Det finns byggnader som fångar en direkt, kanske behöver det inte ­förklaras mer än så. Vilken sorts byggnad som öppnar känslovalven är förstås subjektivt, för Anton Björklund var det den här gången en anspråkslös lekstuga från 1930-talet.

För tre år sedan blev jag kontaktad av en dam, Vera Wahlberg, som sökte en hantverkare till sin lekstuga i Huddinge utanför Stockholm. Jag har för vana att aldrig tacka nej över telefon, oavsett hur stor arbetsbelastningen för tillfället är. Man kan ju råka tacka nej till ett guldkorn och det vill man inte! När damen berättade att lekstugan var väldigt gammal spetsade jag öronen. Så ofta är det inte man som hantverkare springer på en lekstuga som ska renoveras, än mindre en gammal sådan. 

Lekstuga med historia

Kvinnan i luren berättade att lekstugan byggdes 1935 av hennes far. Han hade antagligen använt virke från gamla bilfraktlådor, som han tagit tillvara på vid arbetet i Stadsgården. Dem skulle han sedan fraktat hem på cykel den dryga milen mellan Stadsgården och Segeltorp, Huddinge. 

Återanvänt fraktlådevirke var vanligt förekommande som byggmaterial under tiden, har jag senare läst mig till. Bland annat byggdes stora delar av kolonistugorna i Skarpnäck av gamla fraktlådor. 

Jag åkte för att titta på lekstugan.

När det säger klick

När vi klev in genom den 1,50 meter höga dörren möttes vi av en funkistapet med tillhörande nätt bård. Den andades 1930-tal. Det fanns en vacker klädhängare på väggen och på golvet låg stuvar av linoleummattor, återbruk från någon annan byggnad, kanske huvudbyggnaden. Här fanns också en liten köksvrå med ett dekorerat skåp. Det var ­kärlek vid första ögonkastet. Även om byggnaden krävde en hel del arbete, kunde jag tydligt se vad resultatet kunde bli en dag. Lekstugans insida var tyvärr ganska illa däran. Den söta byggnaden var i grunden mycket välbyggd, men yttertaket hade inte under­hållits på länge och ett stort hål hade fått en del av byggnaden att börja förmultna. Första steget blev att ersätta de något klena och ­dåliga takstolarna och bygga ett nytt tak. Det gamla taket hade papp som yttertak och då skulle det förbli så. 

Göra det man hinner

På grund av tidsbrist var det allt jag hann med det första året, men då hade jag i alla fall lyckats hindra förfallet ytterligare. En viktig påminnelse för varje ägare till en byggnad man har lite dåligt samvete för: har man ett tätt tak kan man stoppa förfallet. Är taket otätt går det tyvärr mycket fort. Nästa år blev det dags att färdigställa detaljer på fasad och förstukvisten. Nya vindskidor monterades i kärnfuru, en helt ny bro fick ersätta den gamla, huset pallades upp någon decimeter och gammal växtlighet runt huset togs bort. 

Redo för nya barn

Förra året blev jag återigen uppringd av Vera som försynt frågade om vi möjligen hade tid att måla huset? Jodå! Panelen ströks i rödfärg, vattbrädor svarttjärades, förstukvisten behandlades i en blandning av tjära och linolja. Det gamla masonittaket lappades med ny bit masonit och ströks i vit linoljefärg, ­linoleummattorna rengjordes och fernissades. Fönstren renoverades, färgerna kunde vi inte enas om så det blev ett kromoxidgrönt och ett i guldockra. Lekfullt. Stilsäkert. Nu var lekstugan redo för nya äventyr. 

Och virket? Under åren jag arbetade med lekstugan försökte jag hitta tecken på att den faktiskt var byggd av fraktlådor, som Vera trodde. I slutet av arbetet hittade jag en bit av en svartstämplad text på en bräda på loftet. Den kom från en fraktlåda. Historiens vingslag slog plötsligt lite extra häftigt.

Anton Björklund, hantverkare och länsombud