Lera är finfördelat mineral med en kornstorlek mindre än 0,002 mm, som i fuktigt tillstånd utgör en plastisk massa som lätt kan formas och som vid torkning blir hållfast och relativt beständig. Leran kan också brännas till mycket hållfast och beständigt tegel.

I marken finns en mängd olika användbara lersorter. Leran består av olika mineraler, berg med olika innehåll. Lera innehåller sand i större eller mindre mängder. För användning till lerbygge med torkad lera kan alla lerkvaliteter användas. Det är bindförmågan, »kletigheten«, som är avgörande.

Till murbruk blandar man leran med sand. Ju fetare – »kletigare« – leran är, desto mer spricker den vid torkningen. En blandning av lera och sand kallas lerbruk, säkerligen världens mest använda byggnadsmaterial genom tiderna. Från »koj-byggena« på de tidiga boplatserna, via antikens byggnader genom hela historien till vår tid.
Här ska vi främst behandla murning med lerbruk. Block av natursten, tegel eller torkad lersten sammanhållna av lerbruk.

Lerbruk i eldstäder

Den vanligaste användningen av lerbruk är utan tvekan till eldstäder och skorstensstockar. På nästan alla hus fram till början av 1900-talet är hela murstocken ovan golvnivå med skorsten, spisar och ugnar lermurad upp till yttertaket. Det finns exempel på användning av lerbruk i murverk ända fram till 1950-talet. Lerbruket är mer elastiskt än kalk- och cementbruk. Det klarar också betydligt högre värme, vilket är mycket väsentligt i till exempel bakugnar. Vid stark hetta, omkring 1000°C, bränner leran till tegel.

Hållfastheten i fogen och bindningen mellan bruk och stenar är svagare för lerbruk än annat murbruk. I litteratur förekommer uppgifter om att lerbruket inte har någon bindkraft, men det är definitivt fel. Det är bättre att fogen ger sig än att teglet gör det vid överbelastning, vilket inte är ovanligt när det gäller cementbruk.

Även andra konstruktioner förekommer, som hela hus murade med lerbruk. Då kan »murblocken« bestå av lertegel men även träklabbar eller halm förekommer.

En murstock murad med lerbruk är relativt enkel att reparera. Om en rökkanal är igensatt kan man »pilla« bort några stenar mitt i för att ta bort skräpet och sedan mura igen. Urbrända fogar kan också fyllas sedan man blött upp fogytorna.

Leran genomgår ingen kemisk förändring utan enbart torkning. Därför går det att blöta upp gammal lera och få den användbar igen.
Därför kan man också plocka ner och återuppföra en rörspis eller kakelugn. Det går även att byta tegelstenarna runt eldstaden utan att plocka ner hela rörspisen.

Påfrestningen på en bakugn blir mycket stor när den används. Det händer att mindre tegelbitar och lerbruk lossnar under eldningen. Efter en tid måste ugnens insida smetas med lerbruk. Det är ett ganska besvärligt jobb, förr ansågs det vara ett typiskt kvinnogöra.

Järnspisen innehåller också lerbruk. Ovanpå bakugnen ska ett omkring 1,5 cm skikt lerbruk finnas för att ugnslocket inte ska överhettas och ugnsvärmen ska bli jämnare. Här används med fördel »eldfast« lera, en lerkvalitet som idag köps hos byggnadsvårdsbutiker och hos järnspisrenoverare. Det här bruket armeras ofta med långa järnsvarvspån.

Skaffa rätt lera

Som handelsvara finns torkad och mald lera som blandas med 2,5 delar sand. Det är ett bra val för mindre arbeten och används av de allra flesta murare vid t.ex. sättning av kakelugnar. Mer »jordnära« och betydligt billigare blir det att ta upp lera direkt ur jorden om det finns lämplig sort i närheten. Det är bra om den fått ligga uppe och frysa en vinter.

Problemet med sådan lera ur en lokal lertäkt är att man måste anpassa inblandningen av sand till just den naturliga leran. I princip all jordlera innehåller sand, allt ifrån 10 % och upp till 70 %. En riktigt fet (ren) slättlera kan behöva blandas ut med 5-6 delar sand, medan det finns lera i marken som går att använda till murning som den är. Den sand som skall användas kallas mursand eller putssand. Rundkornig »strandsand« är direkt olämplig.

Några »matematiska« metoder att ange blandningförhållanden finns inte, det beror ju också på sanden. En enkel, och enligt min erfarenhet bra, provningsmetod är att blanda bruket så att det får en lätt kornig konsistens, sedan provar man genom att mura ihop två stora tegelstenar och låta torka till i tio minuter. Lyft sedan den övre stenen. Följer då den undre stenen med är leran rätt blandad.

Det ska räcka att lägga bruk på ungefär halva tegelstensytan. Vid all lermurning ska man väta murstenarna direkt före sammanfogningen.
Man kan också forma en boll, släppa den från en meters höjd. Då ska den gå sönder i några bitar. Blir det många bitar är blandningen för mager (för mycket sand). Blir det en »blaffa« är bruket för fett.

Blandningsmetoderna har naturligtvis förändrats genom åren. Fram till början av 1800-talet var den gängse blandningsmetoden att man lät människor eller djur trampa ihop lersandblandningen. På 1700-talet kom bråkor, eller kvarnar, som drevs med vattenkraft eller dragdjur. Små handdrivna kvarnar kom också med industrialiseringen. Till mindre mängder används även ett tråg med stamp.

Idag blandar vi små mängder, hinkvis, med handhållen omrörare. Större mängder blandas i tvångsblandare eller degblandare. En vanlig tombola som används till annan murbruksblandning är svår att arbeta med eftersom leran gärna vill fastna på tombolaväggen. Det ger ett osäkert resultat.
En sån här artikel gör ingen till lermurare, men vad jag vill göra klart är att lerbruksmurade konstruktioner ska, och kan, repareras med lerbruk. Jag vet att det finns ett visst motstånd bland många murare, men stå på er, byggnadsvårdare. Jag hoppas också att ni vågar prova på lite lermureri. Tigg gärna lite lera när ni ser en kletig arbetsplats, ett väg- eller husbygge. För dessa försök kan ni använda enkla blandningsredskap som en balja och en stamp.

Per Zackrisson

Byggnadsvårdare med egen firma i Aneby i Småland och föreningens länsombud i Jönköpings län.

1/2002