Svenska byggnadsvårdsföreningen fick en ny ordförande vid årsmötet i Östersund den 27 maj. Det är Maria Jansén, som tar över rodret efter avgående Ingela Broström. Maria berättar här om sig själv, om sitt förhållande till byggnadsvård och om sina planer för föreningen.

Jag kommer ursprungligen från en gård i Östergötland. En härlig sommarstuga från 1899 vid Vätterns strand med stuckatur, takmålningar och träpaneler målade i engelsk rött. Ett fantastiskt hus att växa upp i med otaliga prång och garderober och en alldeles perfekt paradtrappa att åka på madrass nedför.

Alla mina kusiner bodde på någon mils avstånd och gården, som var min fars föräldrahem, var en naturlig samlingspunkt för hela släkten. Mina föräldrar flyttade så småningom till ”turistmotorvägen” Sjögatan mellan klosterområdet och slottet i Vadstena, där jag tillbringade mina tonår.
Idag bor jag och min familj i centrala Stockholm. Innan jag landade i Stockholm gjorde jag kortare nedslag i New York och London och ett riktigt långt, 10 år, i Göteborg.

En välkomnande och fast punkt i tillvaron har alltid varit mina morföräldrars 1600-tals gård Valla Rusthåll någon mil söder om Vadstena. Mina morföräldrar, som båda är över 90 bor fortfarande kvar där. De har låtit barnbarnen pröva på allt från att karda ull, knyppla, väva, sylta och stoppa korv till att färga batik, måla staket, laga fönster, ympa och klippa fruktträd.

Mitt första steg in på byggnadsvårdfältet tog jag när jag började läsa till bebyggelseantikvarie vid Göteborgs universitet. En utbildning som jag efter några års arbete kompletterade med management för kulturarvsområdet i England. Utbildningstiden där vidgade på flera sätt mina perspektiv på den svenska kulturmiljö-vården. I min kurs fanns tretton nationaliteter representerade och diskussionerna om gemensamma problem med kollegor från hela världen var otroligt värdefulla.

Under de 12 år som jag har arbetat inom kulturmiljöområdet har jag prövat på lite av varje. Jag har arbetat som lärare vid institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet och med kulturturism i Eksjö, Hjo och Nora, som guide i Vadstena och kyrkogårdsantikvarie i Göteborg. De senaste fem åren har jag arbetat på Riksantikvarieämbetet i Stockholm med strategier och policyfrågor och bland annat deltagit i Europarådets arbete med att ta fram en ny ramkonvention för kulturarvsområdet.

För mig är arbetet med förmedling och utbildning särskilt viktiga inom byggnadsvården. När jag arbetade med bevarandeplaner på Göteborgs kyrkogårdar lade vi stor vikt vid utbildning av kyrkogårdspersonalen. Enligt min mening är det bästa sättet att försäkra sig om ett långsiktigt förvaltande av kulturhistoriska värden att de som förvaltar själva inte bara är medvetna om, utan också upplever och ser miljöernas värden.
Mycket har hänt sedan byggnadsvårdsföreningen bildades 1975, inte minst har byggnadsvårdens plats i samhället förändrats. Vårt arbete spänner idag över allt från vård och bevarande av äldre byggnadstradition till funktionalismens bostäder och miljonprogramsområden. I det perspektivet är inte bara vård och bevarande viktigt utan även samhällsplanering och förvaltningsfrågor.

Även om föreningens verksamhet utgår ifrån byggnadstradition med historiska rötter och det bebyggelsehistoriska kulturarvet vill jag att vi kommer ihåg att föreningen är aktiv i levande miljöer och med alla typer av hus. Byggnadsvård betyder inte att frysa en miljö utan att omsorgsfullt förvalta befintliga miljöer med respekt gentemot byggnader, miljöer och människor.

Jag tror att föreningen har stor potential att arbeta mer med opinionsbildning i byggnadsvårdsfrågor. Då tänker jag inte enbart på den verksamhet som bedrivs centralt utan på alla medlemmar och inte minst de länsombud som är engagerade i olika landsändar. Det är ni som är föreningen och det är där vi kan växa. Det är på det lokala planet som närheten till miljöerna och kunskapen oftast finns.

Vi måste våga synas och höras mer om vi ska in i debatten och påverka beslutsfattare och förvaltare. Det räcker inte att bara agera i rivningsärenden utan målet bör vara att generellt höja medvetenheten och kunskapen om kulturarvets betydelse hos allmänheten. Det är ju trots allt hos allmänheten som kraften att förändra finns.

Det är också viktigt att bedriva byggnadsvård hos fastighetsägare och förvaltare – där de flesta förändringar av den bebyggda miljön beslutas och utförs. Vi kan komma mycket längre om vi erbjuder möjligheter för människor att själva uppleva betydelsen av det kulturarv man själv förvaltar.

Vår uppgift är att få fler att upptäcka glädjen och spänningen i kulturarvet. Att se det som en tillgång som ska förvaltas med respekt. Att arbeta med vård och bevarande handlar om att arbeta i nuet för att också kommande generationer ska få tillgång till en rik bebyggelsemiljö.

Slutligen – en förening blir aldrig bättre än sina medlemmar. Utan er ingen verksamhet. Jag har därför en direkt uppmaning till er: sätt som mål att värva åtminstone EN medlem varje år. Får ni ingen på kroken så ge bort ett medlemskap i present, julklapp eller som flyttgröt till kompisarna som precis köpt en bostadsrätt eller ett hus. En medlem var per år bör vi väl alla kunna värva, eller hur?

Från och med den 1 september kommer jag att sitta på föreningens kansli i Katarinahuset. På så vis hoppas jag komma nära verksamheten och vara tillgänglig för medlemmar och andra. Jag hoppas höra av er!

Maria Jansén

maria.jansen@byggnadsvard.se

2/2005