en kort introduktion.

I Sverige började byggnader och anläggningar avbildas under den förste riksantikvarien på 1600-talet. Främst beskrevs objekten i text, men det gjordes också teckningar. Dessa var proportionella, men de saknade måttangivelser. Syftet var till en början främst att dokumentera fornminnen och inte förrän i slutet av 1800-talet kom uppmätningarna att användas av arkitekter i större omfattning. Från sina bildningsresor i Europa blev uppmätningsritningarna viktiga dokument för den unge arkitekten att ta med hem. Idag använder byggnadsvårdare uppmätningen som ett verktyg för att lära känna en byggnad. En uppmätning ger inte bara nödvändiga ritningsunderlag utan även en fördjupad kunskap om byggnaden inför en kommande renovering, restaurering eller rekonstruktion. Uppmätning används också i dokumentationssyfte när en byggnad ska rivas. Det är viktigt att komma ihåg att såväl nya som äldre ritningar är schematiserade. Avvikelserna som gjordes vid uppförandet eller senare saknas ofta och de skevheter som många gånger finns i en äldre byggnad syns inte heller på ritningarna. Byggnaden i sig är därför sin egen viktigaste källa till kunskap. Genom att studera den kan du få svar, eller i varje fall kvalificerade gissningar på vad som har skett sedan den byggdes: om- och tillbyggnader, byggnadskonstruktion och hantverksmetoder. Studier av byggnaden ger också svar på skador och sättningar, hantverkets utförande, autenticitet och lokala byggnadstraditioner.

Hur skevt är det?

Innan du sätter igång med din uppmätning, bör du fundera över syftet med ritningen och hur mycket tid du vill lägga ned på arbetet. Ska du göra en generell plan som inte visar skevheter och sättningar kan du mäta upp en mindre byggnad på en eftermiddag men för en noggrann uppmätning med koordinatsystem får du räkna flera dagar. Med några enkla redskap (såsom skalstock, måttband och en vass penna) och en medhjälpare som kan träda in vid vissa moment, kan du göra egna planer, sektioner, fasader och detaljer och samtidigt lära känna ditt hus. Själv förespråkar jag en uppmätning som är så exakt den kan bli, det vill säga precis så skev och vind som den gamla byggnaden.

Här beskriver jag därför tillvägagångssättet för en plan mätt i system. Med system menas att alla mätpunkter kan placeras i ett stående eller liggande koordinatsystem (se illustrationerna). För att rita en plan över ett rum krävs ett system som kan föras vidare in i fler rum. Det viktiga är att de snören som som utgör koordinatsystemets axlar sitter vågrätt och med 90 graders vinkel mot varandra.

»Börja ta mått, men undvik att ta enskilda mått och addera – det blir oftast en felkälla. Ta hellre måttkedjor.«

Börja med att sätta ut ett snöre i den arbetshöjd du vill ha, tvärs igenom rummet. Det andra snöret i ditt koordinatsystem ska sitta i 90 graders vinkel mot det första snöret. En rät vinkel åstadkoms med hjälp av en tre- eller fempunktslaser eller vinkelprisma (se faktaruta), men utan dyra instrument går det också alldeles utmärkt att använda Pythagoras sats. Snörena bildar kortsidorna – kateterna – i en rätvinklig triangel med förhållandet 3, 4 och 5, där långsidan – hypotenusan – är 5. Ju större triangel desto bättre noggrannhet (se illustration). En annan metod är att använda det kortaste måttet. Fäst det ena snöret i bägge ändarna tvärs genom rummet. Fäst det andra, korsande snöret i sin ena ände, håll ett måttband parallellt med snöret från fästpunkten i väggen och pendla längs det första, uppspända snöret tills det kortaste måttet går att läsa av. När du har funnit det kortaste måttet har du också den 90-gradiga vinkeln. Sätt fast snörets andra ände vid den punkten. Noggrannheten beror på metoderna och på erfarenhet. »Kortaste måttet« används dock ofta tillsammans med stegmått och kompass vid mätning till situationsplaner där noggrannheten inte behöver vara lika stor. I boken Byggnadsuppmätning: historik och praktik tar Peter Sjömar upp ytterligare metoder som man kan använda för att mäta upp sitt hus.

Mätningen

Bildserien här nedan visar hur arbetet med uppmätningen av en plan går till, från det att systemet är uppsatt, till det att en första ritning är klar. Börja ta mått, men undvik att ta enskilda mått och addera – det blir oftast en felkälla. Ta hellre måttkedjor. En måttkedja kan vara måtten från ett hörn till ett annat hörn i ett rum. Den södra väggen i bildserien har delmåtten hörn, fönsterfoder, fönsterfoder, fönsterbåge, fönsterbåge, mittstolpe, mittstolpe, fönsterbåge, fönsterbåge, fönsterfoder, fönsterfoder, väggfast skåp väggfast skåp hörn (se bild).
Börja också med helheter, rummets form, och arbeta dig fram till en mer detaljerad ritning. På pappret ritas först de två snörena i vinkel. För att kunna dra en linje, till exempel en vägg, behövs flera punkter, och för att kunna sätta ut en punkt behövs två mått, ett från vardera koordinataxel. När måtten sätts ut på pappret använd en skallinjal. Till en plan används vanligen skalan 1:50. I exemplet på sidan 38 kunde väggens tjocklek mätas genom att ytterfasadens läge mättes in genom fönsteröppningen.
Det kan tyckas som en fånig sak att poängtera, men pennan som du använder måste vara välvässad genom hela arbetet. Ett streck av en trubbig blyertspenna kan i skala 1:50 vara så mycket som fem centimeter. Använd därför en stiftpenna med ett tunt stift, 0,3, eller en vässningsbar stiftpenna. Man bör också ha ett hårt stift, exempelvis HB 4–6, som ger distinkta linjer.

»Det kan tyckas som en fånig sak att poängtera, men pennan som du använder måste vara välvässad genom hela arbetet. Ett streck av en trubbig blyertspenna kan i skala 1:50 vara så mycket som fem centimeter.«

Noggrannhet och efterarbete

Ritningen som är resultatet av ditt arbete är ett uppmätningsoriginal. Detta ska vara så noggrant gjord att man kan renrita vid ett skrivbord på annan plats, eller till och med använda den som den slutgiltiga ritningen. Det ska finnas ett rithuvud, gärna placerat i det nedre högra hörnet. Rithuvudet innehåller fastighetsbeteckning, socken/församling och kommun, datum, vem som mätt och ritat samt skala. Den ska också ha en pil som anger åt vilket håll norr ligger och en ritad skallinjal. Den ritade skallinjalen är till hjälp om ritningen vid ett senare tillfälle förminskas eller förstoras i kopiator och därmed inte längre överensstämmer med den angivna skalan. I övrigt är det du som bestämmer hur den färdiga ritningen ska se ut – med eller utan mått och andra förklaringar. Ett förslag är att man gör en »ren« ritning och sätter ut mått och annat på en kopia.

Ulla Karlström

Bebyggelseantikvarie verksam vid industriminnet Forsviks bruk utanför Karlsborg.

ulla.karlstrom@vgregion.se