Alla samhällen är mångkulturella. Något annat är inte möjligt. Men vad är egentligen mångkultur? Och för vem är det viktigt?

Vi är alla unika individer. Vi bär på vår personliga historia och våra egna erfarenheter. Alla har vi våra drömmar, ambitioner, särskilda behov och begränsningar. Allt detta unika och särskilda gör att det uppstår en mångfald så fort människor samlas och lever ihop. Ur mångfalden utkristalliseras grupper. Grupper som antingen odlar en egen kultur, eller tillskrivs en gemensam egenskap av andra. Sådana grupperingar eller ”kulturer” finns överallt runt omkring oss. Den samlande faktorn kan vara allt ifrån en politisk övertygelse, en fotbollsklubb eller en musikstil, till buddism, parfymallergi eller intresse för byggnadsvård. Gemenskapen kan vara både självvald och påtvingad, både uttalad och outtalad. Samhället är alltså, och har alltid varit, mångkulturellt.

Ingen grupp eller kultur är enhetlig eller homogen.

Inom gruppen ”fotbollssupportrar” finns till exempel både individer som tycker att George Bush är ett hot mot världsfreden – och de som tycker tvärt om. De som tycker att punkrock är världens bästa musik – och de som tycker att det är värdelöst. Dessutom finns det fotbollssupportrar som är såväl hög- som lågutbildade, såväl kvinnor som män och såväl kristna som buddister. Lika blandad och komplex är exempelvis gruppen ”svenskar”. En och samma person kan gå emellan och tillhöra flera olika grupper parallellt. Själv är jag till exempel under en och samma dag museitjänstekvinna på Östermalm i Stockholm, och fotbollssupporter från Hisingen i Göteborg. Jag ser mig som svensk, men kan i vissa sammanhang ha mer gemensamt med en ung, turkisk, museitjänsteman i Istanbul, än med en före detta varvsarbetare på Hisingen. Inget är vad det ser ut att vara. Alla är mer än vad som syns vid en första anblick. Och man ska vara försiktig med att kategorisera och placera in människor i fack. Det måste stå var och en fritt att själv välja sin identitet, och vilken eller vilka kulturer man tillhör.

Regeringen har utlyst år 2006 till ett Mångkulturår.

Målet är att landets kulturverksamheter på lång sikt bättre ska spegla och införliva den etniska och kulturella mångfald som finns i dagens Sverige. Man har gett drygt sextio statliga institutioner och myndigheter i uppgift att medverka, och man har bjudit in ett stort antal andra aktörer som till exempel kommuner, landsting och länsstyrelser att delta. Såväl fysiska som mentala trösklar till landets offentliga kulturliv ska hyvlas ner och göras så låga som möjligt. Mångkulturåret handlar om innehåll. Om att titta närmare på exempelvis teatrarnas repertoarer och på vilka teman och frågor som tas upp i museernas utställningar. Om vems historier som berättas och för vem historierna är angelägna. Men det handlar också om struktur. Om vem som har möjlighet att delta och påverka, och om vilka som har och inte har makt i det offentliga kulturlivet. Vem är egentligen skådespelare, museichef och styrelseledamot? Ytterst är det en fråga om demokrati.

Utgångspunkten är att det offentliga kulturlivet är alltför homogent – eller ”monokulturellt” om man så vill. Den etniska mångfald som finns i dagens Sverige måste i större utsträckning avspeglas i kulturinstitutionernas verksamhet. Mångkulturåret 2006 ska vara starten för en långsiktig satsning på en sådan utveckling. I detta sammanhang får begreppet mångkultur en betydelse och ett användningsområde. Mångkultur betyder här ”mångetnicitet” och begreppet används för att sätta ljuset på det faktum att offentligt finansierade verksamheter behöver utvecklas för att svara upp mot medborgarnas behov och önskemål.

Från politiskt håll fokuserar man på mångkultur ur ett etniskt perspektiv, och det finns goda grunder för en sådan satsning. Men mångkultur omfattar mycket mer än människors etniskt kulturella bakgrund. Det visar inte minst de olika artiklarna i detta temanummer. Mångkultur kan handla om alltifrån hantverks- och byggnadstradition till sociala koder och fritidsintressen. Kort sagt om allt som skiljer ut sig och som kan ställas i kontrast till något annat. Mångfald och mångkultur är begrepp som inte så lätt låter sig fångas in och definieras. De går inte att fylla med ett enhetligt innehåll utan ändrar betydelse beroende på sammanhang. I ett sammanhang kan det betyda många olika etniciteter, och i ett annat många olika byggnadstraditioner. Det enda fruktbara sättet på vilket man kan förhålla sig till begreppen är att uppmärksamma att de finns, och att de påverkar (eller inte påverkar) våra liv och vårt samhälle.
Det finns alltid anledning att fundera över varför olika kategorier skapas, av vem de skapas och vad de får för konsekvenser. Bilden av ”det stockholmska” blir ju till och får sin innebörd i jämförelsen med det annorlunda; ”det göteborgska”, ”det norrländska” eller ”det skånska”. Samma sak gäller till exempel ”det svenska”, ”den svenska byggnadstraditionen” eller ”den svenska historien”.

Politiker och tjänstemän inom den statliga förvaltningen måste förhålla sig till samhällets mångfald och till skapandet av kategorier och grupper. Det är en grundläggande utgångspunkt i deras uppdrag att utveckla ett demokratiskt och rättvist samhälle. För andra kanske mångfald handlar mer om att berika livet med nya spännande perspektiv och kunskaper. Om att se saker på nya sätt, och om att se nya saker. På samma sätt som människor är mycket mer komplexa och mångbottnade än vad som syns vid en första anblick, är allt annat det också.

Det finns ju inte bara en historia.

Historia ser olika ut beroende på vem som berättar och varför. All historia och allt kulturarv rymmer en mångfald av berättelser, och kan tolkas på olika vis. Men vilka historiska spår blir kvar och vilken historia lyfts fram? Detta är viktiga och spännande frågor. För samhället i allmänhet och för oss som på olika sätt sysslar med kulturarv och historia i synnerhet. Allt vårt arbete och alla våra insatser bidrar till samtidens och framtidens bild av samhället och världen.

Vi som arbetar med historia och kulturarv har ett särskilt ansvar för att bilden av historien blir mångfasetterad.

Vi bör i alla sammanhang ställa oss frågor om hur våra val av byggnader, föremål, berättelser och tolkningar påverkar vems historia som synliggörs och vems kulturarv som förs vidare. Summan av alla våra insatser bör spegla och synliggöra den mångfald som samhället och dess historia rymmer. Men vilka miljöer görs då till byggnadsminnen och vilka får byggnadsvårdsbidrag? Vilka bevarandeinsatser stöds och hur tas olika typer av hantverkskunnande tillvara och förvaltas? Vilken bild av samtiden och historien bidrar kulturmiljövården och byggnadsvården till att skapa? Om man tänker sig att motsatsen till mångfald är enfald, och utgår från att vi alla vinner på att synliggöra mångfalden och låta den berika våra liv, vårt samhälle och vårt kulturarv är dessa frågor mycket angelägna.

Åsa Magnusson

Bebyggelseantikvarie och projektledare vid Statens historiska museer

asa.magnusson@historiska.se

1/2006