Efter andra världskriget blev camping ett folknöje. Med två lagstadgade semesterveckor och ett litet tält var det plötsligt möjligt att röra sig utanför kvarteret och se nya platser. De flesta tältade, få hade råd med husvagn men här och var uppstod andra lösningar. Lars-Eric Jönsson beskriver ett av vår tids mindre kända kulturminnen.

 

Vinterflanören tänker väl inte på det. fram till ett av landets intressantaste kultur. På marken syns bara små fundament, knappt ovan markhöjd. En sommarpromenad på stranden söder om Domsten i nordvästra Skåne visar ett helt annat ansikte. Nu finns här plötsligt ett miniatyrsamhälle. Små vitmålade masonithus ligger utspridda i skarven mellan stranden och skogen.

Detta är Helsingborgs Campingklubb. Varje vår bultas husen ihop. Varje höst skruvas de åter isär. Mellan vår och höst frodas idyllen och en av de sista resterna av fritidens folkhem. På kartan står det »tältplats«. I verkligheten pekar en skylt ner mot Helsingborgs Campingklubb. En avtagsväg mellan Kulla Gunnarstorp och Domsten norr om Helsingborg, ner mot vattnet, och vi har kommit

Demonterbara masonitmoduler

Campingklubben etablerades 1932 på den nuvarande platsen. Då användes tält för övernattning. Under andra världskriget avsattes området för militärt bruk. Klubben hänvisades till en provisorisk plats. Men efter krigsslutet flyttade den tillbaka. Nu började man också sätta väggar på tälten. Väggarna följdes av gavlar, som i sin tur kompletterades med sadeltak. Byggnadssektionerna bultades ihop och gjordes på så sätt lätt demonterbara.

Tältplatsen består idag av ett femtiotal mindre »fritidshus«. De flesta är byggda kring decennieskiftet 1950/60-talet, men påminner arkitektoniskt snarare om 1930- och 40-talen. Husen ligger jämnt utspridda över hela området. Vissa bildar mindre grupper, en del är lagda i vinkel.

De enskilda byggnaderna är uppförda med 1.22-moduler, det vill säga ett format byggt på måttenheten tum. Standardhuset är 2.80 x 5 meter till ytan och 2.15 högt. Alla byggnader och eventuella ändringar uppförs fortfarande med samma mått. Varje stugpar ska stå minst åtta meter från grannen. även färgsättningen är reglerad. Alla tak har samma gröna kulör och alla väggar är identiskt vita. Det är en färgsättning som väl sammanfaller med den tidiga funktionalismens färgskala.

Ett stycke in i tallskogen finns uthus där bebyggelsen förvaras nedmonterad under vinterhalvåret. I små bodar finns plats för husens inredning. En central plats i området är den öppna festplatsen med flaggstång och teaterscen. Platsen används varje sommar till fester, danser och andra tillställningar. I söder ligger en gammal militärbod som sedan länge är inredd till bastu.

De första semesterfirarna

På 1980-talet när jag besökte Campingklubben första gången fanns det fortfarande medlemmar som hade varit med sedan starten 1932. Flera hade sina åretruntbostäder i södra delarna av Helsingborg, på Raus plantering, Högaborg, Eneborg och, förstås, på Söder.

Det är stadsdelar som fortfarande har prägel av arbetarklass och kulturell mångfald. Un­der folkhemsepoken hade många medlemmar sina arbetsplatser på fabriker som Elektromekano och Gummifabriken, fabriker som också var förlagda till södra delarna av Helsingborg.

Helsingborgs campingklubb, eller Kulla Camping som den också kallas, är i högsta grad ett levande kulturminne. även om klubben knappast är till för alla (ytan och antalet hus är ju begränsade) påminner den oss om en tid när en ny generation människor fick sig tilldelad en liten andel fritid. 1919 hade Sverige fått reglerad åtta timmars arbetsdag. 1938 fick Sveriges arbetare två veckors årlig lagstadgad semester. Helsingborgs Campingklubb blev ett exempel på hur tilldelningen kunde användas.

Fritidens arkitektoniska form

Semesterreformen genererade inte bara fritid, det vill säga tid som uttalat inte var arbetstid. Den kan nog sägas ha skapat förutsättningarna för att begreppet fritid etablerades på svenska. Det är signifikativt att ordet fritid inte finns med i Svenska akademiens ordbok. 1926 publicerades volymen med ord på F. Under orden Fri Tid står att läsa »tid under vilken man är fri från en (periodiskt uppträdande) sjukdom (i synnerhet frossa)«. Och det var ju inte direkt vad man tio år senare skulle säga att fritid betyder, till exempel på utställningen med just namnet Fritiden i Ystad 1936.

Det var först under efterkrigstiden som camping blev en vanlig form av fritidssysselsättning för många människor i Sverige. även industriarbetaren hade möjlighet att ta semester. Genom Helsingborgs Campingklubb gavs en möjlighet för en inte alltför välbeställd grupp människor att tillfälligt lämna den trångbodda staden. Vid »tältplatsen« strax intill det stora och gamla godset Kulla Gunnarstorp, kunde lungorna vädras ut, kunde den instängda, bleka hyn få färg.

Semestern och den nyvunna fritiden måste finna sin sociala och arkitektoniska form. Camping blev en av dessa former. Självklart huvudsakligen med tält som basutrustning och i senare tid också husvagn.

Helsingborgs Campingklubb valde en annan fysisk form för fritidssamvaro. Tältet ersattes ganska snart av det ihopbultade masonithuset. I huset kunde man leva ett bekvämare liv än i tältet. Den flexibla och demonterbara bebyggelsen var ett sätt att kombinera tältets anspråkslöshet med det byggda husets komfort. Idag är många av masonithusen utrustade med diverse bekvämligheter som gasolspis och batterialstrad elektricitet. TV:n är en självklarhet och för de lite kyligare sommardagarna finns små behändiga gasolkaminer att värma sig med.

Campingklubbens masonithus förkroppsligar en variant av det tidiga, svenska folkhemmets vision om ett modernt fritidsliv. Estetiken – den fria planlösningen, den karakteristiska och enhetliga färgsättningen – är ett viktigt inslag. Utformningen är driven och medvetet utförd. Husen kan tyckas slumpvis utslängda i strandlandskapet, men ligger väl inpassade bland buskar och träd.

Masonitens första dagar

På ett ganska typiskt folkhemskt vis möts socialpolitik, arkitektur och teknisk innovation i campingplatsens hus. Masonitens historia är välkänd. Den inleddes i USA och med William Horatio Mason som kom på idén att göra något produktivt av alla flis vid sågverken. 1926 inleddes produktionen av det som skulle komma att kallas Masonite. En ung ingenjör från Sundsvall, Arne Asplund, kom i kontakt med Mason och tog med sig ett erbjudande om licenstillverkning till Sverige. Fabrikstillverkning startade 1929 i Rundvik, ångermanland. Resten är, som man säger, historia. Masoniten fick stort genomslag, inte minst via den funktionalistiska arkitekturen.

Hårdheten, böjbarheten och den släta ytan gjorde fiberskivan användbar i flera sammanhang. Bostäder, skyltar, inredningar, garage, husvagnar och sportstugor. Listan på användningsområden kan förstås göras mycket längre. Skivorna lämpade sig särskilt väl till lätta, enkla, prefabricerade konstruktioner, en egenskap som kommer väl till pass på Helsingborgs campingklubb.

Kulturminnen som vinterförvaras

En vårvinterdag 2013 gör jag ett återbesök på Helsingborgs campingklubb. Det är 25 år sedan jag var här första gången i arbetet med ett kulturmiljövårdsprogram för Helsingborgs kommun. Campingklubben var ett av de kulturminnen som var ouppmärksammat som just kulturminne. Från folkhemmet och efterkrigstiden sträckte sig kulturmiljövårdens intresse sällan längre än till de stora arkitekternas mer välkända verk. Sentida vardagliga miljöer tycktes stumma. Bar de på någons berättelse? Om så, var den värd att lyssnas till? Nu kan svaret tyckas självklart men då var kulturmiljövårdens intresse fortfarande svalt.

Den här dagen när jag besöker campingklubben är alla husen nedpackade. En ensam fågelskådare räknar med tillfredsställelse in de nyanlända ejdrarna. En dam med hund passerar. Solljuset är sådär blekt och kontrastsvagt som det kan vara soliga vårdagar innan det börjar växa. Här och var står en trädgårdsstol eller en bänk i beredskap för varmare dagar. De enkla träfundamenten står tomma och väntar på sina respektive hus. Inne bland tallarna är vägg och takmodulerna inpackade i gröna presenningar. Vid sidan om står grönmålade småskjul för inredning och mindre husdetaljer.

Vad ska vi egentligen ta vara på?

På sommaren är det inte svårt att förstå värdet av denna numera mycket ovanliga bebyggelsemiljö. De grön/vita husen är med viss självklarhet ett kulturminne. Men de är mycket mer än så. De är också en i högsta grad levande social miljö som nyttjas på det sätt som ursprungligen avsågs. Det är dessutom fortfarande ett levande alternativ till sommarstugan, husvagnen och tältet.

Sedan 1982 befinner sig campingklubben i ett naturreservat som inte tillåter uppställning av tält, husvagnar eller husbilar dock med undantag för campingklubbens upp till 65 icke permanenta byggnader. Helsingborgs stad bedömer området som särskilt värdefull bebyggelse enligt PBL 3:12 §. Också Länssty­relsen i Skåne uppfattar kulturmiljön som särskilt värdefull.

Men vad är det här för ett kulturminne? Som rivs och byggs upp år efter år? Skulle det vara möjligt att t.ex. byggnadsminnesförklara campingen, en miljö som halva året ligger nedpackad? Det är den administrativa aspekten på bevarandefrågan. Tekniskt bjuder masoniten på en del utmaningar. Fuktig masonit är inget evighetsmaterial och den havsnära miljön är knappast idealisk. Ytskikten och troligen även stommarna måste bytas successivt. Men hur mycket kan man byta ut på ett hus och ändå säga att det är bevarat?

Den sortens frågor skulle kunna kullkasta bevarandet av många andra kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Men Helsingborgs Campingklubb är ett levande kulturarv. Det lever och frodas, förvaltas och sköts av sina medlemmar på ett sätt som antyder att den fysiska miljön endast är en del av arvet. Kulturarv är i detta – och många andra – sammanhang en uppsättning återkommande procedurer, kollektiva praktiker knutna till en specifik plats och människor.

LäS MER

• Ernberg, Viktor F. 1931. Om masonit. Ett nytt svenskt träfibermaterial i form av skivor. Stockholm.
• Fritiden. Utställning i Ystad 19 juni–23 augusti. 1936. Katalog. Ystad.
• Fröberg, Jonas 2004. Masonit. De oanade möjligheternas material. Stockholm: Byggförlaget.
• Gustavsson, Karin 2004. »Semester och masonit«. I: Skånska sommarnöjen. Lund: Skånes hembygdsförbund.
• Jönsson, Lars-Eric 1989. »Campingfolket har installerat sig«. I: Helsingborgs dagblad 1989-05-21.
• Jönsson, Lars-Eric 1991. Kulturmiljövårdsprogram för Helsingborgs kommun. Helsingborg: Helsingborgs museum.
• Larsson, Nisse 2005. Känsla för Masonit. Stockholms: Max Ström.

För dig som hellre lyssnar:

I Sveriges Radios (www.sverigesradio.se) SR Minnens webbarkiv finns en temasida om den svenska campingens historia med reportage från 1930, -40 och 70-talen. Väl värda att höra! Sök på »Camping – från läckande tält till vrålåk«.

Lars-Eric Jönsson

är bebyggelseantikvarie och professor i etnologi vid Lunds universitet.

lars-eric.jonsson@kultur.lu.se

2/2013