Trädgårdsstaden Welwyn Garden City ligger norr om London, och grundlades 1920. Stadens ryggrad utgörs av ett mer än 1,5 km långt parkstråk, med en fontän centralt placerad. FOTO: WIKIMEDIA/ SPEARHEADFör att forma dagens och morgondagens värld, krävs kunskap om hur våra gamla samhällen har vuxit fram. En god planering var förutsättningen för de trädgårdsstäder som byggdes för hundra år sedan i bland annat England och Sverige. John Sjöström berättar om villastädernas förutsättningar då och nu.

Vi har idag en splittrad stadsbild. Stockholm omges av exklusiva villa­områden, som ofta saknar den omsorgsfulla service som de gamla villasam­ hällena kunde erbjuda i form av god kollek­tivtrafik, närliggande skolor och lokal service. Vi lever i en ny värld, där det enskilda huset betyder mer än den samlade stadsmiljön. Det känns angeläget för oss att gå tillbaka i histo­rien för att kunna jämföra dagens miljö med gårdagens.

Den täta lågstaden i äldre tid

Redan i det gamla Rom började man söka alternativ till den täta staden. Pompeji erbjuder en lockande kombination av tät stadsbebyg­gelse präglad av radhus med inbyggda träd­gårdar som ännu talar till oss. På ett par tusen år har våra värderingar inte hunnit skifta särskilt mycket.

Några namn

Camillo Sitte (1843–1903). Arkitekt, stadsplanerare och konstnär från Österrike. Mest känd är Sitte för sin verksamhet inom stadsplaneringen, där han framhöll vikten av skönhet vid utformningen av bland annat gaturum och platsbildningar. Även om Sitte använde sig av historiska förebilder, betraktas han ändå som en pionjär eftersom han var tidig med att påpeka att det inte enbart är byggnadernas utformning som är viktig för upplevelsen av en stad, utan även miljön mellan husen.

Ebenezer Howard (1850–1928). Brittisk stadsplanerare, räknas som skapare av trädgårdsstaden, det vill säga en självständig stad utanför storstäderna, med grönområden, bostäder, arbetsplatser och kultur. Howard hade sociala ambitioner, som bland annat kom till uttryck i det att marken skulle vara gemensamt ägd för att undvika markspekulationer. Den första trädgårdsstaden som byggdes efter Howards idéer var Letchworth, planlagd av Raymond Unwin. Howards andra stora projekt blev Welwyn Garden City.

Raymond Unwin (1863–1940) Brittisk arkitekt och stadsplanerare. År 1903 fick han i uppdrag att planera trädgårdsstaden Letchworth, följt av Hampstead Garden Suburb 1905. Genom byggandet av dessa städer, samt Unwins bok »Town Planning in Practice«, nådde trädgårdsstadens idéer ut till många efterföljande arkitekter.

Per Olof Hallman (1869–1941). Under det tidiga 1900-talet dominerades den svenska stadsplaneringen av Per Olof Hallman, som upprättade planer för ett stort antal städer, ofta tänkta för villor och annan småskalig bebyggelse.

För drygt hundra år sedan började man söka lära av det förflutna. Österrikaren Camillo Sitte talade för den täta medeltida staden. Och i England talade Ebenezer Howard för en ny trädgårdsstad, områden med likformiga villor med små tomter som gav möjlighet till egna odlingar.

Deras verk har präglat en stor del av 1900­ talets sätt att se på stadsbyggnad i Europa. Howards landsman Raymond Unwin för­ verkligade trädgårdsstaden i England, och Per Olof Hallman i Sverige.

Inflytande från England

Den kompakta stenstad som spreds med ut­ gångspunkt i Camillo Sittes propaganda för en tät medeltida stadsmiljö, hade lett till för­tätade hyreshusområden över hela Europa. Från England dök det upp nya idéer som kom att spela en stor roll för utvecklingen av nya villastäder i många europeiska länder.
Londons tillväxt sattes under debatt. Staden omgavs av ett fredat grönt bälte och utanför detta grundades nya förorter med snabba tågförbindelser till City. Strax norr om Lon­ don förlades Welwyn Garden City som ett nytt villasamhälle, grundat år 1920.

Men också i utkanten av det täta stadsom­ rådet planerades en trädgårdsstad, Hamps­tead Garden Surburb. Den arkitekt som svarat för trädgårdsstädernas utveckling, Raymond Unwin, har sammanfattat sina erfarenheter i en ännu aktuell översikt: »Town Planning in Practice«. Unwin var den arkitekt som ut­vecklat den nya villastaden och också den som bäst nådde ut med dess idéer. Mellan 1909 och 1917 trycktes fem upplagor av skriften.

Hampstead Garden Suburb har en exklusiv karaktär med gröna gaturum och parker inne i kvarteren. Dess stadsmiljö har ännu inte kunnat överträffats.

Trädgårdsstaden innebar ett stort steg mot en bättre stadsmiljö även i direkt anslutning till en storstad. Hampstead Garden Suburb har en exklusiv karaktär med gröna gaturum och parker inne i kvarteren. Dess stadsmiljö har ännu inte kunnat överträffats. Men också de perifera villastäderna framstår idag som förebildliga småstäder. Welwyn Garden City har genom en omsorgsfull satsning på pendel­ trafik och god service blivit en naturlig del av den växande storstaden.
Landala i Göteborg och Enskede i Stock­ holm är svenska exempel på kompakta villa­ städer med engelska förebilder. De består av tät gruppbebyggelse i gröna stadsområden, där en omsorgsfull översiktlig planering sva­rat för en samlad stadsmiljö.

Villor i Sverige

Hur gick det till i Sverige? Vi har lätt att glömma hur pressad situationen var efter för­sta världskriget. Redan under de fattiga åren före sekelskiftet 1900 hade en tredjedel av vår befolkning utvandrat, främst till USA. Det finns svenska byar söder om Chicago och hemma avfolkades delar av vår glesbygd.
Att bygga villor framstod inte som angeläget. Snarare gällde det att finna sätt att hysa de människor som sökte arbete i städerna. Det blev en politisk fråga. Per Albin Hansson siktade mot ett folkhem.
Men hur skulle det se ut? Utvecklingen mot nya villastäder hade pågått länge. I Stockholm sökte man alternativ till den täta sten­staden där mörka smålägenheter hade för­ visats till gårdshusen. Det var inga önskvärda bostäder för fattiga människor. Anna Lind­hagen, socialdemokratisk politiker under 1910­ och 20­talen, var drivande när det gällde framväxten av koloniområden. Här kunde trångbodda stadsbor få möjlighet till en sommartillvaro utanför staden.

Enskede

Brodern Carl Lindhagen, borgmästare i Stockholm, lät staden köpa upp kringliggande gods, från vilka nya förstäder kunde avknoppas. Från Enskede Gård avskildes ett större område som planlades för ett villasamhälle, tillgängligt från Södermalm med spårvagn längs Nynäsvägen. För planeringen av det nya samhället svarade arkitekten Per Olof Hallman, som också planerat flera av inner­stadens trevligaste täta områden. Det nya samhället i Enskede har nyligen fyllt hundra år. Det fick både kyrka och skola, radhus och hyreshus men i första hand villor.
Per Olof Hallman har gjort en omfattande insats i form av bostadsområden, från inner­stadens vackra gatustråk i norr och söder till Enskedes öppna förortsmiljö, där begreppet villastad fått sin fulla betydelse. Det är en genomtänkt markanvändning som skapat en samlad stadsmiljö. Den har senare komplet­terats av Stockholms Småstugebyrå, som har utvecklat omgivande områden, där odlings­bara tomter skulle möjliggöra också för fat­tigt folk att försörja en stor familj med både rotfrukter och frukt. Dessa tomter fick från början inte köpas – de måste hyras för en begränsad summa. Det var en miljö som sva­rade väl mot Per Albins idé om folkhemmet.
Enskede utvidgades åt sydväst på 1930­talet med en förort till den gamla förorten, enkla hus längs enkla gator, ny skola, idrottsplats och tunnelbana. Området är inte ett vanligt villasamhälle – husen är likformiga och natur­ligt infogade i gatunätet. Stockholms Små­stugebyrå intervjuade de boende om hur de trivdes i husen och såg till att lösa eventuella problem i nästa leverans av de i Småland till­ verkade småhusen. Varje leverans försågs med nytt nummer i serien och uppgift om de justeringar som gjorts.

Miljonprogrammet

I kölvattnet av den omfattande urbaniseringen under 1900­talet, minskade befolkningen på landsbygden, och många av de små enheterna hade svårt att klara sina uppgifter som egna kommuner. Kommunsammanslagningarna 1952 ledde till färre kommuner med större resurser, vilket gynnade en rationell och stor­skalig planering, men inte respekterade de gamla samhällenas miljö.

Vi lever i en ny värld, där det enskilda huset betyder mer än den samlade stadsmiljön.

Under 1950­talet och det tidiga 1960­talet rådde det akut bostadsbrist i Sverige och bo­endestandarden var låg.
Miljonprogrammet 1965–1975, med målet att på tio år bygga en miljon bostäder, präglades av övertro på en ny miljö. De nya bostadshusen som fogades till våra gamla samhällen blev ofta svåra att befolka. Även för fattiga människor skym­tade en annan typ av boende, som våra gamla städer kunnat erbjuda, villan eller småstugan.
Det fanns samtida kritik mot miljonpro­grammet. 1971 skrev Lennart Holm för Statens Planverk en förhoppningsfull över­sikt med titeln »Land i sikte – korta och långa perspektiv i samhällsplaneringen«. Han inleder: »Om vi kan finna gemensamma mål i alla önskelistor får vi förmodligen inte bilden av en fridfull gammaldags svensk kyrksöndag«. »Marken och makten«, »Kom­mun och stat i samspel« är de rubriker som inleder hans redovisning av miljonprogram­mets ännu olösta problem. »Vi måste vara försiktiga med att slå sönder det som ser ut att fungera bra, och också med att tro att det som fungerar dåligt genom ett trollslag plöts­ligt skulle kunna bli överlägset.«
»Olägenheter till tusen: Den nya bostads­krisen« heter en bok av Hans Brattberg från 1973. Den kan ses som ett svar på miljonprogrammets tendens att satsa på perifera lamellhus, trista förortsmiljöer som då spriddes över hela landet med storstädernas expansion som bakgrund.

Att skapa framtidens stadsbygd

Det finns cirka 4000 nästan likformiga små­hus i hela Stockholm. Genom åren har de genom ägarnas ändringar blivit personligt utformade önskehem. Det är svårt att tänka sig en motsvarande planering idag.

Det viktiga för vår fram­tid är att man söker skapa en stadsbygd i stället för en storstad. Vi måste se hur våra gamla samhällen vuxit fram för att förstå hur vi ska kunna forma dagens och morgon­ dagens värld.

För dagens villabebyggelse är planfrågorna avgörande. En god miljö måste vara en del av ett levande samhälle. Det gamla Enskede byggdes i ett fattig­Sverige där samförstånd och inbördes hjälp skapade ständiga grann­ kontakter och där de små husen nätt och jämnt gav plats för en stor familj. Men med enkla tillbyggnader har de flesta husen kun­nat svara mot dagens krav. Enskede har blivit en stad i staden med egen historia och egen miljö.

Ändå är Enskede inte ensamt. Innan 1952 års kommunsammanslagning hade ägt rum kunde många småsamhällen utvecklas kring storstaden. I Skåne kan man ännu se hur Sydvästra Skånes Kommunförbund kunnat skapa en helt annorlunda stadsbygd där de gamla stationssamhällena utvecklats själv­ständigt. I Norge har de gamla kommunerna bibehållits och kunnat utveckla sina egna mil­jöer. Det viktiga för vår framtid måste vara att man söker skapa en stadsbygd i stället för en storstad. Vi måste se hur våra gamla samhäl­len vuxit fram för att förstå hur vi ska kunna forma dagens och morgondagens värld.

Det finns flera lyckade exempel på nutida villaområden som tagit upp och förvaltat de goda idéerna från förr. Arkitekten Kjell Fors­hed har arbetat så under många år, bland annat i ett gestaltningsprogram för Marie­fred. Södergruppen i Stockholm står för planeringen av bland annat Segersäng nära Nynäshamn och andra liknande småorter. Småskalighet, variation och anpassning till naturen har varit ledord för dessa småsam­hällen. Den som bor där eller kommer på besök tillägger gärna: trivsel!

John Sjöström, arkitekt SAR/MSA professor em. Konsthögskolans Arkitekturskola