Att vara trädgårdsmästare är det bästa av alla jobb. Det tycker Marika Irvine som med sin familj just lyft från Gunnebo slott i Mölndal utanför Göteborg till Tomarps gård vid vägs ände i trakten av Kristianstad. Då talar hon inte om att odla trettiotusen begoniaplantor utan om grödor som behövs just på platsen. Om kål och luktärter och rödbetor till exempel. Om att kunna bära in vackra, pinfärska grönsaker till kocken i köket och se människor njuta av den mat som för bara någon timme sedan växte i hennes jord.

Marika är utbildad vid Rudolf Steinerseminariet i Järna. Hon kom dit 1985 och på den tiden ville nästan ingen bli trädgårdsmästare. Nu har det vänt, trädgårdsmästaryrket har fått status och det är delvis Marikas förtjänst. Hennes arbete på Gunnebo har fått stor uppmärksamhet och hennes förhållningssätt har smittat av sig. I Järna fanns och finns fortfarande eldsjälen Arne Klingborg. Han talade om glädjen i att göra saker väl, om att leva sig in i hur det är att vara en morot eller en ros, men också i hur det är att vara en annan människa. Trädgårdsmästarens närvaro ska märkas i trädgården vare sig han eller hon syns eller inte, sa han. En bra trädgårdsmästare är en passionerad människa och den kärleken syns på platsen. Det lärde han sina elever och det tog Marika till sig.

– Tänk om varje park kunde få sin fasta personal, säger hon. Nu kan de som jobbar i parkerna sällan något om odling. Dessutom måste de flytta från ställe till ställe och hinner nästan aldrig fästa sig vid den park de just håller på med. Men en park är ömtålig, den behöver någon som försvarar den. En fast trädgårdsmästare som ansvarade för sin park skulle betyda mycket både för parken och för människorna som vistas där.

På Gunnebo var hon med om att vid sidan av ställets första intendent, Inger Ernstsson, föra platsen tillbaka till 1700-talet. Allt skulle vara perfekt och på riktigt in i minsta detalj. Det fanns pengar och inget var omöjligt. Bland annat byggdes efter en arkeologisk utgrävning ett drivhus på 1700-talsvis, vitt och glasat som forna tiders amerikabåtar, med rum för vindruvor, ett särskilt hus för persikoträd, bergvärme och fem vedeldade ugnar, en varm plats i en vinterkall värld. Att stå där och skola om plantor i mars och höra elden spraka, det var härligt för en trädgårdsmästare.

– Att vara behövd och bunden har också en lockelse, säger hon. I ett drivhus är miljön så konstlad och växterna helt beroende av sin trädgårdsmästare som ser till att ljuset, värmen och vattnet blir perfekt. Vad som än händer måste man vara hemma och vattna. Det är som att ha ett finger med i skapelsen.

Att vara bunden till en plats kan vara fint, menar hon. Att höra ihop med själva platsen. Det är raka motsatsen till att inte vara bunden till någonting alls, att vara totalt fri och inte alls behövd. Att hålla på med jord och växter är en sådan tillfredsställelse och tröst, säger hon. Allt som har ett slut i trädgården är också början till något nytt.

Nu håller hon på att knyta an till fuktängarna och trädgårdarna på Tomarp. Där finns en fruktträdgård som anlades för etthundrafemtio år sedan med underbart knotiga och höga äppleträd och där finns sjuttio hektar mark som enligt ställets ägare, Kråke Lithander, brukas som en trädgård. Det är bara det att platsen legat i träda några år, så allt är en ruin. Det blir Marikas sak att ta fram det vackra igen.

Hon har börjat med köksträdgården, ritad av maken Simon Irvine. Det är en fantastisk, nästan cirkelrund skapelse som ligger som en överdådig fruktbarhetssymbol omgiven av vass, fackelblomster och maskrosor vid stranden av den lilla sjön nedanför huvudbyggnaden. När hon kom dit i april syntes den inte alls. Den var helt överväxt, men i slutet av maj var köksträdgården framgrävd, morötterna sådda och resten på tillväxt i det stora växthuset som nyss såg ut som en sarkofag, en grav för allt möjligt som inte fick plats någon annanstans.

På Gunnebo fanns pengar och personal. På Tomarp är hon ensam trädgårdsmästare och där finns nästan inga pengar. En spännande utmaning, tycker Marika Irvine. Hon ser fram emot att i augusti kunna bära in rödbetor, lök, aubergine, chili, morötter och potatis till kocken i köket så att han går i taket av förtjusning och lagar mat som gör stället berömt och omtalat.

Karin Berglund är journalist och författare.

2/2003

Byggnadsvårdsföreningen

Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.