I alla tider har lusthuset fungerat som ett »andrum« för både själ och öga.

Lusthusens form och funktion följer trädgårdens stilutveckling. Först möter vi dem som lätta spaljé- eller bersåkonstruktioner i 1600-talets geometriska lustträdgårdar. Inklädda med skir grönska, fungerade de som skydd mot starkt solsken.

Från 1700-talet finns skildringar av mer nyttobetonade trädgårdar; som när Linné på sin skånska resa besöker några stora gårdar i trakten av Helsingborg.

Lusthuset bestod helt och hållet av avenbok, vilken var klippt till väggar, utom endast taket som var av trä, detta gav en skön prospekt på en kulle, där det var anlagt. — Man såg här lusthus igenom spaljé täckte med pumpor, som boro sin stora frukt bättre än på något annat ställe.

Swedenborgs malmgård på Söder är ett annat exempel. Så som man levde sitt jordiska liv skulle det också fortsätta efter döden, vilket är en vacker tanke. Han kallade därför sin trädgård för »paradis« och odlade till nöje och nytta, för både öga och lekamen. Här fanns flera lusthus varav ett är flyttat till Skansen.