Om man köper en gammal byggnad köper man också en mikrohistoria. En historia om den lilla världen, och om de människor som befolkat den. Anna Götlind berättar här om sin egen upptäcktsresa i en gårds historia – och ger tips till den som själv vill forska.

Den stora högen på golvet bestod av en osannolik blandning av sådant som blivit kvar efter auktionen, gamla nummer av tidningen Land, nötta långkalsonger, ett brevställ i gjutjärn. Och där, längst ner i högen under trasiga gardiner och slitna ripsmattor, låg en plastpåse med ett brunt, trasigt kuvert. Och i kuvertet över tvåhundra brev, de flesta från 1900-talets första decennier. Det är Karin Henriksson och hennes döttrar Anna och Frida, som från Stockholm skriver hem till släkten i Dalarna. Det är inga märkvärdiga brev. Knapphändiga redogörelser för vardagen i första världskrigets Stockholm, återkommande uppmaningar att skicka smör och potatis, och så de obligatoriska raderna om att “alla har hälsan och mår godt”. Karin föddes 1861 i gården Margitas i byn Rältlindor, en mil söder om Leksand. Hennes far, Margitas Per Andersson, kom från byn Gråda och hennes mor, Pung Karin Persdotter, från Rältlindor. Så småningom sålde Per sin andel i fädernegården Margitas i Gråda – vinsten blev 600 kr – men gårdsnamnet hade han tagit med sig till Rältlindor. Den gård som han och hans familj kom att bo i har därför allt sedan dess kallats just Margitas. Margitas. Redan som liten fascinerades jag av namnet. Dold bakom den höga syrenhäcken låg gården, med två vinkelställda byggnader och bortom dessa en rad stora uthus. Och så förstås det vackra, silvergrå härbret på andra sidan byvägen, kanske från 1600-talet och i så fall byns äldsta byggnad.

Tom i femton år

Sommaren 2004 avled den sista av Pers och Karins ättlingar. I över femton år hade gården stått tom och nu skulle den säljas av Allmänna arvsfonden. Det tog mindre än en dag för mig att bestämma mig. Rältlindor hade alltid varit mitt sommarparadis på jorden, och längtan efter att få äga ett eget hus i byn hade genom åren vuxit sig allt starkare. I maj 2005 skrev jag på kontraktet, och plötsligt var drömmen sann. Men vad visste jag egentligen om gården jag hade köpt? Nästan ingenting, mer än att den i min barndom var sommarbostad åt två Stockholms-damer. Och så visste jag att man i den gamla källarstugan hade hittat två dalmålningar från 1830-talet (i dag förvarade i Leksands kulturhus). Men mer än så visste jag inte. Hur gammal var egentligen gården? Och vilka hade bott där tidigare?

Mikrohistoria

Parallellt med städningen av husen började jag min upptäcktsresa i Margitas historia. För om man köper en gammal gård köper man också en mikrohistoria. En historia om den lilla världen, om de människor som befolkat den och deras vardag.

Samtal med äldre bybor gav flera ledtrådar. Fortfarande finns det personer som minns de tre ogifta syskon, Anders, Brita och Per, som fram till andra världskriget bodde på gården i ett syskonhushåll, en mycket vanlig företeelse i denna del av Dalarna. De tre var alla födda på 1850-talet och kom att bo i Margitas hela sitt liv, även om Anders på 1890-talet gjorde som så många andra Leksandsbor – gav sig iväg till Stockholm för att arbeta på något av byggena i den växande huvudstaden.
Men före dessa tre? Gården måste ju vara mycket äldre. Jag bestämde mig för att söka efter Margitas i husförhörslängderna för byn. För den som är intresserad av en speciell gård kan husförhörslängderna (se faktarutan på nästa uppslag) berätta en hel del. I dessa registrerades nämligen samtliga församlingens invånare gårdsvis, vuxna och barn, men också eventuellt tjänstefolk. Genom längderna kan vi få en bild av gårdshushållets storlek och sammansättning vid olika tidpunkter.

Olika gårdsnamn

Efter mycket letande hittade jag till slut invånarna i Margitas. Det visade sig att Per Andersson efter giftermålet 1851 började använda hustruns gårdsnamn – Pung. Detsamma gjorde hans barn. Själva gården fortsatte däremot att kallas Margitas. Att en gård och dess invånare på detta sätt kunde ha olika gårdsnamn var för mig en nyhet. Per och Karin fick sju barn, av vilka sex uppnådde vuxen ålder. Dottern Karin gifte sig och flyttade till Stockholm. Sonen Daniel emigrerade till USA. Yngste sonen Olof gifte sig med en flicka från byn och flyttade in i granngården. Kvar i Margitas efter föräldrarnas död blev Anders, Brita och Per.

Eftersom jag är född 1959 har jag naturligtvis inga minnen av de tre syskonen, som alla gick bort vid hög ålder 1941 och 1942. Men nyfikenheten på och viljan att lära känna dem bara växte under sommarens röjningsarbete. Hur kom deras liv att gestalta sig? Varför kom ingen av dem att gifta sig? Och hur såg de ut?

Lösöre på auktion

Det mesta av lösöret på gården såldes på en stor gårdsauktion. Kurbitsmålade stolar och skåp. En gammal moraklocka. Mängder av Leksandskläder. Det märktes att det här var ett hem där tiden hade stått stilla. Efter mycket vånda bestämde jag mig för att bjuda på en av dyrgriparna: en stor kärlhylla, vackert ådringsmålad och daterad 1861. Den hörde ihop med en väggfast tarrsäng, som hade fått stå kvar i källarstugan, och som också den var sirligt utsmyckad med årtalet 1861 och initialerna PAS och KPD. Men varför just 1861? Kanske för att Karin föddes det året som barn nummer fyra. Familjen växte hela tiden och fler sängplatser behövdes. Att sängen och kärlhyllan var beställda av fadern Per rådde det inget tvivel om. Hyllan måste helt enkelt få bli kvar på gården – den var ju en del av dess historia. 23 000 kr fattigare är jag nu lycklig ägare till den.

Försiktig städning

Trots att auktionen pågick en hel dag fanns det mängder av föremål – mest skräp – kvar då jag tog över gården. Men jag bestämde mig för att städa omsorgsfullt och försiktigt och vända på varenda pryl och papper. Hela sommaren gick åt till detta, men det var det värt. För hela tiden dök det upp nya små pusselbitar till gårdens historia. I snickarboden där, enligt byborna, äldste brodern Anders gärna höll till och slöjdade, hittade jag två par gamla glasögon med tunna, tunna bågar – och träslevar i mängd. I skafferiet bland övergivna syltburkar och tomma mjölpaket hittade jag ett utsökt, handvävt hattband till Leksandsdräkten. Och i kattvindarna på andra våningen hängde det malätna kyrkrockar och eleganta 40-talsklänningar, de senare troligen kvar efter “Stockholmsdamerna”, Karins döttrar Anna och Frida.

Men hur såg Margitasfolket ut? Att få ansikten på de människor som jag nu bit för bit lärde känna blev allt viktigare. På auktionen hade jag ropat in en del gamla foton i vackra ramar och hängt tillbaka dem i salen där fläckarna i tapeten vittnade om var de suttit. Men vilka var personerna på bilderna? I några fall kunde bybor ge besked, men inte alltid. Den gamle mannen med de smala ögonen och det fjuniga skägget under hakan – kunde det kanske vara Margitas Per, han som gifte sig till gården 1851? Han som antagligen var den som försåg det gamla huset, som ursprungligen bestod av kök och kammare, med både farstu och övervåning. Han som antagligen var den som gav källarstugan dess nuvarande utseende. På en av timmerstockarna i portlidret finns skrivet med rödpenna årtalet 1853. I många delar av Sverige har skickliga bygde-fotografer varit verksamma. Under 1800-talets senare hälft arbetade de flesta av dessa i ateljé, men så småningom valde en del att avporträttera människor i deras hemmiljö. De samlingar av gamla glasplåtar, som i dag förvaras i privatpersoners, hembygdsföreningars eller museers arkiv, utgör ovärderliga källor till mikrohistorien.

Glasplåtar med motiv från trakten

I södra Leksand och i grannsocknen Gagnef verkade bygdefotografen Hans Per Persson. Vid sin död 1959 lämnade han efter sig bortåt 30 000 glasplåtar med motiv från byarna i trakten. Och en av de byar han besökte med sin kamera var Rältlindor. Lars Liss, som i dag äger bildsamlingen och som har lagt ner ett enormt arbete på att ta fram kopior från de gamla glasplåtarna, kunde för mig visa upp ett tjugotal bilder från just Margitas. Och på en av dem kunde jag nu se hela familjen samlad, en sommardag omkring år 1900. Fem av syskonen, Karins make Anders, och framför dem alla i mitten Per Andersson, 75 år gammal med smala ögon och fjunigt, vitt skägg under hakan. Och på var sin sida om honom, med stråhattar och stora spetskragar, hans två små dotterdöttrar Anna och Frida.

En speciell känsla

Breven då? Ja, till sist återstod bara ett rum att städa. Det stora sovrummet på andra våningen. Och där låg breven, nästan som om de väntade på att bli hittade. Att få blicka in i historiens nu, genom brev eller kanske dagböcker, innebär en alldeles speciell känsla. För genom människors egna ord får vi åtminstone en glimt av vad som var viktigt i deras liv. Även om breven från Karin bara indirekt berör livet på gården kan de berätta för oss, att för Karin, trots att hon bodde hela sitt vuxna liv i Stockholm, var det Margitas som livet igenom var “hemma”. När nu den andra sommaren närmar sig känner jag att gården inte längre är lika mystisk och hemlighetsfull. Nu vet jag så mycket mer om de människor som bott där. Människor som genom sin historia hjälper mig att fylla gården med liv igen.

Jag vill uppmana dig som köper en gammal gård att försöka utforska också dess mikrohistoria!

Anna Götlind

Professor i historia vid Högskolan Dalarna

ago@du.se

2/2006