Principiell framställning av kvarg, lim och färg.

Mjölk- och kaseinfärger användes i byggnadsmåleriet fram till 1960-talet, men idag är det få som känner till färgernas egenskaper. Genom ett gästhantverkarprojekt vid Hantverkslaboratoriet, Göteborgs universitet, fick Arja Källbom möjlighet att fördjupa sig i ämnet. Här ger hon en introduktion till färgernas historia, egenskaper, tillredning och målningsteknik.

Många förknippar modernt byggande med storskaligt, industriellt byggande av låg kvalitet. Men fram till 1960-talet, då ett stort antal byggnader och bostäder byggdes, användes metoder och material som hade många inslag av hantverksmässighet och hög kvalitet. Idag börjar 1900-talsmiljöerna kräva omvårdnad. Mycket kunskap har dock glömts bort, inte minst om färgtyper såsom vattenglas-, kasein- och emulsionsfärger som användes vid uppbyggnaden av folkhemmet. Det finns få målare, byggnadsantikvarier eller konservatorer idag som kan identifiera eller rekonstruera mjölk- och kaseinfärgsmåleri.

Kaseinpulvret vägs upp, vatten tillsätts. Det skummar när det rörs ihop. När det fått svälla över natten är det lite som mannagröt. Tillsätt limlösare för att bilda limmet.

Färg med långa anor
Kaseinfärgernas historia går tillbaka till egyptiernas tid – sannolikt så långt som till tiden då människan började använda färg. I Sverige har man hittat kasein i medeltida väggmålningar, bland annat i kyrkorna i Mästerby och Täby.
I mjölk finns ett proteinrikt ostämne (caseus på latin) som har hög limförmåga, användes vid tillverkning av vattenfasta limmer och färger. Före den kemisk-tekniska industrialiseringen var tillverkningen hantverksmässig och man använde skummjölk eller kvarg till lim- och färgtillverkning. Benämningen på denna färgtyp var mjölkfärg.
När skummjölk (avfettad mjölk) tillsätts en syra, exempelvis ättika eller sin egen mjölksyra när mjölken surnar, skiljs kvarg ut. Kvarg har en hög kaseinhalt och finns idag i färdiga mejeriprodukter. Vid tillsats av ett basiskt ämne såsom kalk, ammoniak, ammoniumkarbonat (hjorthornsalt) eller borax löses kaseinet till kaseinlim som kan användas för olika ändamål. Timmermän och snickare använde tidigare vattenfastlim gjort på mjölk och kalk för utomhusbruk.
När kasein under 1900-talets början började tillverkas industriellt som pulver, började färgerna att kallas kaseinfärger. Kasein kan användas som enda bindemedlet i färg men också som emulgator i emulsionsfärger. När man började få tillgång till torkande oljor på 1700-talet användes det som kaseintempera. Kalkkaseinfärg fungerade som en kalkfärg för målning på torr eller färsk kalkputs. Den var både starkare och tåligare än vanlig kalkfärg. Man använde också mjölkfärg som utvändig slamfärg (emulsionsfärg) eller som billigare ersättning för oljefärg. Färgtypen har även använts till ekonomibyggnader.
Invändigt har den använts som limfärg och emulsionsfärg till tak och murstockar, sannolikt även på snickerier som polerats efter torkning. Kaseintempera har tillverkats med tillsats av torkande oljor och/eller ägg, vilket ger mycket beständiga färgskikt. I bondesamhället fanns råvarorna lättillgängliga, såsom skummjölk, kalk/cement, ammoniak/urin.

Ersatte oljefärg under krigsåren
I Sverige verkar kaseinfärgerna blivit vanliga kring 1880-talet och användes av målarverkstäderna på 1920 talet. Målaren kunde själv blanda kaseinfärg och -tempera av skummjölk eller kaseinpulver, men också köpa den som så kallad kallvattenfärg. Det fanns även kaseintubfärger. Kallvattensfärgerna rördes ihop med vatten strax innan målning och förbrukades under arbetsdagen. De innehöll kaseinpulver, kalk, vitcement och silikater. Kallvattensfärgerna fick stor betydelse i samband med världskrigen som surrogat för oljefärg. Kallvattens- och emulsionsfärger/tempera användes i egnahemsbyggen, offentliga lokaler och miljonprogrammets byggen. Ofta hade de karaktären av enklare färg och målades i källare, korridorer och pannrum. På 1960-talet ersattes de av latex- och alkydfärger.

1700-talsfris rekonstrueras i Vallstena kyrka 2010 av Marleen Kolmodin. Kalkkaseinfärgen kan inte urskiljas visuellt från kalkmålning.

Hamnat i skymundan

Mjölk- och kaseinfärger finns beskrivna i en rad svenska och utländska handböcker för målare och allmänhet. De färgmakare som tillverkar kaseinfärger idag har genuin materialkunskap. Det är dock svårt att finna målare som har kunskap om hantverksmässig tillredning och användning. Så verkar vara fallet för flera hybridfärgtyper med ingredienser som vattenglas, hartser, lacker, ägg och blod.
För industriellt tillverkad färg finns statistik som visar att slam- och kallvattensfärgerna var ungefär lika använda som oljefärger på 1930-talet. På 1950-talet motsvarade de omkring en tredjedel av oljefärgens tillverkning.
I en del länder, exempelvis Tyskland, förefaller de ha varit mycket vanliga, men det kan också bero på att man där har rutin och vana att utföra bindemedelsanalyser av färgskikt. Vi är inte vana vid att se och uppmärksamma dessa färgtyper.

Många fördelar
Till mjölk/kaseinfärgernas fördelar hör hög limstyrka, diffusionsöppenhet, lågt pris och enkel tillredning. De kan dessutom användas till alla underlag, är vattenfasta och löses inte av starka lösningsmedel. Ammoniumkasein är dock känsligt för rengöringsmedel som innehåller ammoniak. Till nackdelarna hör den höga limstyrkan som vid ogynnsam tillredning/svagt underlag och felaktig användning kan få ytskiktet att spjälka. Som utvändig slamfärg förefaller livslängden vara relativt god, men som oljefärgsalternativ är livslängden kortare.
Samtliga tillverkare av kaseinfärger idag marknadsför dem som ekologiska naturfärger. Kaseinfärg uppfyller många av de kriterier för hållbar färg som jag har ställt upp i ett tidigare arbete om jordfärger (se sidan 20). En miljödebatt efterlyses dock om färgers övriga beståndsdelar exempelvis pigmenten.

Underhåll och restaurering
Hur gamla ytor av kaseinfärg ska behandlas beror på om syftet är underhåll eller restaurering, samt hur stora ytor det är frågan om. Om syftet är underhåll eller restaurering utförd är det naturligt att använda kaseinfärg och då hellre göra den för svag än för stark. Annars kan vanlig limfärg på tillexempel cellulosa användas för inomhusbruk.
Det är svårt att bättringsmåla en kaseinfärgsmålad yta, både att bryta exakt rätt kulör och få samma glans. Till det behövs en van restaureringsmålare eller konservator. Så länge den är helmatt går det lättare. Brytning av exakt rätt kulör sker som med limfärg, uppstrykning av färgprover som torkas och korrigeras med den ursprungliga färgytan bredvid. Som med limfärg, ljusnar kaseinfärgerna kraftigt när ytvattnet avdunstar. Den får sin slutliga kulör inom en timme, till skillnad från till exempel äggoljetemperasom kräver cirka två veckor innan full kulör uppnåtts.

Bäst på sugande underlag
I min förstudie prövade jag att måla kaseinfärger på olika underlag: kalkputs, lerputs, spänn och lumppapp, limfärg, äggoljetempera, fabrikslackerad lackad masonit, träullit, byggplast, granpanel. Bäst resultat erhålls när kaseinfärgen används till sugande underlag, helst nya omålade, som limvattnas innan målning. På icke-sugande ytor kan en grundfärg/primer tillverkas med ingående pigment som Milis Ivarsson använderi boken Jordens Färg. Äggoljan byts ut mot kaseinlim.
Kaseinfärg målas med pensel, fabrikstillverkade kan också rollas beroende på konsistens. Färgen är matt, såvida den inte poleras eller har vax/oljetillsats. Den kan också strykas tunt med en kaseinfernissa, vilket ger ett blankare utseende som kan poleras om den har vaxtillsats. Man kan också tillsätta talk i färgen för att få en högre polerbarhet. Polerbarheten beror på vilka ingående pigment som finns i kaseinfärgen, precis som i äggoljetempera. Polering är användbart till snickerier, som ska vara tåliga och se fina ut.

Olika pigment ger olika egenskaper
En limkoncentration på kring 12–22 % i färgen fungerar bra, men är beroende av vilka pigment som används och på underlaget. Pigmenten läggs med fördel i blöt i vatten över natten. Färgen får bättre konsistens och täcker bättre. Ingående pigment påverkar färgens egenskaper i allra högsta grad, som det gör i äggoljetempera och linoljefärg. Endast kalkäkta pigment ska användas, och de får inte innehålla gips.
Vissa pigment påskyndar torkning, andra fördröjer torkning. På samma sätt kan vissa pigment användas för att ge hårdare ytor, polerbarhet. Inga pigment bör använda ensamma eftersom det ofta förstärker pigmentets negativa egenskaper.
Det starkaste limmet fås om man använder kaseinpulver och kalk, men ska användas inom någon timme. Lim på hjorthornssalt eller borax håller mellan några dagar, upp till en vecka i kylskåp. Tillsats av linolja är bra för hållbarheten. När ett lim blir tunt och blaskigt, har det förlorat sin bindkraft. Hållbarheten i fuktiga miljöer kan ökas genom en aluntillsats på några procent.

Appliceringen
Färgen är behaglig att måla med och målningstekniken har likheter med limfärg och äggoljetempera. De appliceras tunt, vått i vått och med lätt hand där penseldragen lätt målas in i varandra utan vidare efterarbetning. Färgen ska inte slitas ut utan läggas jämnt direkt. Färgen ska helst täcka på en strykning. Till det krävs limvattnat underlag, slammade pigment, bra penslar och en god målningteknik. Kaseinfärgen är dock inte så känslig för bättringar som de andra färgtyperna och tål komplettering av friställ utan att det blir fläckigt, skäck eller avvikande ytor. Kaseinfärgerna kan dock lätt få fläckar på grund av variationer i färgens pigmentsammansättning, eftersom pigmenten lätt sedimenterar i färgburken. Benägenheten att sedimentera påverkar även färgens konsistens och limstyrka. Med andra ord gäller det att komma ihåg att röra i färgen under målning. För tjocka färglager krackelerar lätt.
Om den sugande ytan inte limvattnats »hugger« den och är svårstruken, det finns också en risk att den blir för limsvag. Färgen täcker inte på en strykning, och måste målas två gånger vilket ökar risken för spänningar. Det fungerar dock bra att stryka på flera lager cellulosalimfärg om de är patenterade med en utspädd alkydoljefärg. På limfärg som suger uppstår lätt krackeleringar och spjälkningar, i synnerhet om man målar ytan en gång till. Det sista lagret blir då för limstarkt och ytan krackelerar. Möjligen kan en avsevärt limsvagare färg användas, gärna på kvarg eller kesella/keso. Det är då svårt att reparera krackeleringar. Det enklaste är nog att inte måla över en förut limfärgad, sugande yta. Den ska helst skrapas eller tvättas ned, patenteras. Prova på en mindre yta först.
För att minska risken för spänningar och krackeleringar i färgen kan en tempera användas (en torkande olja till exempel linolja tillsätts). Det gör färgen mer elastisk och mindre krackeleringsbenägen, även om den kan bli något mer svårstruken med risk för skäck och fläckar.
Pröva att blanda din egen mjölk-eller kaseinfärg! Färgtypen är skön, ekologisk, mångsidigoch vacker!

KRITERIER FÖR HÅLLBAR FÄRG

• Färgen innehåller aktiva och verksamma beståndsdelar.
• Råvaror uppfyller höga funktions-, miljö- och hälsokrav, vilket innebär att färgen inte innehåller organiska lösningsmedel, instabila giftiga tungmetallhaltiga pigment eller ger upphov till skadliga emissioner på kort eller lång sikt. Råvaror har inte petrokemiska ursprung, eftersom detta innebär ökade CO2 utsläpp och utgör ändliga resurser.
• Färgen ska vara dryg samt enkel och billig att underhålla.
• Färgen ska vara lättarbetad färg och det ska vara lätt att rengöra verktyg.
• Färgen har hög färgstyrka, god täckförmåga och slitstyrka och för övrigt goda tekniska egenskaper.
• Underlaget skadas inte av färgen.
• Målade ytor är vackra, livfulla och åldras med behag.
• Färgen har lång livslängd, stabila ljus/luft/kalkäkta pigment motsvarande kriterier för normalfärger.
• Den målade ytan är diffusionsöppen vilket tillåter underlaget att andas det vill säga fukt kan migrera.
• Färgens totala livscykelperspektiv med avseende på tillverkning, transport, recirkulation är gynnsam. Komposterbarhet är positivt.

Ur Back to basics. Jordfärgers karakterisering, egenskaper och användning. Arja Karppinen (Källbom), Högskolan på Gotland. Visby 2008

I rapporten Förstudie – mjölk- och kaseinfärger, 2012 finns ett 40-tal recept på färger och lim. Här följer två av dem:

Kalk Kaseinfärg på Kvarg (Welthe, 1967):

• 5 volymandelar kvarg
• 1 volymandel våtsläckt kalk, typ Gotlandskalk

Kvarg i form av till exempel färskost sköljs i en textil genom ett såll och kramas sedan torr till en grynig massa. Det går också att använda Kesella eller Keso. Till kalken tillsätts ungefär 5 delar kvarg och blandas noggrant med en mortel. Eventuellt kan ingredienserna först rivas för sig innan de blandas ihop, för att undvika klumpbildning. Limbildningen sker inom en minut, konsistensen liknar grädde. Limmet kan nu användas för måleri på palett, där torrpigment blandas i, eventuellt med vattentillsats till rätt kulör och konsistens. En större sats färg görs genom att limmet tillsätts till i vatten slammade pigment (häll av överskottsvatten så att en pasta bildas). Använd våg för att väga upp ingredienserna. Testa limstyrkan.

Kalk Kasein (Welthe)

• 40 g pulverkasein
• 125 cm2 kallt vatten
• 35 g kalk

Välj helst ett färskt, ljust, finkornigt pulver. Lägg det i ett kärl och slå på vattnet, täck över det och ställ det sedan varmt i några timmar. Ett ljust slam bildas när kaseinet absorberar vattnet. Gör detta gärna kvällen innan. Blanda i kalken, och kaseinlimmet bildas. Det är vattenfast. Tillsätt pigmentpasta, prova limstyrkan.

NOT: Rapporten kan beställas från Hantverkslabortoriet, craftlab@gu.se alt. 031-786 93 00

Arja Källbom

är restaureringsmålare och byggnadsantikvarie och arbetar med äldre byggnader på företaget Station Ormaryd AB.

arja@stationormaryd.se

3/2012

Byggnadsvårdsföreningen

Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.