Ljusreklamen sågs av många som en styggelse då den dök upp på fasaderna, neon blev ett laddat ord. Än idag är ljusreklamen mer kuriosa och nostalgi än erkänt kulturarv. Jan Garnerts initierade artikel om dess svenska historia visar att den förtjänar en bättre behandling.

Utomhusreklam och butiksskyltar var fram till 1910-talet en företeelse som syntes bäst under dygnets ljusa timmar. Orsaken var teknisk. 1800-talets glödlampor lyste milt men svagt, de var känsliga för stötar och dyra i inköp och drift. Elektriska båglampors starka sken passade bättre som belysning vid torg och i stora inomhuslokaler än som subtil ljussättning i samverkan med reklambudskap i stadens offentliga rum. Elektrisk belysning var från 1870-talet och fram till 1900-talets första år med andra ord inte särskilt väl lämpad att samverka med text och bild i genomtänkta grafiska kompositioner i stadsmiljön.

Därtill skall läggas en kulturellt präglad vana: Affärsmän släckte självklart, precis som de i alla århundraden gjort, belysningen vid arbetsdagens slut. All belysning före det elektriska ljuset var detsamma som levande lågor, därmed också en brandfara.

Glödlampor med metalltråd
Ljusreklamens historia inleddes på allvar i slutet av 1900-talets första årtionde då hållbara, billiga och klart lysande glödlampor med metalltråd började säljas omkring 1908. Det blev med ens